Archive for the 'Tro' Category

Kraften i förlåtelse – Ett vittnebörd från The Telegraph

Läser en hel del britiska tidningar. Sitter väl kvar sedan tiden då jag bodde i England. Det finns en spännvidd i den engelska pressen som jag uppskattar. I England är det både möjligt och rätt att ha olika åsikter eller att låta olika perspektiv få höras och komma till tals. Även kristna!

Idag läste jag en artikel i The Telegraph, som verkligen berörde mig. Det handlar om en kvinna, Patricia Machin, som förlorade sin make i en trafikolycka som var förorsakad av vansinneskörning av en man. En sådan sak skulle väl få vem som helst ur fattning. Vilken sorg det måste innebära att förlora sin make/maka går nog inte att beskriva.

Hur som helst, Mrs Machin, visade dock ingen vrede eller hat när hon dessutom fick höra att mannen som hade kört ihjäl hennes make endast skulle bli åtalad för vansinnes-körningen. Tvärtom så hade hon svarat:

“I assume this to mean that you expect me to have wished for a harsher charge to have been brought against him… nothing could be further from the truth.”

Mrs Machin skrev ett brev till mannen som hade kört ihjäl hennes make, som han kunde använda i rättegången där hon bl a skrev att “however bad it was for me, I realise it was 1,000 times worse for you…”.

Försvarsadvokaten hade blivit helt förstummad och chockad av vad han hade läst i brevet.

Den britiska journalisten, själv ateist, kommenterar

But why were people so astonished? Mrs Machin and her late husband were Christians who really lived up to their beliefs.

Kan det sägas bättre! Kristna har fått den befallningen av Herren själv att alltid förlåta. Alltid. Vad än som har hänt. När Petrus kom fram till Jesus (Matt 18:21) så frågade han hur många gånger han skall förlåta sin broder. Han trodde det räckte med 7gånger. Jesus sa: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. C.S.Lewis skriver:

To be a Christian means to forgive the inexcusable because God has forgiven the inexcusable in you. Only the Christian must forgive.

Men medans det är enkelt att säga att en kristen måste förlåta, så är det fortfarande en extraordinär sak när en kristen kan finna kraften att göra det. Igen så säger C.S.Lewis väldigt träffande:

Every one says forgiveness is a lovely idea, until they have something to forgive … And then, to mention the subject at all is to be greeted with howls of anger.

Befallningen att förlåta kommer från evangeliet. Evangeliet är Guds kraft till frälsning (Rom 1:16) Förmågan att förlåta kommer också från evangeliet. När man blir frestad att hata dom som har gjort oss illa och orsakat oss mycket smärta, så söker den kristne från Gud förmågan att göra det Kristus-lika och det är att förlåta. Att ta på sig smärtan och de sår som har orsakats istället för att försöka föra över det på vår “fiende”. Gud absorberade sin egen vrede och smärta när han led på korset. Vi lär oss också att bära smärtan och överlåta det till Gud. Vi lär oss att söka Guds helande för inre sår och sträcka ut vår hand till förlåtelse och försoning till dem som gjort oss illa. Det är den gudomliga vägen.

Det är inte lätt! Därför är vittnesbörd och exempel som ovan värt att lyfta upp!

Advertisements

På alla helgons dag så minns vi troende som gått före.

De flesta vet att det finns ett antal helgondagar spridda över året. Senaste tiden så har man kunnat läsa om heliga Birgitta, St Franciscus och Sta Helena.

Det fanns inte tillräckligt många dagar på året för alla helgon. Därför blev det trångt i kalendern. Då kom någon
på den geniala idén att fira alla helgon på en och samma dag. Alla helgons dag. Smart!

Jag tror att hela den företeelsen med helgon kan uppfattas/upplevas som lite konstigt för dagens moderna människor. Man förstår inte vad det handlar om. Det kan ibland ha att göra med avarter som man har sett, t ex där människor har tillbett helgonbilder. Därför behöver man nog påminna sig om att det aldrig har varit något godkänt bruk i de historiska kyrkorna att tillbedja helgon. Vad sedan människor gör är en annan sak. Däremot så har kyrkan alltid vördat dem som föredömen i tron. Först var det de kristna martyrerna under Romarrikets dagar, som hedrades på detta sätt eftersom de fick ge sina liv för tron. Senare blev det fallet även för asketerna, munkarna och andra föredömen i tron.

Det som är själva tanken är att helgonen finns inför Guds tron och ber för världen. M a o, man menar att dem är närvarande och levande om än osynliga.

Oavsett vad man tycker eller anser om detta, så tror jag att det är väldigt bra att tänka så här: Att tänka sig Bibeln och kyrkans historia som ett album. I detta album kan man lära sig mycket om de troende som levt antingen lång eller kort tid före mig. Man visar en uppskattning och tacksamhet till Gud för vad han har gjort genom andra människor. Man uppmuntras, uppbyggs, lär sig av andras misslyckanden och framgång, korrigieras och mycket mer. Man inser att man inte är en troende på en öde ö. Nej, man är ihopkopplad med troende ända tillbaks till Jesus och apostlarnas dagar.

Tänk på troende hjältar som Ireneaus av Lyon, Ignatius, Athanasius, Augustinus, eller för att ta närmare i tiden: C.S.Lewis,(för mig är han ett helgon/modern kyrkofader) Dietrich Bonnhoefer (en sann martyr), ja…listan kan ju givetvis göras jättelång.

Ett helgon har varit en pilgrim här på jorden. Dvs att leva i den här världen men inte av den här världen. Att visserligen leva här men ändå vara en främling som har sitt hemland någon annanstans. En pilgrim är en troende som gått före och visat vägen. Dessa människor är det värt att se på och följa deras exempel.

Några ord om Carl Eric Sahlberg

Carl Eric SahlbergNu på söndag så håller Carl Eric Sahlberg sin avskedspredikan i St Clara kyrka i Stockholm. Han avslutar nämligen nu sin långa och trogna tjänst där och går i pension. Nu innebär inte det att han ska ligga i hängmattan, utan att han ska med sin fru flytta till Tanzania och fortsätta det kristna arbetet där nere, framförallt med barnhem. Jag hade tänkt att vara med på den gudstjänsten, då jag uppskattar Carl Eric Sahlberg mycket, och menar att han har varit en av de mest förtroendefulla och tongivande kristna ledarna i Sverige. Han har fått respekt i stort sett i alla läger, från låg till hög (kungaparet har ju visat stor respekt och prinsen hade tydligen varit där som volontär) från den politiska vänstern till den politiska högern osv. Han blev även nominerad till biskop ett antal gånger.

För mig var det den diakonala aspekten av arbetet på St Clara som gjorde att man först fick upp ögonen för Sahlberg och hans medarbetare. Man fick höra många fantastiska vittnesbörd från människor som på olika sätt blivit upprättade från missbruk av sprit och droger, prostitution och annan misär. Att det var en lugn jämtlänning som stod bakom arbetet och dess framgång gjorde att man blev extra intresserad. Det var liksom inte en karismatisk dundrande predikant som stod i bräschen för ett framgångsrikt kristet arbete, utan snarare en lugn och stillsam person. En luthersk präst som inte alls väckte uppmärksamhet och som dessutom var lärd.

Jag läste intervjun i Världen idag med Sahlberg som var väldigt fascinerande. Han beskriver i intervjun dels sin uppväxt, dels sin väg till konfirmation och omvändelse, dels sitt möte med Andens dop och karismatiken. Han kommenterade lite skojsamt att det var inte så många på den första mässan som han hade haft i St Clara. Kyrkan hotades att läggas ner eller göras om till något annat. Hur som helst, så blev det ju inte så, och det är vi tacksamma för. Ett viktigt ögonblick som skulle innebära en stor förändring för församlingen var besöket av en koreansk bönekvinna, som hade påpekat att det bads för lite i kyrkan. Hon ville att dom skulle börja be på en gång. När det sedan började att bes i St Clara, så började många märkliga ting ske och tillväxten kom. (Intervjun går att läsa på Världen Idag online)

Just den här kombinationen av att vara luthersk präst med rötterna djupt förankrade och samtidigt det stora intresset och den tydliga hungern efter Andens liv och karismatiken är ju rätt så unik idag i Sverige, åtminstone från ledande håll och vad jag vet. Sahlberg är ju någon slags luthersk-pingstvän (hybrid). Dessutom så har han kunnat ge kloka perspektiv både på den Svenska kyrkans utveckling såväl som Pingströrelsens historia och utveckling. Minns från Nyhemsveckan i somras, där Carl Eric Sahlberg var den som predikade en illustrativ predikan (Paulus-Pethrus) i avslutningsmötet, att Pelle Hörnmark i avslutningen hade sagt: “Ska Pingströrelsen ha en biskop, så ska vi fråga Carl Eric Sahlberg”. Det ligger en stor respekt och beundran i de orden.

Den andra sidan av Sahlberg som drar till sig mitt intresse är hans akademiska bana. Just den här kombinationen att kunna producera god akademisk literatur samtidigt som han leder en kyrka som sjuder av bön, diakoni, omsorg och mission är fascinerande. Han är docent i kyrkohistoria och disputerade på en avhandling om Pingströrelsen och tidningen Dagen (som jag håller på att studera med stort intresse). Därför så har han haft en stor inblick i Pingströrelsen som har lett till en fin relation som jag förstått det. När det gäller hans författarskap, så har han givit ut många bra böcker inom kyrkohistoria och Mission/missionshistoria. Bl a: Gud i city (1996), Missionens historia genom 2000 år (1999), Mamma kyrkan berättar (2008) Det ska tilläggas att det finns fler böcker tror jag.

Apropå sin nya framtid så sade han i intervjun med världen idag så här:

“Jag och min hustru Overa ska förestå ett barnhem vid foten av Kilimanjaro. Barnen kommer bland annat från aids-drabbade familjer. Min grav är redan utsedd på Kilimanjaro. Den pekar mot Jämtlands län, Jerusalem och S:ta Clara.”

Jag önskar Carl Eric Sahlberg och fru Overa allt gott i deras nya uppdrag för Gud i Tanzania.

Att vara i den här världen men inte vara av den här världen!

Kristna använder ofta frasen i den här världen men inte av den här världen. (Vilket är hämtat från Jesu ord i John 17:11, 16). Detta uttryck fångar det svåra men så viktiga ansvar som Kristna har av att vara en synlig och distinktiv närvaro mitt i alla samhällen och mänskliga gemenskaper.

Tim Keller har talat om detta i sin bok, Center Church. Han säger bl a:

We will have an impact for the gospel if we are like those around us yet profoundly unlike them at the same time, all the while remaining very visible and engaged.

1. Kristna ska vara i denna värld.

Tim Keller skriver så här:

So, first of all, Christians must be like their neighbors in the food they eat and clothes they wear, their dialect, general appearance, work life, recreational and cultural activities, and civic engagement. They participate fully in life with their neighbors. Christians should also be like their neighbors with regard to excellence. That is, Christians should be very good at what others want to be good at. They should be skillful, diligent, resourceful, and disciplined. In short, Christians in a particular community should—at first glance—look reassuringly similar to the other people in the neighborhood. This opens up nonbelievers to any discussion of faith, because they recognize the believers as people who live in and understand their world. It also, eventually, gives them a glimpse of what they could look like if they became believers.

2. Kristna ska inte vara av denna värld.

Tim Keller kommenterar det så här:

Second, Christians must be also unlike their neighbors. In key ways, the early Christians were startlingly different from their neighbors; it should be no different for us today. Christians should be marked by integrity. Believers must be known for being scrupulously honest, transparent, and fair. Followers of Christ should also be marked by generosity. If employers, they should take less personal profit so customers and employees have more pay. As citizens, they should be philanthropic and generous with their time and with the money they donate for the needy. They should consider living below their potential lifestyle level. Believers should also be known for their hospitality, welcoming others into their homes, especially neighbors and people with needs. They should be marked by sympathy and avoid being known as self-serving or even ruthless in business or personal dealings. They should be marked by an unusual willingness to forgive and seek reconciliation, not by a vengeful or spiteful spirit.

Vidare så betonar Keller följande:

In addition to these character qualities, Christians should be marked by clear countercultural values and practices. Believers should practice chastity and live consistently in light of the biblical sexual ethic. Those outside the church know this ethic—no sex outside of marriage—and any inconsistency in this area can destroy a believer’s credibility as a Christian.

Så här kan och bör alltså kristna leva i den gudomliga paradoxen: Att leva i den här världen och samtidigt inte vara av den här världen. Både och samtidigt.

Men tänk om….

När man funderar på dessa saker så slog mig en tanke: Vi känner ju till faran med att vara i den här världen och samtidigt vara av den här världen. Det fenomenet brukar benämnas världslighet. Man kompromissar med det kristna budskapet och den kristna livsstilen. Vi är också medvetna om faran med att som kristna inte vara av den här världen samtidigt som man inte är i världen. Det kan bli en flykt från verkligheten. Man vågar inte möta ifrågasättande. Man kanske inte vågar möta avvikande åsikter och uppfattningar. Det kan visserligen finnas skäl till att gå i kloster eller andra liknande retreat-former. Det är när människor känner det specifikt som en andlig kallelse. Det har alltid funnits genom kyrkans historia. Men det hör inte till det vanliga och ej heller det som vi talar om här. Här handlar det mer om en verklighetsflykt. Man skapar ett slags (para)samhälle där människor kan vara jämt och aldrig se något annat.
Men ser vi faran med Kristna som inte är i världen, men som är AV den här världen. Just det! Kristna som bekänner sig till Jesus, som flyr från världen och som ändå är fulla av världsliga influenser.

Det är möjligt för kristna och kyrko-gemenskaper att “skära av” all relation och koppling från samhället och världen och träda in i isolering och ändå på samma gång visa alla tecken på världslighet bakom stängda dörrar. I en sådan situation så är kyrkan oförändrad av evangeliet och visar på alla världens karaktärsdrag. Kanske det betyder för vissa människor att vara självisk i vår omtanke för andras behov. Man sätter jämt sig själv i första hand. Det kan betyda att man är väldigt materialistisk i sin attityd till pengar. Det blir så oerhört viktigt att ha statusprylar och märkessaker för att vara inne och få umgås med “rätt” människor. Det kan innebära att man är så själv-upptagen att fokus i våra liv är inte evangeliet till de förlorade, men snarare vikten av vårt eget välbefinnande och behag. Det kristna livet blir en slags variant på Frank Sinatras kända låt “I did it my way”. Dvs, man lever sitt liv väldigt själviskt och utgår från sig själv snarare än Gud. Den totala motsatsen till det som Herren själv lärde oss att be: “Ske din vilja”.

Vilken tragedi när kristna inte är i världen men ändå så tydligt är AV den här världen.

Kyrkan och den koloniala makten!

I förra bloggposten så kommenterade jag lite om den diskussion som pågått ett tag och som har handlat om den tecknade seriefiguren Tintin och koloniala stereotyper och karikatyrer av olika folkgrupper som förekommer där. Vi kan konstatera att visserligen innehåller seriefiguren den här typen av beskrivning, men att man måste sätta det i sitt historiska sammanhang. Att en hel av serien skrevs under en tid som var präglad av just kolonialtiden. Det är inget försvar av nidbilder, men ger oss nycklar till att förstå. Vidare så menar jag att censur av den här typen av literatur är orimligt och absolut inte en väg. Snarare är det bra att se detta och behöva reflektera över det idag och fråga sig hur är vi idag.

I den här bloggposten tänkte jag ge några kommentarer om kyrkans relation till kolonialmakten från ca 1700-och framåt. Det har varit en ganska het och lång diskussion i akademiska kretsar när det gäller frågan om hur kyrkan och den kristna missionen relaterade till den politiska makten under kolonialtidens apex. Detta var bl a något som jag studerade under min tid i England. Frågan har ju varit extra aktuell i just England då landet representerade det stora imperiet utöver världen. Därför har många historiker, missionshistoriker och några andra akademiska discipliner funderat över detta.

Frågan är givetvis inte helt enkel att besvara, men en hel del bra och gedigna analyser har gjorts av ett antal forskare i ämnet. Det råder ju inga tvivel om att den explosiva expansionen av kristendomen i Afrika och Asien under de senaste 2 århundradena ägde rum samtidigt som den Europeiska stormaktstiden och dess ekonomiska utbredning tog fart. I vissa kretsar (Marxistisk historieskrivning men även Afrikansk nationalistisk) så har det därför hävdats att den Kristna missionen gick hand i hand med imperialismen och den koloniala erövringen. M a o, att den kristna missionen skulle vara smutsig genom att den använde sig av den politiska makten för att sprida sitt budskap, och även tvärtom, dvs att kolonialmakten utnyttjade den kristna missionen i de kolonier där de styrde. Detta är en vanlig anklagelse. Och i takt med den anti-kolonialism som uppträdde på 1900-talet så utvecklades även en avsky/starka antipatier mot Kristen mission. En stor orsak är just att forskningen a la post-1965 har tenderat att luta mot marxistisk tolkning av historien. Stor del av forskningen visar dock på att denna beskrivning definitivt inte ger den tyngsta bilden. Det finns även forskning som har visat att de kristna missionärerna visserligen gjorde fel och såg misslyckanden, men agerade oftast självständigt/oberoende av kolonialmakten och arbetade för att sprida den kristna tron snarare än att bygga imperie.

Några bra böcker som har behandlat saken och just kunnat konstatera detta (missionen gick inte i imperiets ledband) är bl a: The Bible and the Flag av Brian Stanley, Evangelicalism in Modern Britain av David Bebbington,Missions and Empire av Norman Etherington, och lite andra forskare. Den forskare som har gjort ett monumentalt verk i ämnet, Magnum Opus, är Stanley Porter med sitt verk Religion Versus Empire? British Protestant Missionaries and overseas expansion 1700-1914. Stanley Porter, som är professor i Imperial history vid Kings College, UK, har ägnat hela sitt liv att forska om just relationen mellan den brittiska missionen och imperiet. Nog för att boken inte är enkel att ta sig genom (riktig tegelsten) men det finns massor med guldkorn att hitta.

Det verkar ju så enkelt: Jesus sa: “Ge till kejsaren det som tillhör Kejsaren och till Gud det som tillhör honom” (Lukas 20:25) Men för de kristna missionärerna som gav sig åstad för att förkunna evangeliet i “hednaland” så var Caesar alltid nära och det var inte alltid helt klart vem som skulle ha vad.

Hur som helst, under missionens apex, 1790-1812, när de flesta missionsorganisationer etableras (t ex Baptist Missionary Society, London Missionarey Society, Edinburgh and Glasgow Missionary Society, Church Mission Society mm) så var det ganska spänt mellan imperiemakten och den kristna missionen. Båda grupperna var pionjärer (på ont resp gott i det här fallet) som sökte sin väg genom nya territorier. Porter menar att det är svårt att inte bli slagen av den jämförligt sätt obetydliga roll som imperiet spelade i missionärernas tankar. Han menar att det nästan går att förlöjliga missionärernas väldigt enkla och barnsliga förtröstan på “all-embracing, superintending providence”, dvs Gud. Den enorma entusiasm och motivation att sprida det kristna budskapet är jätte tydligt i missionsliteraturen från den tiden.

I kapitel 3 av Porters bok så behandlar han just fenomenet med missonärernas relation och attityd till imperiet. Han tittar på tiden 1800-1830 specifikt. Han noterar att missionärerna diskuterade frågan huruvida dom skulle “follow the flag” eller gå sin egen väg. Porter hävdar med tydlighet:

“Colonialism was by no means necessarily conductive to missionary activity.” (p.64)

Dessa nyformade organisationer (missionssällskapen) som hade brist på finanser, brist på personal och som hade brist på kunskap om omvärlden, hade oftast inget annat val än att “följa flaggan”. Att hoppa på ett transport-skepp till de specifika områdena var oftast det enda alternativet.

Porter observerar:

“from encounter and engagement with, even dependence on, governments, whether imperial or colonial. At first, however, neither side sensed where events were leading and neither state nor mission societies wanted dealings with each other (p.65)

I kapitel 5 av Porters bok så beskriver Porter hur det från 1814-1850 utvecklades globala brittisk-protestantiska missionsnätverk utöver världen. Dessa globala nätverk var del av en allmän expansion och som Porter beskriver en “new wave” dvs en ny våg av missionsaktivitet som ägde rum under 1830-talet, 1840-talet, och 1850-talet. Orsaken till denna “våg” menar Porter var som en konsekvens av att missionsorganisationerna “were riding high on the back of the humanitarian tide” (p.137) Hur som helst, vid ungefär mitten av 1800-talet så stannande missionsentusiasmen av i takt med att man inte såg den framgång som man villen när det gäller att vinna “indigenous” folk, inhemska för Kristus. En viktig orsak som komplicerade det menar Porter var bristen på reflektion när det gäller hur de inhemska kyrkorna skulle formas och struktureras samt de framtida roller/positioner som de nyomvända inhemska troende skulle ha.

I kap 8 diskuterar Porter utvecklingen av de sk “faith missions” som ägde rum under andra halvan av 1800talet som en respons på den nedgång som ägt rum tidigare. Dessa sk “faith-missions” uppstod från en genuin önskan att återgå till en enklare form och metod när det gällde missionsarbete. Mycket hade med organisationsform samt hur finansiering gick till. Teologiskt fanns det också en skillnad. Missionssällskapen tidigare i allmänhet vidhöll en mer “postmillenial ideal” och var mer rotat i upplysningens ideal om progress. Den här synen kom att ersättas (dock inte överallt) av en mer “pre-millenial” syn där man såg världen i mer pessimistiska drag. Man väntade på Jesu snara återkomst för att sedan skulle tusenårsriket inträda. För missionärerna i de sk “faith-missions” kom den här synen att driva på takten i missionsaktiviteten. Det kom nästan att bli en slags alarmism i den här approachen.

Porter tycker sig se vissa gemensamma karaktärsdrag i dessa “faith-missions”. Bl a:

“a determination to operate in isolated and unfamiliar territory, as far as possible beyond any European influence or colonial rule and at a distance from other missionary bodies.” (p.224)

M a o, Kina, Centrala delar av Afrika och muslimvärlden blev alla huvudmål för dessa missioners aktivitet. Därför, trots att det bland många historiker har varit “inne” att uppfatta närmare kopplingar mellan missionsaktiviteterna och imperialismen under andra halvan av 1800-talet, så visar Porter att detta är en felaktig bild.

Kapitel 10 i Porters bok är en ganska bred diskussion om missionen under imperialismens apex dvs den tid som mest förknippas med imperialismens guldålder. Porter menar att det är väldigt tydligt hur lite som mission kan kopplas ihop med Brittiska imperie-motiv. Han menar tvärtom att när man närmar sig slutet av 1800-talet så kan man hur viktiga delar av missionsrörelsen:

“…attempts to sustain its appeal and generate renewed support thus involved its re-appropriation of the secular humanitarian goals so significant to its progress in the first half of the nineteenth century.” (p.315)

M a o, en förnyad satsning bl a genom att återgå till humanitär hjälp som var en viktig orsak till dess framgång i början av 1800-talet. Intressant…Detta kan man se både genom det som Lutherska och Katolska kyrkorna utvecklade, såsmåningom också evangelikala och efter det så pingst-karismatiska och på senare tid även oberoende kyrkliga grupperingar.

Porter menar att dessa “sekulära humanitära mål” som missionsrörelsen anammade (kapitel 11) ledde till en betydelsefull “anti-imperialism” bland de protestantiska missionsgrupperna under 2 årtionden före 2 världskriget. Missionärerna hade en som Porter beskriver “continued belief in the fundamental unity of humanity”. Detta gjorde att de kom på kollisionskurs med de rasistiska och Social-darwinska teorierna som uppstår i kaoset och vid tiden för imperie-tidens zenith.

Slutligen, med hänvisning till Jesus ord om att “ge till kejsaren det som tillhör kejsaren, samt ge till Gud det som tillhör Gud” så menar Porter att missionärerna försvarade inte imperiet, men var ofta associerade med institutioner och uppfattningar som lokala människor i de olika kolonierna identifierade med imperialism. (p.316) Men, som Porter avslutar sin analys,

“although missions could not avoid empire, they were determined to put it in its place (p.330)

M a o, den internationella missionsrörelsen kunde inte undvika imperiet och dess inflytande. Däremot så visar forskningen på att missionärerna var överlåtna och väldigt målmedvetna om att placera imperiet/kejsaren på rätt plats.

Var Jesus gift?

Idag kan man på (Dagen) läsa om ett fynd som en professor vid Harvard University, Karen L King, tydligen ska ha gjort som skulle “bevisa” eller åtminstone vara ett argument för att Jesus var gift. Det handlar alltså om ett fragment av ett papyrus som skulle innehålla text där Jesus talar om “min fru”. Fyndet ska enligt ABC-News (se här ha presenterats vid en konferens som heter “Tenth International Congress of Coptic Studies” och ägt rum i Rom. Vissa språkexperter (vet ej vilka) hävdar att texten som är skriven på koptiska, är från 300-talet. Det är inte så mycket text utan “åtta rader på framsidan och sex rader på baksidan”. Om det skulle stämma, så är detta det enda antika dokumentet som påvisar att Jesus var gift. M a o, ett tungt anspråk! Karen L King är professor och lägger dock in en brasklapp i diskussionen. Hon säger om texten att den “bevisar dock inte att den historiska personen Jesus var gift.”

Däremot säger hon:

“the fragment does provide direct evidence that claims about Jesus’ marital status first arose over a century after the death of Jesus in the context of intra-Christian controversies over sexuality, marriage, and discipleship.”

Diskussionen om huruvida Jesus var gift eller inte har ju pågått länge och populariserades rejält i och med den amerikanske författaren Dan Brown och hans kända novell, Da Vinci koden. Novellen lyfte fram och faktiskt argumenterade för tesen att Jesus var gift med kvinnan som vi känner från Bibeln som Maria Magdalena. Vidare så beskrivs hur Jesus och Maria Magdalena får ett barn, och hur denna “sanning” hålls hemlig av den organiserade kyrkan. Da Vinci koden väckte liv i den här föreställningen och många som såg filmen eller läste boken trodde på den fantasifulla historien i boken. Enligt den religiösa websiten Beliefnet, som gör undersökningar då och då, gjordes en undersökning som visade att ca 19% av de som svarade trodde att Maria Magdalena var Jesu fru. Nu ska tilläggas att det gjordes i USA. Hur svaren skulle se ut i Europa, eller i Sverige för den delen hade varit intressant att se.

Utan att gå in på alla historiska bevis för och emot i detalj då det tar mycket utrymme i denna bloggpost, så kan man sammanfattningsvis säga följande:

1. Nya Testamentet ger inget svar på frågan om Jesus var gift. Inte ens någon indikation. Varken att han var ogift eller hans fru. De flesta bibelforskare tar detta som ett bevis på att Jesus var ogift. Dock finns det några få som hävdar att han var gift då det var det mest vanliga bland judiska män på Jesu tid. Speciellt bland dom som aspirerade på att bli Rabbi.
2. De icke-bibliska källorna ger oss inte stöd för uppfattningen att Jesus var gift.

En del menar att det står inget om Jesus´äktenskap eftersom det var hemligt! Dom menar att de icke-kanoniska källorna skulle ge små ledtrådar. Den verkliga sanningen om Jesu äktenskap är dolt. Och därför står det inte om det i dessa källor. Dom som menar det är förmodligen övertygade efter att ha läst Dan Browns bok eller sett filmen. Rent teoretiskt skulle det kunna vara möjligt. Men då kan man ju säga att det finns mer bevis för att Jesus var en alien från yttre rymden! :). Han är förvandlad på ett berg med änglavarelser (transfigurationen) och han far upp i himlen i ett moln (Apg 1:9). Vad försöker jag säga: Jo, man kan komma upp med alla möjliga teorier om Jesus, men dessa teorier (t ex om Jesu äktenskap) måste bedömas mot de hårda fakta som vi har från de antika texterna (bibliska såväl som icke-bibliska) och dessa källor stödjer inte teorin om att Jesus skulle vara gift. Att de icke-kanoniska evangelierna och texterna skulle “bevisa” att Jesus var gift är nonsens, men tyvärr en vanlig uppfattning som spridits, bl a genom Dan Browns bok.

“Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger, så blir det en sanning” ska någon klok har sagt en gång och det stämmer verkligen när det gäller myter om Jesus. En sådan myt är att Jesus skulle varit gift med Maria Magdalena. En bidragande orsak är den popularitet som Dan Browns bok åtnjöt utöver världen. I vissa kristna kretsar så motsades boken för dess brister i saklighet, men i det stora hela så mottogs boken positivt. Varför kan man undra?

Philip Jenkins har på beliefnet skrivit en artikel som är väl värd att läsas (se här), How Gnostic Jesus Became the Christ of Scholars som sniffat fram ett spår. I den artikeln så lyfter författaren fram ett fenomen:

new and fringe religious movements have often generated distinctive images of Jesus, who is presented as a sage, philosopher and occult teacher, whose views have much in common with those of Asian teachings. These pictures have a very great deal in common with the images which increasingly dominate the mainstream critical scholarship of the New Testament,

M a o, nyare bilder av Jesus, där han snarare framställs som en vis man, filosof och ockult lärare. Denna uppfattning är uppskattad bland många bibelforskare. Jenkins menar att mycket av utvecklingen går hand i hand med den revolutionerande upptäckt som forskarsamhället gjorde i Nag Hammadi, Egypten 1945. Det var ju då som man upptäckte gnostiska evangelier. Detta ledde till en gnostisk “väckelse” i vissa kretsar. Man började se den historiska personen Jesus i gnostiskt ljus snarare än i judiskt.

Dan Browns bok populariserar en ny syn på Jesus, en gnostisk Jesus, där man s a s klär av Jesus hans unikhet och hans Gudomlighet. Jesus blir en vanlig människa, visserligen med andlig insikt men ändå en vanlig människa. Tesen att Jesus skulle vara gift blir beviset för att Jesus var inte Guds son, utan en helt vanlig människa. Detta är helt i linje med mycket av synen inom modern kritisk bibelvetenskap.

Jenkins förklarar i artikeln att i samband med att Thomasevangeliet upptäcktes, så fick det en ganska hög status och auktoritet inom bibelvetenskapen. En del(dock inte alla) ville nästan likställa det med de 4 evangelierna.
I och genom upptäckten, så fick gnosticism ett rejält uppsving bl a, då det var dels ett alternativ till den ortodoxa kristendomen, och uppfattades som väldigt spännande, modernt och relevant.

Gnosticismen beskrevs som:

“equal access, equal participation and equal claims to knowledge,”

Kan väl inte blir mer anpassat för vår tid. Man förkastade institutioner och hierarkier, man gav kvinnorna en upphöjd plats till skillnad från den “hemska” kyrkan som “förtryckte” kvinnorna. Kontentan som dras från vissa kretsar är att den historiska personen Jesus skulle ha känt sig och varit mycket mer hemma i dessa gnostiska kretsar än den etablerade kyrkan.

Jag tror personligen att dels gnosticismens “väckelse” och positiva mottagande inom den högre bibelvetenskapen samt populariseringen som kommit till stånd genom diverse bokalster och publikationer, har bidragit till den stora uppmärksamhet som uppstår när någon påstår att man funnit ett fragment från ett gammalt dokument som skulle “bevisa” att Jesus var gift. Det finns en devis som lyder: “Människor tror det de vill” (Julius Caesar). Det verkar gälla än.

Slutkommentar: Tillsammans med alla kristna genom den långa kyrkohistorien, så tror jag att Jesus var fullt ut Gud och fullt ut människa. Visst är det så att det kan vara svårt att till fullo förstå detta eller förklara detta mysterium, men jag tror det ändå. Tron på Jesu unika natur kräver dock inte att han var singel, ironiskt nog. Jesus kunde ju faktiskt ha gift sig och behållit sin syndfria, mänskliga-gudomliga natur. Men vi saknar bevis som visar att han gjorde det. Man kan ju spekulera om orsakerna. Ett rimligt skäl som jag kan tänka mig är att Jesus insåg att sin unika kallelse var inkompatibel med äktenskap och familjeliv. Men detta är inte fakta, det är min personliga åsikt.

Relationen till Islam

Det har varit mycket diskussion om islamkritik på sistone och hur man får uttrycka sig för att inte vara främlingsfientlig eller att ge uttryck för islamofobiska åsikter. Bl a så har ju en diskussion på Dagens debattsida pågått mellan å ena sidan SEA (Svenska Evangeliska Alliansen) med Stefan Swärd och Stefan Gustavsson som ledande representanter samt 3 olika forskare från 3 frikyrkosamfund. Du kan läsa den debatten på Dagens hemsida, på Stefan Swärds hemsida samt Mats Tunehags hemsida. Kommer inte att gå in på den här.
Däremot kan man väl konstatera några saker: För det första, att det behövs en legitim kritik av islam som religion. Precis som det finns legitim kritik av Kristendom, Judendom och andra religiösa uttryckssätt så behövs det även när det gäller islam. Initierad och saklig diskussion är viktigt. Ett samtal där det är viktigt att hålla en god ton och försöka vara nyanserad. Att inte falla för trycket att provocera för provocerandets skull a la Lars Wilks, utan substantiera sina argument. Tyvärr så har klimatet i Sverige i många stycken präglats av en snedvriden och närmast konflikträdd debatt om islam. Företrädare för konstruktiv kritik påhoppas och anklagas för att vara islamofoba i en närmast reflexartad reaktion av vissa grupperingar. Det är ett klassiskt sett att tysta motståndaren på, för vem vill bli kallad islamofob eller främlingsfientlig?

För det andra, det är viktigt med en bredd av perspektiv i den här typen av diskussioner för att just försöka att allsidigt belysa problem. Man bör undvika generaliseringar och stereotyper som är så vanligt. T ex: en muslim begår ett brott i samhället. Slutsats: alla muslimer är kriminella brottslingar som ska utvisas. Detta är ex på grov generalisering och exempel på stereotyper som frodas i främlingsfientliga kretsar. Vi vet ju att detta inte är sant. Det ju ingen överraskning att det blåser lite högerextrema och främlingsfientliga vindar här och där. I Sverige har detta aktualiserats dels på politisk nivå genom inträdet av SD i riksdagen. På ett mer skrämmande sett aktualiserades det genom det brutala och ofattbara massmord som Anders Behring Breivik utförde i Oslo och Utöya 2011. Svallvågorna av detta har ju lett till en större och mer frekvent debatt i medierna om rasism, främlingsfientlighet. Hur som helst, när detta har diskuterats i alla olika medier på nätet, så har tyvärr kommentarsfälten många gånger blivit igenkorkade av främlingsfientliga kommentarer. Dessa extrema grupper har försökt att öka närvaron för att s a s kidnappa diskussionen. Jag tror att det har varit oerhört viktigt att dessa kontroversiella frågor har lyfts av det skälet att just avkläda främlingsfientliga argument. Politiker och andra offentliga ledare kan inte ducka eller ignorera dem längre. Genom att ta debatten så kan de mörka och obehagliga rösterna och åsikterna marginaliseras.

Jag finner personer som kommer från den muslimska myllan som oerhört viktiga i samtalet om Islam. T ex en person som Ayaan Hirsi Ali. Hirsi, som föddes i Somalia men flydde därifrån för att undslippa ett arrangerat giftemål, kom till Nederländerna där hon såsmåningom blev parlamentsledamot. Det är ju väl känt att hon tillsammans med Theo Van Gogh producerade en film som kritiserade islams behandling av kvinnor. Van Gogh sköts till döds av en muslim som hämnd, och ett meddelande hade placerats på hans skjorta med kniv, som hotade Hirsi till livet. Hirsi flydde till USA och har sedan dess skrivit ett antal islam-kritiska böcker; Infidel, Nomad-En personlig resa genom civilisationerna. Det som Hirsi och många andra som kommer från muslimska länder har att säga i ämnet är oerhört värdefullt i diskussionen.

Vidare, det är anmärkningsvärt att se den totala, ja kompakta tystnad som oftast uppstår i svensk sekulär press när någon f.d muslim har omvänt sig till kristendom i muslimska länder, eller när en kristen har arresterats på grumliga anledningar. Ett exempel på detta är ju fallet med den Iranska pastorn, Yuosef Nadarkhani. Han blev dömd till döden i Iran pga av avfall från islam. Senare hade de Iranska myndigheterna hävdat att domen var baserad på anklagelser om våldsamma brott såsom våldtäkt och misshandel bl a. Det verkade som att allt bara var påhittade lögner och inga bevis presenterades i rätten. Rätten hade senare erbjudit Nadarkhani lättnader om han avsade sig sin kristna tro. Nu slutade den här berättelsen väl då pastorn i början av september i år blev frikänd från avfalls-anklagelserna. Han blev släppt då man ansåg att han suttit tillräcklig tid i fängelse.

Det här fallet blev ju internationellt uppmärksammat. FN, Amnesty, USA:s president: Barack Obama och utrikesminister Hillary Clinton engagerade sig mycket i fallet, likaså Storbritanniens utrikesminister. Dessutom så har många olika kristna grupper världen över följt fallet och reagerat på olika sätt. Följdaktligen blev det internationella trycket för stort. Fallet med Nadarkhani blev antagligen en belastning för den Iranska regeringen och till slut släppte dom honom. Förmodligen ett politiskt beslut för att tysta kritiken. I denna veva så tycker jag det var intressant att se hur lite den svenska pressen engagerade sig i fallet.

hela fallet uppmärksammade just hur allvarligt man i Iran bryter mot mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet eller rätten att byta religion. Organisationen Open Doors anger att det finns ca “450 000 kristna i Iran” och av dessa så kommer ca 350 000 från muslimsk bakgrund. Många har kommit till tro i landet men vill lämna landet pga ständiga trakasserier. Det rapporteras om regelbundna massarresteringar, hot, föhör med efterföljande fängelsevistelser. Begränsningarna är kompakta mot kristna i landet och kristna behandlas ungefär som judar behandlades i Nazi-Tyskland, dvs 2-klass medborgare. När kristna arresteras så nekas de oftast legala ombud. Jag menar att Västerlandets demokratiska länder måste utöva starkare påtryckningar på demokratiska reformer i dessa länder. I många av dessa muslimska länder så lever minoriteter oerhört förtryckta och marginaliserade. Kränkningarna mot mänskliga rättigheter i dessa länder är omfattande och verkar öka enligt bedömare. Medans kristna i väst kan fritt utöva sin tro och även dela med sig av den, så trakasseras, arresteras, misshandlas kristna t ex i Iran hela tiden.

Hamid Forotanfard, pastor i Iranska Pingstförsamlingen i Sollentuna, säger i Dagen se här apropå de dagliga trakasserierna:

– Från Iran hör vi dagligen om att kristna människor tas in på förhör. Pressen blir allt hårdare.

Den här bilden menar Lars Erik Wallhagen, ordförande i pingstförsamlingarnas arbetsutskott för Iran, stämmer (se här):

De kristnas situation i Iran kan liknas vid hur de kristna hade det under Sovjettiden. Det är samma typ av förföljelse, säger han.

Jag menar att det är väldigt viktigt att det sprids vad som händer mot kristna såväl som människor med annan religionstillhörighet i länder där mänskliga rättigheter inte erkänns eller accepteras. Övergreppen och trakasserierna måste dokumenteras så att politikerna verkligen vet vad som händer för det är dom inte alltid så uppdaterade på. Ett exempel på den naivitet som finns bland myndigheter och politiker är just fallet med Nadarkhani. Ett annat exempel som är mycket närmare är det faktum att myndigheter skickar tillbaka kristna till länder där religionskonvertering straffas med döden. Det finns idag ett stort antal länder som har den praxisen. Det är avskyvärt och skamligt! Här måste vi som kristna verkligen ställa upp för våra syskon.

Ett aktuellt fall just nu som pastorn Stefan Swärd tar upp (se här) är två iranska kvinnor, Amireh och Zeinab, som tidigare var muslimer men som konverterat till kristendom. De blev nyligen avvisningshotade till Iran, vilket föranledde stora protester och reaktioner från kristna. För dessa kvinnor innebär ju detta en dödsdom.
På facebooksidan som skapats för dessa kvinnor kan man läsa:

Migrationsverket tror inte på dem och har beslutat att utvisa dessa två kvinnor till Iran och just nu sitter de i förvar, d.v.s. fängelse för att skickas tillbaka. Vi menar att detta är ett inhumant och helt felaktigt beslut.
För oss är det självklart att dessa kvinnor behöver skydd och få stanna i Sverige! Vi behöver snabbt bilda opinion för att förhindra utvisningen.

Stötta dem genom att gilla den här sidan!

Jag vill uppmuntra dig att gilla den sidan. Det kan du göra HÄR


Ett samtal om kristen teologi och annat intressant såsom historia, samhälle och kultur.
Läs mer...

A conversation about Christian theology and other interesting things such as history, society, and culture.
Read more...

  • This blog in English (through Google Translate)
  • Twitter Updates

    Blog Stats

    • 28,978 hits

    Categories

    Archives