Archive for the 'Teologi' Category

Några ord om Carl Eric Sahlberg

Carl Eric SahlbergNu på söndag så håller Carl Eric Sahlberg sin avskedspredikan i St Clara kyrka i Stockholm. Han avslutar nämligen nu sin långa och trogna tjänst där och går i pension. Nu innebär inte det att han ska ligga i hängmattan, utan att han ska med sin fru flytta till Tanzania och fortsätta det kristna arbetet där nere, framförallt med barnhem. Jag hade tänkt att vara med på den gudstjänsten, då jag uppskattar Carl Eric Sahlberg mycket, och menar att han har varit en av de mest förtroendefulla och tongivande kristna ledarna i Sverige. Han har fått respekt i stort sett i alla läger, från låg till hög (kungaparet har ju visat stor respekt och prinsen hade tydligen varit där som volontär) från den politiska vänstern till den politiska högern osv. Han blev även nominerad till biskop ett antal gånger.

För mig var det den diakonala aspekten av arbetet på St Clara som gjorde att man först fick upp ögonen för Sahlberg och hans medarbetare. Man fick höra många fantastiska vittnesbörd från människor som på olika sätt blivit upprättade från missbruk av sprit och droger, prostitution och annan misär. Att det var en lugn jämtlänning som stod bakom arbetet och dess framgång gjorde att man blev extra intresserad. Det var liksom inte en karismatisk dundrande predikant som stod i bräschen för ett framgångsrikt kristet arbete, utan snarare en lugn och stillsam person. En luthersk präst som inte alls väckte uppmärksamhet och som dessutom var lärd.

Jag läste intervjun i Världen idag med Sahlberg som var väldigt fascinerande. Han beskriver i intervjun dels sin uppväxt, dels sin väg till konfirmation och omvändelse, dels sitt möte med Andens dop och karismatiken. Han kommenterade lite skojsamt att det var inte så många på den första mässan som han hade haft i St Clara. Kyrkan hotades att läggas ner eller göras om till något annat. Hur som helst, så blev det ju inte så, och det är vi tacksamma för. Ett viktigt ögonblick som skulle innebära en stor förändring för församlingen var besöket av en koreansk bönekvinna, som hade påpekat att det bads för lite i kyrkan. Hon ville att dom skulle börja be på en gång. När det sedan började att bes i St Clara, så började många märkliga ting ske och tillväxten kom. (Intervjun går att läsa på Världen Idag online)

Just den här kombinationen av att vara luthersk präst med rötterna djupt förankrade och samtidigt det stora intresset och den tydliga hungern efter Andens liv och karismatiken är ju rätt så unik idag i Sverige, åtminstone från ledande håll och vad jag vet. Sahlberg är ju någon slags luthersk-pingstvän (hybrid). Dessutom så har han kunnat ge kloka perspektiv både på den Svenska kyrkans utveckling såväl som Pingströrelsens historia och utveckling. Minns från Nyhemsveckan i somras, där Carl Eric Sahlberg var den som predikade en illustrativ predikan (Paulus-Pethrus) i avslutningsmötet, att Pelle Hörnmark i avslutningen hade sagt: “Ska Pingströrelsen ha en biskop, så ska vi fråga Carl Eric Sahlberg”. Det ligger en stor respekt och beundran i de orden.

Den andra sidan av Sahlberg som drar till sig mitt intresse är hans akademiska bana. Just den här kombinationen att kunna producera god akademisk literatur samtidigt som han leder en kyrka som sjuder av bön, diakoni, omsorg och mission är fascinerande. Han är docent i kyrkohistoria och disputerade på en avhandling om Pingströrelsen och tidningen Dagen (som jag håller på att studera med stort intresse). Därför så har han haft en stor inblick i Pingströrelsen som har lett till en fin relation som jag förstått det. När det gäller hans författarskap, så har han givit ut många bra böcker inom kyrkohistoria och Mission/missionshistoria. Bl a: Gud i city (1996), Missionens historia genom 2000 år (1999), Mamma kyrkan berättar (2008) Det ska tilläggas att det finns fler böcker tror jag.

Apropå sin nya framtid så sade han i intervjun med världen idag så här:

“Jag och min hustru Overa ska förestå ett barnhem vid foten av Kilimanjaro. Barnen kommer bland annat från aids-drabbade familjer. Min grav är redan utsedd på Kilimanjaro. Den pekar mot Jämtlands län, Jerusalem och S:ta Clara.”

Jag önskar Carl Eric Sahlberg och fru Overa allt gott i deras nya uppdrag för Gud i Tanzania.

Att vara i den här världen men inte vara av den här världen!

Kristna använder ofta frasen i den här världen men inte av den här världen. (Vilket är hämtat från Jesu ord i John 17:11, 16). Detta uttryck fångar det svåra men så viktiga ansvar som Kristna har av att vara en synlig och distinktiv närvaro mitt i alla samhällen och mänskliga gemenskaper.

Tim Keller har talat om detta i sin bok, Center Church. Han säger bl a:

We will have an impact for the gospel if we are like those around us yet profoundly unlike them at the same time, all the while remaining very visible and engaged.

1. Kristna ska vara i denna värld.

Tim Keller skriver så här:

So, first of all, Christians must be like their neighbors in the food they eat and clothes they wear, their dialect, general appearance, work life, recreational and cultural activities, and civic engagement. They participate fully in life with their neighbors. Christians should also be like their neighbors with regard to excellence. That is, Christians should be very good at what others want to be good at. They should be skillful, diligent, resourceful, and disciplined. In short, Christians in a particular community should—at first glance—look reassuringly similar to the other people in the neighborhood. This opens up nonbelievers to any discussion of faith, because they recognize the believers as people who live in and understand their world. It also, eventually, gives them a glimpse of what they could look like if they became believers.

2. Kristna ska inte vara av denna värld.

Tim Keller kommenterar det så här:

Second, Christians must be also unlike their neighbors. In key ways, the early Christians were startlingly different from their neighbors; it should be no different for us today. Christians should be marked by integrity. Believers must be known for being scrupulously honest, transparent, and fair. Followers of Christ should also be marked by generosity. If employers, they should take less personal profit so customers and employees have more pay. As citizens, they should be philanthropic and generous with their time and with the money they donate for the needy. They should consider living below their potential lifestyle level. Believers should also be known for their hospitality, welcoming others into their homes, especially neighbors and people with needs. They should be marked by sympathy and avoid being known as self-serving or even ruthless in business or personal dealings. They should be marked by an unusual willingness to forgive and seek reconciliation, not by a vengeful or spiteful spirit.

Vidare så betonar Keller följande:

In addition to these character qualities, Christians should be marked by clear countercultural values and practices. Believers should practice chastity and live consistently in light of the biblical sexual ethic. Those outside the church know this ethic—no sex outside of marriage—and any inconsistency in this area can destroy a believer’s credibility as a Christian.

Så här kan och bör alltså kristna leva i den gudomliga paradoxen: Att leva i den här världen och samtidigt inte vara av den här världen. Både och samtidigt.

Men tänk om….

När man funderar på dessa saker så slog mig en tanke: Vi känner ju till faran med att vara i den här världen och samtidigt vara av den här världen. Det fenomenet brukar benämnas världslighet. Man kompromissar med det kristna budskapet och den kristna livsstilen. Vi är också medvetna om faran med att som kristna inte vara av den här världen samtidigt som man inte är i världen. Det kan bli en flykt från verkligheten. Man vågar inte möta ifrågasättande. Man kanske inte vågar möta avvikande åsikter och uppfattningar. Det kan visserligen finnas skäl till att gå i kloster eller andra liknande retreat-former. Det är när människor känner det specifikt som en andlig kallelse. Det har alltid funnits genom kyrkans historia. Men det hör inte till det vanliga och ej heller det som vi talar om här. Här handlar det mer om en verklighetsflykt. Man skapar ett slags (para)samhälle där människor kan vara jämt och aldrig se något annat.
Men ser vi faran med Kristna som inte är i världen, men som är AV den här världen. Just det! Kristna som bekänner sig till Jesus, som flyr från världen och som ändå är fulla av världsliga influenser.

Det är möjligt för kristna och kyrko-gemenskaper att “skära av” all relation och koppling från samhället och världen och träda in i isolering och ändå på samma gång visa alla tecken på världslighet bakom stängda dörrar. I en sådan situation så är kyrkan oförändrad av evangeliet och visar på alla världens karaktärsdrag. Kanske det betyder för vissa människor att vara självisk i vår omtanke för andras behov. Man sätter jämt sig själv i första hand. Det kan betyda att man är väldigt materialistisk i sin attityd till pengar. Det blir så oerhört viktigt att ha statusprylar och märkessaker för att vara inne och få umgås med “rätt” människor. Det kan innebära att man är så själv-upptagen att fokus i våra liv är inte evangeliet till de förlorade, men snarare vikten av vårt eget välbefinnande och behag. Det kristna livet blir en slags variant på Frank Sinatras kända låt “I did it my way”. Dvs, man lever sitt liv väldigt själviskt och utgår från sig själv snarare än Gud. Den totala motsatsen till det som Herren själv lärde oss att be: “Ske din vilja”.

Vilken tragedi när kristna inte är i världen men ändå så tydligt är AV den här världen.

Kyrkan och den koloniala makten!

I förra bloggposten så kommenterade jag lite om den diskussion som pågått ett tag och som har handlat om den tecknade seriefiguren Tintin och koloniala stereotyper och karikatyrer av olika folkgrupper som förekommer där. Vi kan konstatera att visserligen innehåller seriefiguren den här typen av beskrivning, men att man måste sätta det i sitt historiska sammanhang. Att en hel av serien skrevs under en tid som var präglad av just kolonialtiden. Det är inget försvar av nidbilder, men ger oss nycklar till att förstå. Vidare så menar jag att censur av den här typen av literatur är orimligt och absolut inte en väg. Snarare är det bra att se detta och behöva reflektera över det idag och fråga sig hur är vi idag.

I den här bloggposten tänkte jag ge några kommentarer om kyrkans relation till kolonialmakten från ca 1700-och framåt. Det har varit en ganska het och lång diskussion i akademiska kretsar när det gäller frågan om hur kyrkan och den kristna missionen relaterade till den politiska makten under kolonialtidens apex. Detta var bl a något som jag studerade under min tid i England. Frågan har ju varit extra aktuell i just England då landet representerade det stora imperiet utöver världen. Därför har många historiker, missionshistoriker och några andra akademiska discipliner funderat över detta.

Frågan är givetvis inte helt enkel att besvara, men en hel del bra och gedigna analyser har gjorts av ett antal forskare i ämnet. Det råder ju inga tvivel om att den explosiva expansionen av kristendomen i Afrika och Asien under de senaste 2 århundradena ägde rum samtidigt som den Europeiska stormaktstiden och dess ekonomiska utbredning tog fart. I vissa kretsar (Marxistisk historieskrivning men även Afrikansk nationalistisk) så har det därför hävdats att den Kristna missionen gick hand i hand med imperialismen och den koloniala erövringen. M a o, att den kristna missionen skulle vara smutsig genom att den använde sig av den politiska makten för att sprida sitt budskap, och även tvärtom, dvs att kolonialmakten utnyttjade den kristna missionen i de kolonier där de styrde. Detta är en vanlig anklagelse. Och i takt med den anti-kolonialism som uppträdde på 1900-talet så utvecklades även en avsky/starka antipatier mot Kristen mission. En stor orsak är just att forskningen a la post-1965 har tenderat att luta mot marxistisk tolkning av historien. Stor del av forskningen visar dock på att denna beskrivning definitivt inte ger den tyngsta bilden. Det finns även forskning som har visat att de kristna missionärerna visserligen gjorde fel och såg misslyckanden, men agerade oftast självständigt/oberoende av kolonialmakten och arbetade för att sprida den kristna tron snarare än att bygga imperie.

Några bra böcker som har behandlat saken och just kunnat konstatera detta (missionen gick inte i imperiets ledband) är bl a: The Bible and the Flag av Brian Stanley, Evangelicalism in Modern Britain av David Bebbington,Missions and Empire av Norman Etherington, och lite andra forskare. Den forskare som har gjort ett monumentalt verk i ämnet, Magnum Opus, är Stanley Porter med sitt verk Religion Versus Empire? British Protestant Missionaries and overseas expansion 1700-1914. Stanley Porter, som är professor i Imperial history vid Kings College, UK, har ägnat hela sitt liv att forska om just relationen mellan den brittiska missionen och imperiet. Nog för att boken inte är enkel att ta sig genom (riktig tegelsten) men det finns massor med guldkorn att hitta.

Det verkar ju så enkelt: Jesus sa: “Ge till kejsaren det som tillhör Kejsaren och till Gud det som tillhör honom” (Lukas 20:25) Men för de kristna missionärerna som gav sig åstad för att förkunna evangeliet i “hednaland” så var Caesar alltid nära och det var inte alltid helt klart vem som skulle ha vad.

Hur som helst, under missionens apex, 1790-1812, när de flesta missionsorganisationer etableras (t ex Baptist Missionary Society, London Missionarey Society, Edinburgh and Glasgow Missionary Society, Church Mission Society mm) så var det ganska spänt mellan imperiemakten och den kristna missionen. Båda grupperna var pionjärer (på ont resp gott i det här fallet) som sökte sin väg genom nya territorier. Porter menar att det är svårt att inte bli slagen av den jämförligt sätt obetydliga roll som imperiet spelade i missionärernas tankar. Han menar att det nästan går att förlöjliga missionärernas väldigt enkla och barnsliga förtröstan på “all-embracing, superintending providence”, dvs Gud. Den enorma entusiasm och motivation att sprida det kristna budskapet är jätte tydligt i missionsliteraturen från den tiden.

I kapitel 3 av Porters bok så behandlar han just fenomenet med missonärernas relation och attityd till imperiet. Han tittar på tiden 1800-1830 specifikt. Han noterar att missionärerna diskuterade frågan huruvida dom skulle “follow the flag” eller gå sin egen väg. Porter hävdar med tydlighet:

“Colonialism was by no means necessarily conductive to missionary activity.” (p.64)

Dessa nyformade organisationer (missionssällskapen) som hade brist på finanser, brist på personal och som hade brist på kunskap om omvärlden, hade oftast inget annat val än att “följa flaggan”. Att hoppa på ett transport-skepp till de specifika områdena var oftast det enda alternativet.

Porter observerar:

“from encounter and engagement with, even dependence on, governments, whether imperial or colonial. At first, however, neither side sensed where events were leading and neither state nor mission societies wanted dealings with each other (p.65)

I kapitel 5 av Porters bok så beskriver Porter hur det från 1814-1850 utvecklades globala brittisk-protestantiska missionsnätverk utöver världen. Dessa globala nätverk var del av en allmän expansion och som Porter beskriver en “new wave” dvs en ny våg av missionsaktivitet som ägde rum under 1830-talet, 1840-talet, och 1850-talet. Orsaken till denna “våg” menar Porter var som en konsekvens av att missionsorganisationerna “were riding high on the back of the humanitarian tide” (p.137) Hur som helst, vid ungefär mitten av 1800-talet så stannande missionsentusiasmen av i takt med att man inte såg den framgång som man villen när det gäller att vinna “indigenous” folk, inhemska för Kristus. En viktig orsak som komplicerade det menar Porter var bristen på reflektion när det gäller hur de inhemska kyrkorna skulle formas och struktureras samt de framtida roller/positioner som de nyomvända inhemska troende skulle ha.

I kap 8 diskuterar Porter utvecklingen av de sk “faith missions” som ägde rum under andra halvan av 1800talet som en respons på den nedgång som ägt rum tidigare. Dessa sk “faith-missions” uppstod från en genuin önskan att återgå till en enklare form och metod när det gällde missionsarbete. Mycket hade med organisationsform samt hur finansiering gick till. Teologiskt fanns det också en skillnad. Missionssällskapen tidigare i allmänhet vidhöll en mer “postmillenial ideal” och var mer rotat i upplysningens ideal om progress. Den här synen kom att ersättas (dock inte överallt) av en mer “pre-millenial” syn där man såg världen i mer pessimistiska drag. Man väntade på Jesu snara återkomst för att sedan skulle tusenårsriket inträda. För missionärerna i de sk “faith-missions” kom den här synen att driva på takten i missionsaktiviteten. Det kom nästan att bli en slags alarmism i den här approachen.

Porter tycker sig se vissa gemensamma karaktärsdrag i dessa “faith-missions”. Bl a:

“a determination to operate in isolated and unfamiliar territory, as far as possible beyond any European influence or colonial rule and at a distance from other missionary bodies.” (p.224)

M a o, Kina, Centrala delar av Afrika och muslimvärlden blev alla huvudmål för dessa missioners aktivitet. Därför, trots att det bland många historiker har varit “inne” att uppfatta närmare kopplingar mellan missionsaktiviteterna och imperialismen under andra halvan av 1800-talet, så visar Porter att detta är en felaktig bild.

Kapitel 10 i Porters bok är en ganska bred diskussion om missionen under imperialismens apex dvs den tid som mest förknippas med imperialismens guldålder. Porter menar att det är väldigt tydligt hur lite som mission kan kopplas ihop med Brittiska imperie-motiv. Han menar tvärtom att när man närmar sig slutet av 1800-talet så kan man hur viktiga delar av missionsrörelsen:

“…attempts to sustain its appeal and generate renewed support thus involved its re-appropriation of the secular humanitarian goals so significant to its progress in the first half of the nineteenth century.” (p.315)

M a o, en förnyad satsning bl a genom att återgå till humanitär hjälp som var en viktig orsak till dess framgång i början av 1800-talet. Intressant…Detta kan man se både genom det som Lutherska och Katolska kyrkorna utvecklade, såsmåningom också evangelikala och efter det så pingst-karismatiska och på senare tid även oberoende kyrkliga grupperingar.

Porter menar att dessa “sekulära humanitära mål” som missionsrörelsen anammade (kapitel 11) ledde till en betydelsefull “anti-imperialism” bland de protestantiska missionsgrupperna under 2 årtionden före 2 världskriget. Missionärerna hade en som Porter beskriver “continued belief in the fundamental unity of humanity”. Detta gjorde att de kom på kollisionskurs med de rasistiska och Social-darwinska teorierna som uppstår i kaoset och vid tiden för imperie-tidens zenith.

Slutligen, med hänvisning till Jesus ord om att “ge till kejsaren det som tillhör kejsaren, samt ge till Gud det som tillhör Gud” så menar Porter att missionärerna försvarade inte imperiet, men var ofta associerade med institutioner och uppfattningar som lokala människor i de olika kolonierna identifierade med imperialism. (p.316) Men, som Porter avslutar sin analys,

“although missions could not avoid empire, they were determined to put it in its place (p.330)

M a o, den internationella missionsrörelsen kunde inte undvika imperiet och dess inflytande. Däremot så visar forskningen på att missionärerna var överlåtna och väldigt målmedvetna om att placera imperiet/kejsaren på rätt plats.

Var Jesus gift?

Idag kan man på (Dagen) läsa om ett fynd som en professor vid Harvard University, Karen L King, tydligen ska ha gjort som skulle “bevisa” eller åtminstone vara ett argument för att Jesus var gift. Det handlar alltså om ett fragment av ett papyrus som skulle innehålla text där Jesus talar om “min fru”. Fyndet ska enligt ABC-News (se här ha presenterats vid en konferens som heter “Tenth International Congress of Coptic Studies” och ägt rum i Rom. Vissa språkexperter (vet ej vilka) hävdar att texten som är skriven på koptiska, är från 300-talet. Det är inte så mycket text utan “åtta rader på framsidan och sex rader på baksidan”. Om det skulle stämma, så är detta det enda antika dokumentet som påvisar att Jesus var gift. M a o, ett tungt anspråk! Karen L King är professor och lägger dock in en brasklapp i diskussionen. Hon säger om texten att den “bevisar dock inte att den historiska personen Jesus var gift.”

Däremot säger hon:

“the fragment does provide direct evidence that claims about Jesus’ marital status first arose over a century after the death of Jesus in the context of intra-Christian controversies over sexuality, marriage, and discipleship.”

Diskussionen om huruvida Jesus var gift eller inte har ju pågått länge och populariserades rejält i och med den amerikanske författaren Dan Brown och hans kända novell, Da Vinci koden. Novellen lyfte fram och faktiskt argumenterade för tesen att Jesus var gift med kvinnan som vi känner från Bibeln som Maria Magdalena. Vidare så beskrivs hur Jesus och Maria Magdalena får ett barn, och hur denna “sanning” hålls hemlig av den organiserade kyrkan. Da Vinci koden väckte liv i den här föreställningen och många som såg filmen eller läste boken trodde på den fantasifulla historien i boken. Enligt den religiösa websiten Beliefnet, som gör undersökningar då och då, gjordes en undersökning som visade att ca 19% av de som svarade trodde att Maria Magdalena var Jesu fru. Nu ska tilläggas att det gjordes i USA. Hur svaren skulle se ut i Europa, eller i Sverige för den delen hade varit intressant att se.

Utan att gå in på alla historiska bevis för och emot i detalj då det tar mycket utrymme i denna bloggpost, så kan man sammanfattningsvis säga följande:

1. Nya Testamentet ger inget svar på frågan om Jesus var gift. Inte ens någon indikation. Varken att han var ogift eller hans fru. De flesta bibelforskare tar detta som ett bevis på att Jesus var ogift. Dock finns det några få som hävdar att han var gift då det var det mest vanliga bland judiska män på Jesu tid. Speciellt bland dom som aspirerade på att bli Rabbi.
2. De icke-bibliska källorna ger oss inte stöd för uppfattningen att Jesus var gift.

En del menar att det står inget om Jesus´äktenskap eftersom det var hemligt! Dom menar att de icke-kanoniska källorna skulle ge små ledtrådar. Den verkliga sanningen om Jesu äktenskap är dolt. Och därför står det inte om det i dessa källor. Dom som menar det är förmodligen övertygade efter att ha läst Dan Browns bok eller sett filmen. Rent teoretiskt skulle det kunna vara möjligt. Men då kan man ju säga att det finns mer bevis för att Jesus var en alien från yttre rymden! :). Han är förvandlad på ett berg med änglavarelser (transfigurationen) och han far upp i himlen i ett moln (Apg 1:9). Vad försöker jag säga: Jo, man kan komma upp med alla möjliga teorier om Jesus, men dessa teorier (t ex om Jesu äktenskap) måste bedömas mot de hårda fakta som vi har från de antika texterna (bibliska såväl som icke-bibliska) och dessa källor stödjer inte teorin om att Jesus skulle vara gift. Att de icke-kanoniska evangelierna och texterna skulle “bevisa” att Jesus var gift är nonsens, men tyvärr en vanlig uppfattning som spridits, bl a genom Dan Browns bok.

“Om man upprepar en lögn tillräckligt många gånger, så blir det en sanning” ska någon klok har sagt en gång och det stämmer verkligen när det gäller myter om Jesus. En sådan myt är att Jesus skulle varit gift med Maria Magdalena. En bidragande orsak är den popularitet som Dan Browns bok åtnjöt utöver världen. I vissa kristna kretsar så motsades boken för dess brister i saklighet, men i det stora hela så mottogs boken positivt. Varför kan man undra?

Philip Jenkins har på beliefnet skrivit en artikel som är väl värd att läsas (se här), How Gnostic Jesus Became the Christ of Scholars som sniffat fram ett spår. I den artikeln så lyfter författaren fram ett fenomen:

new and fringe religious movements have often generated distinctive images of Jesus, who is presented as a sage, philosopher and occult teacher, whose views have much in common with those of Asian teachings. These pictures have a very great deal in common with the images which increasingly dominate the mainstream critical scholarship of the New Testament,

M a o, nyare bilder av Jesus, där han snarare framställs som en vis man, filosof och ockult lärare. Denna uppfattning är uppskattad bland många bibelforskare. Jenkins menar att mycket av utvecklingen går hand i hand med den revolutionerande upptäckt som forskarsamhället gjorde i Nag Hammadi, Egypten 1945. Det var ju då som man upptäckte gnostiska evangelier. Detta ledde till en gnostisk “väckelse” i vissa kretsar. Man började se den historiska personen Jesus i gnostiskt ljus snarare än i judiskt.

Dan Browns bok populariserar en ny syn på Jesus, en gnostisk Jesus, där man s a s klär av Jesus hans unikhet och hans Gudomlighet. Jesus blir en vanlig människa, visserligen med andlig insikt men ändå en vanlig människa. Tesen att Jesus skulle vara gift blir beviset för att Jesus var inte Guds son, utan en helt vanlig människa. Detta är helt i linje med mycket av synen inom modern kritisk bibelvetenskap.

Jenkins förklarar i artikeln att i samband med att Thomasevangeliet upptäcktes, så fick det en ganska hög status och auktoritet inom bibelvetenskapen. En del(dock inte alla) ville nästan likställa det med de 4 evangelierna.
I och genom upptäckten, så fick gnosticism ett rejält uppsving bl a, då det var dels ett alternativ till den ortodoxa kristendomen, och uppfattades som väldigt spännande, modernt och relevant.

Gnosticismen beskrevs som:

“equal access, equal participation and equal claims to knowledge,”

Kan väl inte blir mer anpassat för vår tid. Man förkastade institutioner och hierarkier, man gav kvinnorna en upphöjd plats till skillnad från den “hemska” kyrkan som “förtryckte” kvinnorna. Kontentan som dras från vissa kretsar är att den historiska personen Jesus skulle ha känt sig och varit mycket mer hemma i dessa gnostiska kretsar än den etablerade kyrkan.

Jag tror personligen att dels gnosticismens “väckelse” och positiva mottagande inom den högre bibelvetenskapen samt populariseringen som kommit till stånd genom diverse bokalster och publikationer, har bidragit till den stora uppmärksamhet som uppstår när någon påstår att man funnit ett fragment från ett gammalt dokument som skulle “bevisa” att Jesus var gift. Det finns en devis som lyder: “Människor tror det de vill” (Julius Caesar). Det verkar gälla än.

Slutkommentar: Tillsammans med alla kristna genom den långa kyrkohistorien, så tror jag att Jesus var fullt ut Gud och fullt ut människa. Visst är det så att det kan vara svårt att till fullo förstå detta eller förklara detta mysterium, men jag tror det ändå. Tron på Jesu unika natur kräver dock inte att han var singel, ironiskt nog. Jesus kunde ju faktiskt ha gift sig och behållit sin syndfria, mänskliga-gudomliga natur. Men vi saknar bevis som visar att han gjorde det. Man kan ju spekulera om orsakerna. Ett rimligt skäl som jag kan tänka mig är att Jesus insåg att sin unika kallelse var inkompatibel med äktenskap och familjeliv. Men detta är inte fakta, det är min personliga åsikt.

G.K.Chesterton och radikal konservatism

G.K.Chesterton är väl ett bekant namn för de flesta, åtminstone för dom som läser denna blogg, då jag nu och då brukar citera honom i något sammanhang eftersom jag tycker han är en väldigt klok person.
G.K.Chesterton säger så här om vikten av konstant uppmärksamhet på de ting som vi vill bevara för att inte förlora det:

All conservatism is based upon the idea that if you leave things alone you leave them as they are. But you do not. If you leave a thing alone you leave it to a torrent of change. If you leave a white fence post alone it will soon be a black post. If you particularly want it to be white you must be always painting it again; that is, you must be always having a revolution. Briefly,if you want the old white post you must have a new white post.

Kyrkan ska inte förändra sitt urgamla budskap! Vårt mål är att bevara en vit gammal post – den oföränderliga sanningen om Jesus Kristus, för att citera Chesterton. MEN, för att bevara detta, så kan vi inte lämna det ensamt! Vi måste som troende lägga ner ansträngning och tid på att utveckla nya och effektiva sätt attt kommunicera det urgamla budskapet.
För att citera Chesterton:[We] ‘must be always painting it again.’ Mycket vackert sagt!

Att ge nyårslöften: bra eller dåligt?

Nu är julen avklarad för denna gång. Det har varit en fin tid åtminstone för mig att kunna tillbringa tid med mina  närmaste och att fira inkarnationen, dvs Jesu födelse. Givetvis har vi ätit god mat och även delat ut lite klappar detta år, mestadels till mina barn.

Satt och läste i nyheterna om människor som vill ge nyårslöften och funderade lite på det där.  Matt Perman, på sin utmärkta ledarskapsblog What´s best next har helt klart en bra poäng när han skriver att “…that a well lived life doesn’t just happen; it requires intentionality…” m a o,  ett bra levt/fruktbart  kristet liv händer inte bara.  Det krävs intention, dvs medveten strategi och aktion. Den här medvetna strategin synliggörs genom vissa sk “mekanismer”. Nyårslöften kan vara exempel på dessa mekanismer.

Perman tydliggör sin poäng genom att visa på Jonathan Edwards liv. Jonathan Edward var en av Amerikas (beror på hur man ser det, vid den tiden var Amerika en del av det Britiska imperiet) främsta teologer och tänkare som jag ser det.  Perman skriver om Edwards:

Edwards is a good example not just of a life that is lived well, but also of the “practical side” of how to actually build that intentionality into our lives, rather than just letting it remain a vague wish that never takes deep root and makes a real difference.

Vad som är värt att notera när det gäller Edwards nyårslöften bl a är att när man jämför dem med dagens sk nyårslöften som vi läser om på Aftonbladet eller annan tidning är deras fokus på utveckling  av den inre människan (andlig utveckling, karaktär, Gudfruktighet osv) och inte den yttre människan (gå till gymmet, minska kroppsvikt, hitta ett nytt jobb, osv).

Perman kategoriserar nyårslöftena i olika grupper:  “Overall Life mission”, “Good Works”, “Time Management”, “Relationships”, “Suffering”, “Character”, “Spiritual Development”.

The Resolutions of Jonathan Edwards (1722-1723)

Being sensible that I am unable to do anything without God’s help, I do humbly entreat him by his grace to enable me to keep these Resolutions, so far as they are agreeable to his will, for Christ’s sake.

Remember to read over these Resolutions once a week.

Att ta tid och reflektera över livet och bestämma sig för att leva för Gud helt och hållet (med Guds hjälp) är verkligen en

Gudfruktig sak att göra. Tittar man på Paulus liv, så kan man ju verkligen se en “intentionality” medvetenhet hur man ska leva sitt liv. Se t e x 1 Cor 9:25-27:

Men alla som tävlar underkastar sig i allt hård träning – de för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. 26 Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. 27 I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra.

Det råder inget tvivel om att Paulus lever med en tydlig medvetenhet om hur han ska göra för att nå målet som i det här fallet är att vinna segerkransen. Vem vet, kanske Paulus också gjorde specifika strategier i slutet av varje år…Svårt att veta.

Ska vi göra nyårslöften offentliga/publika?

Det ligger mycket i det som Allan de Botton säger:

We might be tempted to mock the public nature of resolutions. Why resolve things at New Year? Why tell people? Precisely for the same reason that we tend to go in for public marriage: because it can be useful to back up our own resolve with the pressure that stems from the expectation of others. It is often not bad enough to let ourselves down, so in addition, we need the fear of letting lots of people down to keep us on track. By being declared in public, a resolution gains confirmation and amplification

Borde vi fokusera våra nyårslöften just till Nyårsdagen?

Om vi som kristna bara fokuserade på att se förändringar i våra liv just den dagen, så kan man ju med all rätt anklaga oss för att egentligen bara anamma en världslig idé och förkristligar den.  Men om man likt Jonathan Edwards regelbundet tar detta på allvar,  så kan ju nyårsdagen vara lika bra som vilken annan dag så klart.  Möjligheten med just ledighet är ju att ha tid för reflektion och fokus på ett “nytt år”  eller “ny start” eller varför inte att bli en “ny person”.

De Botton har ju rätt när han säger:

We can use the energy that surrounds the birth of a new year to lend our own inner change some impetus.

Så……..det är bara att reflektera och formulera några bra nyårslöften! Tips: På Permans sida kan du läsa om alla Jonathans Edwards nyårslöften som kan vara en inspiration till dig.

FÖRRESTEN…..GOTT NYTT ÅR 2012 ÖNSKAR JAG ALLA LÄSARE AV DENNA BLOGG!!!!!!!!!

Intressant diskussion på högre seminariet

Var närvarande vid senaste träffen på högre seminariet i Missionsvetenskap på Uppsala Universitet. Det är en intressant bredd på de olika doktorander som arbetar på olika projekt. Denna gång så diskuterade vi ett kapitel ur en avhandling som behandlar Svenska missionsförbundets (numera Svenska missionskyrkans) mission i Franska Kongo på 50-talet. Här studeras en ledande person i den väckelserörelse som uppstod i Kongo-Brazzaville. Det är intressant att ta del av missionsforskning i synnerhet från områden som inte har publicerats så mycket på engelska. Av naturliga skäl så har ju västerländsk mission fått tydligare spridning där engelskan varit huvudspråk, medans i områden där t ex franskan,portugisiskan eller andra språk varit huvudspråk, så har inte publicering varit lika vanligt, eller översättning, åtminstone när det gäller missionsforskning.

Landet Kongo har en speciell historia. Kungariket Kongo hade en stor tid runt 1600-talet. I samband med Berlinkonferensen 1884 så delades ju Afrika upp mellan de Europeiska kolonisatörerna. Således delades det då ganska stora området/kungariket Kongo upp i tre delar och kom under tre kolonialmakter. 1.Södra delarna gavs till (eller de kanske tog) portugiserna. Det landet skulle ju senare få självständighet som Angola. 2.Kung Leopold (känd från historieböckerna)hade först gjort landet till sin privata ägodel men blev senare tvingad att lämna över det till Belgiska staten som en belgisk koloni, och namnet på det området har ändrats ett antal gånger. Först Republiken Kongo, senare Den demokratiska republiken Kongo, sedan Zaire, senare Demokratiska republiken Kongo igen. I Sverige brukar man särskilja genom att kalla detta området Kongo-Kinshasa. Mycket av orsakerna till alla namnändringar osv är ju pga krig och bråk om makten, naturtillgångarna och olika folkgrupper.

3. Det tredje området brukar ju benämnas i Sverige för Kongo-Brazzaville för att skilja från ovan nämnda land som legat mycket fejd med Kongo-Brazzaville.Fransmännen tog kontroll över de norra delarna av det gamla kungariket Kongo. Frankrike gjorde sedan självklart anspråk på området i den bekanta Berlinkonferensen 1884. Detta område har också fått många namn under åren också pga samma problem som landet ovan. Från början fick området namnet Franska Kongo pga fransmännen. Sen har namnet bytts åtskilliga gånger. Rätt namn är idag Republiken Kongo.

Eftersom första språket är franska i dessa områden så är det ju inte lika lätt-tillgängligt som när det är skrivet på
engelska. Därför är det extra intressant att få del av forskning i sådana länder/områden. Orsaken till att man kan läsa mycket och ta del av vad som hänt t ex i Kenya eller Tanzania eller Etiopien är ju dels för att svenska missionärer varit där, men en viktig anledning är att engelskan är ett viktigt språk i dessa områden.

Det är fascinerande att se vad som hänt ut över världen där det kristna budskapet/missionens budbärare har gått fram, på uppdrag av Herren. Hur det kristna budskapet har spridits och hur det har tagits emot av den inhemska befolkningen, hur kyrkor har uppstått som ett resultat och hur kulturen har reagerat på det kristna budskapet. Det ser olika ut över världen men ändå är så mycket lika. Allt från när de kristna spreds över den dåtida världen frivilligt eller ofrivilligt (förföljelser) till dagens kristna som vill nå onådda folkgrupper, så går det en röd tråd genom kyrkans historia. Det är något som jag tycker är fantastiskt att läsa om.


Ett samtal om kristen teologi och annat intressant såsom historia, samhälle och kultur.
Läs mer...

A conversation about Christian theology and other interesting things such as history, society, and culture.
Read more...

  • This blog in English (through Google Translate)
  • Twitter Updates

    Error: Twitter did not respond. Please wait a few minutes and refresh this page.

    Blog Stats

    • 28,856 hits

    Categories

    Archives