Archive for the 'Religion' Category

Kyrkan och den koloniala makten!

I förra bloggposten så kommenterade jag lite om den diskussion som pågått ett tag och som har handlat om den tecknade seriefiguren Tintin och koloniala stereotyper och karikatyrer av olika folkgrupper som förekommer där. Vi kan konstatera att visserligen innehåller seriefiguren den här typen av beskrivning, men att man måste sätta det i sitt historiska sammanhang. Att en hel av serien skrevs under en tid som var präglad av just kolonialtiden. Det är inget försvar av nidbilder, men ger oss nycklar till att förstå. Vidare så menar jag att censur av den här typen av literatur är orimligt och absolut inte en väg. Snarare är det bra att se detta och behöva reflektera över det idag och fråga sig hur är vi idag.

I den här bloggposten tänkte jag ge några kommentarer om kyrkans relation till kolonialmakten från ca 1700-och framåt. Det har varit en ganska het och lång diskussion i akademiska kretsar när det gäller frågan om hur kyrkan och den kristna missionen relaterade till den politiska makten under kolonialtidens apex. Detta var bl a något som jag studerade under min tid i England. Frågan har ju varit extra aktuell i just England då landet representerade det stora imperiet utöver världen. Därför har många historiker, missionshistoriker och några andra akademiska discipliner funderat över detta.

Frågan är givetvis inte helt enkel att besvara, men en hel del bra och gedigna analyser har gjorts av ett antal forskare i ämnet. Det råder ju inga tvivel om att den explosiva expansionen av kristendomen i Afrika och Asien under de senaste 2 århundradena ägde rum samtidigt som den Europeiska stormaktstiden och dess ekonomiska utbredning tog fart. I vissa kretsar (Marxistisk historieskrivning men även Afrikansk nationalistisk) så har det därför hävdats att den Kristna missionen gick hand i hand med imperialismen och den koloniala erövringen. M a o, att den kristna missionen skulle vara smutsig genom att den använde sig av den politiska makten för att sprida sitt budskap, och även tvärtom, dvs att kolonialmakten utnyttjade den kristna missionen i de kolonier där de styrde. Detta är en vanlig anklagelse. Och i takt med den anti-kolonialism som uppträdde på 1900-talet så utvecklades även en avsky/starka antipatier mot Kristen mission. En stor orsak är just att forskningen a la post-1965 har tenderat att luta mot marxistisk tolkning av historien. Stor del av forskningen visar dock på att denna beskrivning definitivt inte ger den tyngsta bilden. Det finns även forskning som har visat att de kristna missionärerna visserligen gjorde fel och såg misslyckanden, men agerade oftast självständigt/oberoende av kolonialmakten och arbetade för att sprida den kristna tron snarare än att bygga imperie.

Några bra böcker som har behandlat saken och just kunnat konstatera detta (missionen gick inte i imperiets ledband) är bl a: The Bible and the Flag av Brian Stanley, Evangelicalism in Modern Britain av David Bebbington,Missions and Empire av Norman Etherington, och lite andra forskare. Den forskare som har gjort ett monumentalt verk i ämnet, Magnum Opus, är Stanley Porter med sitt verk Religion Versus Empire? British Protestant Missionaries and overseas expansion 1700-1914. Stanley Porter, som är professor i Imperial history vid Kings College, UK, har ägnat hela sitt liv att forska om just relationen mellan den brittiska missionen och imperiet. Nog för att boken inte är enkel att ta sig genom (riktig tegelsten) men det finns massor med guldkorn att hitta.

Det verkar ju så enkelt: Jesus sa: “Ge till kejsaren det som tillhör Kejsaren och till Gud det som tillhör honom” (Lukas 20:25) Men för de kristna missionärerna som gav sig åstad för att förkunna evangeliet i “hednaland” så var Caesar alltid nära och det var inte alltid helt klart vem som skulle ha vad.

Hur som helst, under missionens apex, 1790-1812, när de flesta missionsorganisationer etableras (t ex Baptist Missionary Society, London Missionarey Society, Edinburgh and Glasgow Missionary Society, Church Mission Society mm) så var det ganska spänt mellan imperiemakten och den kristna missionen. Båda grupperna var pionjärer (på ont resp gott i det här fallet) som sökte sin väg genom nya territorier. Porter menar att det är svårt att inte bli slagen av den jämförligt sätt obetydliga roll som imperiet spelade i missionärernas tankar. Han menar att det nästan går att förlöjliga missionärernas väldigt enkla och barnsliga förtröstan på “all-embracing, superintending providence”, dvs Gud. Den enorma entusiasm och motivation att sprida det kristna budskapet är jätte tydligt i missionsliteraturen från den tiden.

I kapitel 3 av Porters bok så behandlar han just fenomenet med missonärernas relation och attityd till imperiet. Han tittar på tiden 1800-1830 specifikt. Han noterar att missionärerna diskuterade frågan huruvida dom skulle “follow the flag” eller gå sin egen väg. Porter hävdar med tydlighet:

“Colonialism was by no means necessarily conductive to missionary activity.” (p.64)

Dessa nyformade organisationer (missionssällskapen) som hade brist på finanser, brist på personal och som hade brist på kunskap om omvärlden, hade oftast inget annat val än att “följa flaggan”. Att hoppa på ett transport-skepp till de specifika områdena var oftast det enda alternativet.

Porter observerar:

“from encounter and engagement with, even dependence on, governments, whether imperial or colonial. At first, however, neither side sensed where events were leading and neither state nor mission societies wanted dealings with each other (p.65)

I kapitel 5 av Porters bok så beskriver Porter hur det från 1814-1850 utvecklades globala brittisk-protestantiska missionsnätverk utöver världen. Dessa globala nätverk var del av en allmän expansion och som Porter beskriver en “new wave” dvs en ny våg av missionsaktivitet som ägde rum under 1830-talet, 1840-talet, och 1850-talet. Orsaken till denna “våg” menar Porter var som en konsekvens av att missionsorganisationerna “were riding high on the back of the humanitarian tide” (p.137) Hur som helst, vid ungefär mitten av 1800-talet så stannande missionsentusiasmen av i takt med att man inte såg den framgång som man villen när det gäller att vinna “indigenous” folk, inhemska för Kristus. En viktig orsak som komplicerade det menar Porter var bristen på reflektion när det gäller hur de inhemska kyrkorna skulle formas och struktureras samt de framtida roller/positioner som de nyomvända inhemska troende skulle ha.

I kap 8 diskuterar Porter utvecklingen av de sk “faith missions” som ägde rum under andra halvan av 1800talet som en respons på den nedgång som ägt rum tidigare. Dessa sk “faith-missions” uppstod från en genuin önskan att återgå till en enklare form och metod när det gällde missionsarbete. Mycket hade med organisationsform samt hur finansiering gick till. Teologiskt fanns det också en skillnad. Missionssällskapen tidigare i allmänhet vidhöll en mer “postmillenial ideal” och var mer rotat i upplysningens ideal om progress. Den här synen kom att ersättas (dock inte överallt) av en mer “pre-millenial” syn där man såg världen i mer pessimistiska drag. Man väntade på Jesu snara återkomst för att sedan skulle tusenårsriket inträda. För missionärerna i de sk “faith-missions” kom den här synen att driva på takten i missionsaktiviteten. Det kom nästan att bli en slags alarmism i den här approachen.

Porter tycker sig se vissa gemensamma karaktärsdrag i dessa “faith-missions”. Bl a:

“a determination to operate in isolated and unfamiliar territory, as far as possible beyond any European influence or colonial rule and at a distance from other missionary bodies.” (p.224)

M a o, Kina, Centrala delar av Afrika och muslimvärlden blev alla huvudmål för dessa missioners aktivitet. Därför, trots att det bland många historiker har varit “inne” att uppfatta närmare kopplingar mellan missionsaktiviteterna och imperialismen under andra halvan av 1800-talet, så visar Porter att detta är en felaktig bild.

Kapitel 10 i Porters bok är en ganska bred diskussion om missionen under imperialismens apex dvs den tid som mest förknippas med imperialismens guldålder. Porter menar att det är väldigt tydligt hur lite som mission kan kopplas ihop med Brittiska imperie-motiv. Han menar tvärtom att när man närmar sig slutet av 1800-talet så kan man hur viktiga delar av missionsrörelsen:

“…attempts to sustain its appeal and generate renewed support thus involved its re-appropriation of the secular humanitarian goals so significant to its progress in the first half of the nineteenth century.” (p.315)

M a o, en förnyad satsning bl a genom att återgå till humanitär hjälp som var en viktig orsak till dess framgång i början av 1800-talet. Intressant…Detta kan man se både genom det som Lutherska och Katolska kyrkorna utvecklade, såsmåningom också evangelikala och efter det så pingst-karismatiska och på senare tid även oberoende kyrkliga grupperingar.

Porter menar att dessa “sekulära humanitära mål” som missionsrörelsen anammade (kapitel 11) ledde till en betydelsefull “anti-imperialism” bland de protestantiska missionsgrupperna under 2 årtionden före 2 världskriget. Missionärerna hade en som Porter beskriver “continued belief in the fundamental unity of humanity”. Detta gjorde att de kom på kollisionskurs med de rasistiska och Social-darwinska teorierna som uppstår i kaoset och vid tiden för imperie-tidens zenith.

Slutligen, med hänvisning till Jesus ord om att “ge till kejsaren det som tillhör kejsaren, samt ge till Gud det som tillhör Gud” så menar Porter att missionärerna försvarade inte imperiet, men var ofta associerade med institutioner och uppfattningar som lokala människor i de olika kolonierna identifierade med imperialism. (p.316) Men, som Porter avslutar sin analys,

“although missions could not avoid empire, they were determined to put it in its place (p.330)

M a o, den internationella missionsrörelsen kunde inte undvika imperiet och dess inflytande. Däremot så visar forskningen på att missionärerna var överlåtna och väldigt målmedvetna om att placera imperiet/kejsaren på rätt plats.

Relationen till Islam

Det har varit mycket diskussion om islamkritik på sistone och hur man får uttrycka sig för att inte vara främlingsfientlig eller att ge uttryck för islamofobiska åsikter. Bl a så har ju en diskussion på Dagens debattsida pågått mellan å ena sidan SEA (Svenska Evangeliska Alliansen) med Stefan Swärd och Stefan Gustavsson som ledande representanter samt 3 olika forskare från 3 frikyrkosamfund. Du kan läsa den debatten på Dagens hemsida, på Stefan Swärds hemsida samt Mats Tunehags hemsida. Kommer inte att gå in på den här.
Däremot kan man väl konstatera några saker: För det första, att det behövs en legitim kritik av islam som religion. Precis som det finns legitim kritik av Kristendom, Judendom och andra religiösa uttryckssätt så behövs det även när det gäller islam. Initierad och saklig diskussion är viktigt. Ett samtal där det är viktigt att hålla en god ton och försöka vara nyanserad. Att inte falla för trycket att provocera för provocerandets skull a la Lars Wilks, utan substantiera sina argument. Tyvärr så har klimatet i Sverige i många stycken präglats av en snedvriden och närmast konflikträdd debatt om islam. Företrädare för konstruktiv kritik påhoppas och anklagas för att vara islamofoba i en närmast reflexartad reaktion av vissa grupperingar. Det är ett klassiskt sett att tysta motståndaren på, för vem vill bli kallad islamofob eller främlingsfientlig?

För det andra, det är viktigt med en bredd av perspektiv i den här typen av diskussioner för att just försöka att allsidigt belysa problem. Man bör undvika generaliseringar och stereotyper som är så vanligt. T ex: en muslim begår ett brott i samhället. Slutsats: alla muslimer är kriminella brottslingar som ska utvisas. Detta är ex på grov generalisering och exempel på stereotyper som frodas i främlingsfientliga kretsar. Vi vet ju att detta inte är sant. Det ju ingen överraskning att det blåser lite högerextrema och främlingsfientliga vindar här och där. I Sverige har detta aktualiserats dels på politisk nivå genom inträdet av SD i riksdagen. På ett mer skrämmande sett aktualiserades det genom det brutala och ofattbara massmord som Anders Behring Breivik utförde i Oslo och Utöya 2011. Svallvågorna av detta har ju lett till en större och mer frekvent debatt i medierna om rasism, främlingsfientlighet. Hur som helst, när detta har diskuterats i alla olika medier på nätet, så har tyvärr kommentarsfälten många gånger blivit igenkorkade av främlingsfientliga kommentarer. Dessa extrema grupper har försökt att öka närvaron för att s a s kidnappa diskussionen. Jag tror att det har varit oerhört viktigt att dessa kontroversiella frågor har lyfts av det skälet att just avkläda främlingsfientliga argument. Politiker och andra offentliga ledare kan inte ducka eller ignorera dem längre. Genom att ta debatten så kan de mörka och obehagliga rösterna och åsikterna marginaliseras.

Jag finner personer som kommer från den muslimska myllan som oerhört viktiga i samtalet om Islam. T ex en person som Ayaan Hirsi Ali. Hirsi, som föddes i Somalia men flydde därifrån för att undslippa ett arrangerat giftemål, kom till Nederländerna där hon såsmåningom blev parlamentsledamot. Det är ju väl känt att hon tillsammans med Theo Van Gogh producerade en film som kritiserade islams behandling av kvinnor. Van Gogh sköts till döds av en muslim som hämnd, och ett meddelande hade placerats på hans skjorta med kniv, som hotade Hirsi till livet. Hirsi flydde till USA och har sedan dess skrivit ett antal islam-kritiska böcker; Infidel, Nomad-En personlig resa genom civilisationerna. Det som Hirsi och många andra som kommer från muslimska länder har att säga i ämnet är oerhört värdefullt i diskussionen.

Vidare, det är anmärkningsvärt att se den totala, ja kompakta tystnad som oftast uppstår i svensk sekulär press när någon f.d muslim har omvänt sig till kristendom i muslimska länder, eller när en kristen har arresterats på grumliga anledningar. Ett exempel på detta är ju fallet med den Iranska pastorn, Yuosef Nadarkhani. Han blev dömd till döden i Iran pga av avfall från islam. Senare hade de Iranska myndigheterna hävdat att domen var baserad på anklagelser om våldsamma brott såsom våldtäkt och misshandel bl a. Det verkade som att allt bara var påhittade lögner och inga bevis presenterades i rätten. Rätten hade senare erbjudit Nadarkhani lättnader om han avsade sig sin kristna tro. Nu slutade den här berättelsen väl då pastorn i början av september i år blev frikänd från avfalls-anklagelserna. Han blev släppt då man ansåg att han suttit tillräcklig tid i fängelse.

Det här fallet blev ju internationellt uppmärksammat. FN, Amnesty, USA:s president: Barack Obama och utrikesminister Hillary Clinton engagerade sig mycket i fallet, likaså Storbritanniens utrikesminister. Dessutom så har många olika kristna grupper världen över följt fallet och reagerat på olika sätt. Följdaktligen blev det internationella trycket för stort. Fallet med Nadarkhani blev antagligen en belastning för den Iranska regeringen och till slut släppte dom honom. Förmodligen ett politiskt beslut för att tysta kritiken. I denna veva så tycker jag det var intressant att se hur lite den svenska pressen engagerade sig i fallet.

hela fallet uppmärksammade just hur allvarligt man i Iran bryter mot mänskliga rättigheter såsom yttrandefrihet eller rätten att byta religion. Organisationen Open Doors anger att det finns ca “450 000 kristna i Iran” och av dessa så kommer ca 350 000 från muslimsk bakgrund. Många har kommit till tro i landet men vill lämna landet pga ständiga trakasserier. Det rapporteras om regelbundna massarresteringar, hot, föhör med efterföljande fängelsevistelser. Begränsningarna är kompakta mot kristna i landet och kristna behandlas ungefär som judar behandlades i Nazi-Tyskland, dvs 2-klass medborgare. När kristna arresteras så nekas de oftast legala ombud. Jag menar att Västerlandets demokratiska länder måste utöva starkare påtryckningar på demokratiska reformer i dessa länder. I många av dessa muslimska länder så lever minoriteter oerhört förtryckta och marginaliserade. Kränkningarna mot mänskliga rättigheter i dessa länder är omfattande och verkar öka enligt bedömare. Medans kristna i väst kan fritt utöva sin tro och även dela med sig av den, så trakasseras, arresteras, misshandlas kristna t ex i Iran hela tiden.

Hamid Forotanfard, pastor i Iranska Pingstförsamlingen i Sollentuna, säger i Dagen se här apropå de dagliga trakasserierna:

– Från Iran hör vi dagligen om att kristna människor tas in på förhör. Pressen blir allt hårdare.

Den här bilden menar Lars Erik Wallhagen, ordförande i pingstförsamlingarnas arbetsutskott för Iran, stämmer (se här):

De kristnas situation i Iran kan liknas vid hur de kristna hade det under Sovjettiden. Det är samma typ av förföljelse, säger han.

Jag menar att det är väldigt viktigt att det sprids vad som händer mot kristna såväl som människor med annan religionstillhörighet i länder där mänskliga rättigheter inte erkänns eller accepteras. Övergreppen och trakasserierna måste dokumenteras så att politikerna verkligen vet vad som händer för det är dom inte alltid så uppdaterade på. Ett exempel på den naivitet som finns bland myndigheter och politiker är just fallet med Nadarkhani. Ett annat exempel som är mycket närmare är det faktum att myndigheter skickar tillbaka kristna till länder där religionskonvertering straffas med döden. Det finns idag ett stort antal länder som har den praxisen. Det är avskyvärt och skamligt! Här måste vi som kristna verkligen ställa upp för våra syskon.

Ett aktuellt fall just nu som pastorn Stefan Swärd tar upp (se här) är två iranska kvinnor, Amireh och Zeinab, som tidigare var muslimer men som konverterat till kristendom. De blev nyligen avvisningshotade till Iran, vilket föranledde stora protester och reaktioner från kristna. För dessa kvinnor innebär ju detta en dödsdom.
På facebooksidan som skapats för dessa kvinnor kan man läsa:

Migrationsverket tror inte på dem och har beslutat att utvisa dessa två kvinnor till Iran och just nu sitter de i förvar, d.v.s. fängelse för att skickas tillbaka. Vi menar att detta är ett inhumant och helt felaktigt beslut.
För oss är det självklart att dessa kvinnor behöver skydd och få stanna i Sverige! Vi behöver snabbt bilda opinion för att förhindra utvisningen.

Stötta dem genom att gilla den här sidan!

Jag vill uppmuntra dig att gilla den sidan. Det kan du göra HÄR

Fortsättning på diskussionen om diplomaten Karlssons ifrågasatta bok.

I dagens Expressen Kultur kan man läsa hur representanter för förlaget Wahlström & Widstrand tillbakavisar kritiken mot diplomaten Ingemar Karlssons ifrågasatta bok, Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen, en ideologi vid vägs ände. (se här) Man anger några skäl till varför Karlsson anses ha rätt i det som han skriver.

För det första så menar man att de historiska citat och källor som används i boken har kommit ut i så många olika versioner att det finns ingen säkerhet i vilken som gäller. Kommentar: Konsekvensen av det resonemanget blir ju att det är helt meningslöst med kontroll av källor eller citat i forskning och vetenskap huruvida dom stämmer eller är korrekta, eftersom det kan finnas många olika versioner i något ämne. Verkligen övertygande resonemang. Tänk om alla historiker resonerade på det sättet! Om man ska ge ut en bok och utge sig för att arbeta vetenskapligt i ett väldigt disskuterat och debatterat ämne så måste man väl till att börja med gå till grunden med primär-källorna. Sättet som Karlsson har handskats med citaten från t ex Theodor Hertzl, som Jerlerup framgångsrikt visat (se här) avslöjar en oseriös forskare som borde pyssla med annat.

För det andra så erkänner man från förlagets sida att man inte har följt faktagranskarnas råd om att ha notapparat. Man säger:

Men de åtta sidor litteraturförteckning som boken avslutas med räcker.

Det är ju ganska märkligt att i ett så viktigt historiskt forskningsämne som Sionismens historia, så struntar man i notapparaten. Notapparaten är ju alla forskares möjlighet att i ett visst ämne kontrollera och checka av det stämmer det som person hävdar. Det är ju enda möjligheten att se att ett vetenskapligt arbete har gått till på rätt sätt och inte är plagiat,förfalskning eller manipulerat. I dagens internetsamhälle kan ju människor hävda i princip vad som helst och skriva det utan att behöva bevisa dess giltighet. Jag blir oerhört förvånad att ett förlag släpper genom en sådan bok. Jerlerup däremot visar upp exempel på att ha gjort hemläxan och har gjort ett noggrant arbete med källorna. Han har visat framgångsrikt hur Karlsson har förfalskat citat. Inte så konstigt då att man ej har med notapparaten. Nu har visserligen Karlsson påkommits tidigare med plagiering, (vilket bl a Fredrik Malm, FP, påvisade i Karlssons bok om “Kurdistan – landet som inte är” se här)men jag håller med Jerlerup om att detta är kanske ännu grövre. Hur länge får karln hålla på med den här typen av pseudovetenskap.

För det tredje så tillbakavisar man kritiken om att boken inte på ett objektivt sett behandlar “det judiska folkets utsatthet genom århundradena”. Man menar att boken visst behandlar detta i de första kapitlen. Det som Svante Lungren, forskare i Judaistik på Lunds Universitet kommenterade i SvD var att den är “ensidig”. Han menade att Karlsson tar inte upp problematiken på den palestinska sidan, utan skyller mestadels på Israel.

Förläggaren avslutar artikeln med att säga:

Vi som förlag ser det som vår uppgift att vara med om att bredda debatten och fördjupa förståelsen för situationen. Det är vårt uppdrag. Vår målsättning med boken var att skapa en ingång till detta komplicerade ämne för den allmänintresserade läsaren. Det har Ingmar Karlsson lyckats med.

Tycker det är ganska ironiskt att förlaget tror sig kunna bredda debatten genom att ge ut en bok som är så bristfällig och som är så ensidig och full av generaliseringar. Grunden för en god debatt är ju objektivitet och saklighet samt rätt handskande med källor och citat. Istället för att fördjupa förståelsen för situationen, så spär man på gamla fördomar om sionismen och om judar. Att man skapat uppmärksamhet kring boken har dom lyckats med, och det är ju det som ger klirr i kassan. Det är väl ändå det som är det viktigaste. Inte hur man söker sanningen väl?

Jag ser framemot Jerlerups replik som tydligen ska komma imorgon.

Lite kommentarer om Pussy Riot, Ortodoxa kyrkan i Ryssland mm

Det har blåst starka vindar i åtminstone Europa och Amerika för den unga gruppen Pussy Riot efter att de åtalats av Ryska myndigheter för att de misstänks ha hållit på med huliganisma som definieras som ”ett grovt brott mot den allmänna ordningen som tydligt vittnar om bristen på respekt för samhället”. Det är den officiella förklaringen. Alla vet ju vad de gjorde i den ryska Frälsarkatedralen. Pussy Riot är inte ett punkband, utan snarare ett feministiskt konstkollektiv som ägnar sig åt “performance art” i bred bemärkelse, där ett av de viktigaste redskapen är att provocera för att få uppmärksamhet. Däremot har de valt att använda sig av punkten för sitt syfte. Även om jag initialt kunde känna viss sympati för den unga gruppen med tanke på det styre som finns i Ryssland, så har jag även med tiden kunnat konstatera att Pussy Riot inte alls handlar om några oskyldiga fågelungar som bara vill protestera mot Putin och mot den Rysk-Ortodoxa kyrkans uppenbara liering med Putin. Läs t ex Katolsk observatör eller t ex Newsmill som ger bra kommentar om fallet.
Gruppen är radikala anarkister som motsätter sig det mesta i samhället. Man har inte arbeten, utan försörjer sig genom att stjäla, Man skapar ytterst provocerande projekt för att få publicitet i syfte att gå emot samhällssytemet och ytterst omstörta det. Många projekt har haft ytterst perversa inslag såsom gruppsex, målat könsorgan på viktiga byggnader bl a. Ren vandalism är vanligt förekommande. Ett annat exempel är att de klädde sig i poliskostym resp prästkläder och gick in i butiker och stal saker och gick ut ur butikerna, symboliskt visa att präster och poliser stjäl från folket.

Nu vet jag att man kan se det här fallet från många vinklar och perspektiv. T ex från yttrandefrihet (som västmedia mest är intresserad av). Visst har fallet med yttrandefrihet att göra. Till skillnad från Lars Vilks (i mina ögon) ganska meningslösa och grovt kränkande av muslimer, så hade de ryska tjejerna ett kritiskt budskap. Även jag tycker det är viktigt att en stat accepterar att samhällsmedborgarna kan ge politisk kritik på ett provocerande sätt.
Samtidigt är det ju så att om kvinnorna inte gjort det de gjorde i Frälsarkatedralen, så hade de knappast fått någon större uppmärksamhet. I de flesta länder är det fel att kränka någon för hennes religiösa tro. Det anses fel att uppträda som en clown på ett område som andra människor uppfattar som heligt område. Jag tror att även flickornas advokater är överens om att det hade kunnat gjorts någon annanstans av den anledningen. Min poäng är: Hur mycket skrivs det om den kyrkokritik och politisk kritik som bedrivs på ett “civiliserat” och “värdigt” sätt. Varför måste budskap i princip skandaliseras för att väcka massmedial uppmärksamhet. Vad säger det om vår kultur av idag?

En annan viktig fråga/vinkel av fallet som är viktig är relationen kyrka-stat.För inte så länge sedan hävdade den Rysk-ortodoxa patriarken att Putins styre är “ett Guds mirakel”. M a o, att Putin sitter vid makten är resultatet av Gudomligt ingripande. Hade en vanlig troende sagt det, så hade nog ingen funderat över det, men när det kommer från högste position blir man bekymrad. Att höja en så brutal ledare till skyarna är obehagligt. Att den förre KGB-chefen har mycket blod på händerna råder inga tvivel om. Men detta föranleder till funderingar om relationen kyrka-stat. Att den rysk-ortodoxa kyrkan väldigt ofta har givit legitimitet och stöd till den politiska makten oavsett vem som styrt är ju helt klart. En tydlig religiös-politisk symbios. Kyrkan har gått i statsmaktens ledband och varit s a s lydig. Det liknar en del hur det var under sovjet-tiden. Under sovjettiden vet vi ju, att kyrkan var väldigt styrd av KGB. Många präster var aktiva KGB-agenter och verkade för den fruktade säkerhetspolisen. Ja, en rysk journalist har hävdat att hälften av alla präster var KGB-agenter. Hisknande siffror!!!!. T o m den Rysk ortodoxa kyrkans patriark, Alexej II, som ledde kyrkan fram till 2008, var verksam i KGB i många år och tog många avgörande steg i sin kyrkliga karriär genom att bl a ange pol.oppositionella inom kyrkan. Detta är exempel på hur det kan se ut när kyrka och stat är lierade med varandra. Inte konstigt då att det skapar kaos när Pussy Riot står i Frälsarkatedralen och sjunger om hur kyrkan och regimen sitter i samma båt. Det utmanar hela etablissemanget. De har tryckt på en känslig nerv i det ryska samhället och detta har inte uppskattats inom kyrkan. Kyrkans reaktioner har varit starka och många bedömare menar att reaktionerna har haft politisk underton. Inte konstigt det då! Reaktionen har dessutom ökat när Pussy Riots har liknat sig själva vid begreppet “dårar i Gud” som står för en tradition av avvikare inom den Ortodoxa traditionen, som kan beskrivas som lite tokiga sanningssägare. Här kan man fundera på om det inte kan vara så att när den interna kritiken inom kyrkan tystnar eller tystas ner, så kommer kritiken utifrån på ett oväntat sätt. I synnerhet på fenomen som inte står rätt till med. Det råder inget tvivel om att Pussy Riot och den opinion de representerar hotar kyrkans legitimitet.

G.K.Chesterton och radikal konservatism

G.K.Chesterton är väl ett bekant namn för de flesta, åtminstone för dom som läser denna blogg, då jag nu och då brukar citera honom i något sammanhang eftersom jag tycker han är en väldigt klok person.
G.K.Chesterton säger så här om vikten av konstant uppmärksamhet på de ting som vi vill bevara för att inte förlora det:

All conservatism is based upon the idea that if you leave things alone you leave them as they are. But you do not. If you leave a thing alone you leave it to a torrent of change. If you leave a white fence post alone it will soon be a black post. If you particularly want it to be white you must be always painting it again; that is, you must be always having a revolution. Briefly,if you want the old white post you must have a new white post.

Kyrkan ska inte förändra sitt urgamla budskap! Vårt mål är att bevara en vit gammal post – den oföränderliga sanningen om Jesus Kristus, för att citera Chesterton. MEN, för att bevara detta, så kan vi inte lämna det ensamt! Vi måste som troende lägga ner ansträngning och tid på att utveckla nya och effektiva sätt attt kommunicera det urgamla budskapet.
För att citera Chesterton:[We] ‘must be always painting it again.’ Mycket vackert sagt!

“We are a Christian country. And we should not be afraid to say so” – David Cameron

Samma dag som landet i väst vaknade upp till nyheten om hitchens död, så ger premiärministern David Cameron ett tal i Oxford till 400-års minnet av King James Bible. Det är lite slående att nyheterna om Hitchens död och Premiärministerns tal går om varandra nästan.

Hitchens i sin bok “God is not great” argumenterade att religion förgiftar allting. För Hichens så är religion inte bara fel, utan det är farligt och destruktivt för samhället. Han blev uppmärksammad många gånger för sin fräna kritik.

Premiärminister David Camerons tal emotsade allt som Hitchens stod för när han sa:

We are a Christian country. And we should not be afraid to say so.

Vad var det som Cameron sa och vad sa han inte:

1. Han sa inte att majoriteten av människor i England är kristna.(Dock i en statistisk enkät från 2001 så valde 71% av den brittiska befolkningen att definiera sig som kristna). Skulle vara intressant att veta hur Cameron definierar sig som kristen.

2. Han sa inte heller att England som en kristen nation är intolerant mot människor med annan tro/religionsutövning. Det är den raka motsatsen: Kristna nationer är dom som överlägset bäst visar på tolerans mot människor med annan tro/religion.

Cameron påpekar:

Those who say being a Christian country is doing down other faiths simply don’t understand that it is easier for people to believe and practise other faiths when Britain has confidence in its Christian identity.

vidare så påpekar han:

The tolerance that Christianity demands of our society provides greater space for other religious faiths too.

Detta kan ju uppenbart inte sägas om muslimska länder, där friheten att konvertera från islam till kristendom är olagligt och kopplat till allvarligt straff (dödsstraff!). Överhuvudtaget finns inte mänskliga fri och rättigheter. Människor är väldigt hårt hållna och styrda.

Man undrar hur länder som England eller Sverige skulle sett ut om Kristendomen aldrig hade kommit till dessa länder. Det är svårt att föreställa sig detta eftersom kulturen är så ihopflätad med Kristendomen.

David Cameron har grundläggande uttryckt rätten att kunna tacka Gud för det som finns i England. Människor som växer upp i Kristna nationer blir lätt hemmablinda och inser inte hur mycket gott som är inkluderat i arvet. Det är snarare de människor som kommer från andra länder som är mer tacksamma för vad som finns. Detta är ju lätt att identifiera även här i Sverige. Mänskliga rättigheter, rätt att uttrycka sin åsikt, rätt att välja religion osv…….

Tycker även att detta är en tydlig markering mot den sk “nyateismen” och personer som Hitchens eller Dawkings som försöker att skriva om historien genom att förvränga vad Kristendomen har bidragit med till kultur och samhälle. Trots angrepp och kritik från vissa hörn, så kvarstår ju faktum att länder som inte påverkats och influerats av den Judisk-Kristna värdegrunden inte åtnjuter samma frihet som Kristna nationer.

När får vi höra Svenske statsministern Fredrik Reinfeldt göra samma tydliga ställningstagande?

Christopher Hitchens död

Christopher Hitchens dog igår vid en ålder av 62år efter sviterna av cancer. Han var en kontroversiell och uttalad ateist som både har påverkat och säkerligen upprört många människor inte bara i England och USA utan utöver världen, framförallt genom hans literära produktion men även hans offentliga debatter. Han verkade älska att kritisera speciellt Kristendom. I dagens Christianity Today så tecknas ett livsporträtt av den kontroversielle ateisten av en vän tillika kombattant i debatter som är läsvärd. se här .


Ett samtal om kristen teologi och annat intressant såsom historia, samhälle och kultur.
Läs mer...

A conversation about Christian theology and other interesting things such as history, society, and culture.
Read more...

  • This blog in English (through Google Translate)
  • Twitter Updates

    Error: Twitter did not respond. Please wait a few minutes and refresh this page.

    Blog Stats

    • 28,856 hits

    Categories

    Archives