Archive for the 'Politik' Category

Ship to Gaza – Ett skepp kommer lastat med ideologi snarare än hjälp

Det har inte gått att undgå den massiva kampanj som följer Ship to Gazas resa till Gaza. I alla tv-kanaler så får företrädare för Ship to Gaza, framförallt vänster-propagandister, helt oemotsagt berätta om Ship to Gaza som en behjärtansvärd hjälpaktion för palestinierna. Man kan säga att dom har “vind i seglen” när det gäller uppbackning och support från 3:e statsmakten: media. Men frågan är ju om det är en behjärtansvärd hjälpaktion för palestinierna? Jag menar att det inte är det, utan att det snarare handlar om en transport av ideologi.

Visst är det märkligt att i en tid då många delar av Mellanöstern har stora stora problem så kommer konflikten mellan Israel och Palestinierna (mer specifikt HAMAS) ändå i centrum. I Syrien så är det fullskaligt inbördeskrig med fruktansvärda konsekvenser där tyrannen vid makten fullständigt bombarderar sitt eget folk. Massor med döda, infrastruktur slås ut, brist på mat och livsmedel, långa kolonner med flyktingströmmar och mycket annat elände. Människor lider på alla sätt och vis i Syrien. Hur är det med folk i Libyen? Hur är det med tyranneriet i Iran? Hur går det för minoriteterna där? I Jemen så är det fruktansvärd situation för befolkningen och man lider brist på enormt mycket och FN:s organisationer förklarar mycket allvarliga konsekvenser för barnen bl a. Hur är det i Somalia? Hur är det i Sudan? Hur är det i Kongo? Listan kan göras enormt lång. Poängen är: Hade dessa människor varit RIKTIGA hjälparbetare så hade dom nog seglat mot Syrien idag.

Hur är det då med Gaza? För det första så är Israels sjöblockad av Gaza lagenlig. FN:s generalsekreterare, Ban Ki Moon, tillsatte en utredning efter den Israeliska flottans bordning av Ship to Gazas skepp 2010. Den rapport som senare kom, Palmerkommissionen, konstaterade att sjöblockaden är laglig. Orsakerna som ges till detta konstaterande är Israels reella säkerhetshot och det krigstillstånd som råder. Det är ju ingen som undgått att känna till det dagliga bombardemang som drabbar Israel, av Iranska och ryska raketer, som är riktade mot civila mål (!). Här kan vi börja snacka om att bryta mot Folkrätten.
Vidare, att den israeliska militären har funnit enormt mycket vapen och material som kan användas mot Israel vid tullarna visar ju hur viktigt det är att detta kontrolleras innan det förs in i Gaza. Sedan är det ju ett faktum att alla varor som förs in i Gaza via Israeliska hamnstäder blir mycket billigare för den palestinska befolkningen. Varför? Jo, för att de varor som förs in (smugglas in är sanningen) via Egypten beläggs med tull. Dessa tullavgifter går till Hamas. Sedan är det intressant att notera att Egypten har också väldigt starka restriktioner när det gäller att släppa genom människor in i Israel. Men det har ingen vänstergrupp funderat på! Det är inte lika uppseendeväckande antagligen. Eller att dom slår sönder tunnlar hela tiden som skapas för smuggling från Egypten via Rafah.

Gazas ekonomi ökade med 25% jämfört med förra året.Räknat på månadsbasis så menar en del bedömare (t ex Lisa Abramovicz) att det förs in ca 130 000 ton varor i månaden till en befolkning på ca 1,5miljoner (från spädbarn-pensionärer räknat). Det betyder att det inte är fråga om någon humanitär kris i Gaza. Jämför det med situationen i Syrien och man får perspektiv på situationen. Däremot så hävdas det hela tiden att så är fallet. Bara under första kvartalet under 2012 så exporterades det ca 640ton jordbruksprodukter från Gaza, jämfört med ca 448ton under hela 2011. Det finns så mycket mer statistik att hämta om man verkligen vill veta hur situationen ser ut. T ex från Worldbank eller andra liknande institutioner. Sen tror jag att det kommer även att gynna Israel om Gaza och Västbanken kan exportera ännu mer produkter i längden och se sin ekonomi växa ännu mer.

När det gäller blockaden, så är jag av den övertygelsen att den kan inte avslutas förrän det dagliga bombardemanget av raketer upphör från Gaza in i Israel. Redan 2005 drog sig den Israeliska militärmakten (och bosättare) från Gaza i goodwill för freden. Vad blev konsekvenserna? Ett våldsamt raketbombardemang. Vem vill ha sådana grannar? Det behöver man inte vara professor för att fatta att det går inte. Fred och vapenstillestånd baseras på ett ömsesidigt erkännande av avtal och en ömsesidig önskan om fred och ro. När ska det åstadkommas? Varför finns det inga “ship to Westbank”? Kan det vara för att Al Fatah styr där och inte Hamas. Kan det vara för att Al Fatah har erkänt Israels rätt att existera? Kan det betyda att dom vill ha förhandlingar med Israel? Svaret är Ja. Situationen är mycket annorlunda med Hamas som styr på Gaza efter en rätt brutal kupp. Att “Ship to Gaza” och deras vänner stöttar Hamas är skrämmande då de är fortfarande klassade av EU som terrororganisation. Dom är betydligt värre än några Nazistpartier i Europa när det gäller det uttalade hatet mot Israel och Judar. Det är bara Hamas som har inskrivet i sitt program att mörda judar. Just därför är det så konstigt att vänster-folket i Ship to Gaza stöttar en sådan regim, när de är så duktiga på att ta avstånd från all form av nazism och rasism.

Vad är det då för typer som har engagerat sig för Ship to Gaza?
* Henning Mankell. . Ingen i Sverige som har missat hans författarskap. Han har givit ut många böcker som har sålt bra. När det gäller hans syns på Israel så går den i klassiska vänstertecken. Han har bl a sagt att Israel borde aldrig ha etablerats och att landet borde avvecklas som den “apartheidstat” som den är i likhet med Sydafrika. Om man läser Mankells dokument på ShiptoGazas hemsida, så inser man vad han står för. Han försvarade även självmordsbombningar och kallade det för “motstånd”.
*Dror Feiler. Svensk-Israelisk vänsteraktivist. Kanske mest känd för sitt sk konstverk på Historiska muséet som kunde ifrågasättas för osaklighet, och som fick den Israeliska ambassadören att riva ner det.
*Maria-Pia-Boethius. Journalist och författare. Var tidigare en tongivande röst inom de sk “rödstrumporna” vilket idag antagligen motsvaras av feministiska vänstern.
*Mattias Gardell. Han är professor i religionshistoria på Uppsala Universitet. Han är asatroende. Han är extra intresserad av islam och har skrivit böcker om bl a islamologi. Han skrev en bok “Bin Laden i våra hjärtan” där han försvarar muslimer som hyllar Hitler för att han “skipade rättvisa”. Han menar att org. som Hamas, Muslimska broderskapet osv representerar “muslimska mittfåran”. Hans försvar av antisemiter går hand i hand med kritik mot de som kritiserar islam. Han brukar likställa islamkritiker för att lida av fobier.

Som man kan se så är det en ganska homogen grupp som engagerar sig år efter år när det gäller “Ship to Gaza”. Dom har ungefär samma politiska orientering (V), förenade i samma anti-Israeliska hållning, samtidigt som dom hyser sympatier för grupper som Hamas och Hizbollah. En annan gemensam sak som de har verkar vara intresset för massmedial uppmärksamhet vilket dom också får i Sverige på bästa tänkbara tider.

Tintin och IKEA – Stereotyper och kultursyn

Det har varit en del diskussioner på tv, radio och nätet på sistone som har handlat om vår inställning och syn på andra kulturer. Den första diskussion som pågått om den populära tecknade seriefiguren Tintin har aktualiserat det här med literatur från andra tider som representerar stereotyper och karikatyrer av människor från andra kulturer. I vetenskaplig diskurs brukar detta ämne benämnas postkolonialism. Den andra diskussion som nyligen uppstod behandlade möbeljätten IKEA och deras sätt att handskas med bilder på kvinnor i sina kataloger i Saudi-Arabien. IKEA fick kritik för att man går ett patriarkalt samhälle till mötes och spär på förtrycket mot kvinnor genom att retuschera bilder på kvinnorna.

Bakgrunden till den upphettade diskussionen om Tintin är att man på kulturhuset i Stockholm ville göra en flytt av tintinböckerna till en annan avdelning. Efter massiv kritik och uppmärksamhet så backade ledningen. Tycker det var bra att de inte ägnade sig åt ett slags myndighetscensur. Hur som helst, ganska snabbt uppstår en polariserad debatt där ena sidan vill förbjuda Tintin, och andra sidan drar jämförelser till Nazi-Tyskland och ropar på bokbål. Den tidigare gruppen menar att serien presenterar koloniala (rasistiska) nidbilder av människor från andra kulturer. Det är nu ingen tvekan om att så är fallet enligt mig. Exempel på karikatyrer och falska nidbilder är typ att afrikaner är lite dumma, araber sitter på flygande mattor, turkar röker vattenpipor osv. Men det är även stereotyper och karikatyrer av andra nationaliteter.

Men Tintin var väl en hjälte säger någon! Han kämpar för de svaga och uppträder respektfullt. Det kan ju stämma, men det finns likväl stereotyper om olika människogrupper i serien som jag ser det. Detta är å andra sidan inget nytt. Det har ju skett åtskilliga gånger i världsliteraturen. Ett bra exempel är Charles Dickens kända verk, Oliver Twist. Vem kommer inte ihåg den tjuvaktige Fagin. Eller “Juden” (The Jew). Han är beskriven på ett väldigt negativt stereotypt sett. Troligtvis i avhumaniseringssyfte. Det märkliga är att man kommer alltid ihåg Fagin i negativt sken.

Frågan är hur vi ska ställa oss till den här typen av literatur. Det är inte helt oproblematiskt. Men lösningen är ju inte att förbjuda den här typen av literatur. I så fall skulle nog väldigt mycket av världsliteraturen anses vara skadlig för barn och förbjudas. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till den. Det allra bästa sättet som jag ser det är att problematisera konsten/kulturen. I synnerhet nidbilderna i konsten och kulturen. Nidbilder finns det gott om överallt och det ska ifrågasättas. Även om en del skämt kan vara oskyldiga (t ex om norrmän) så är det inte säkert att sammanhanget är så oskyldigt. Om en person tillhör en “utsatt” grupp, en minoritet, någon som är annorlunda än majoriteten, som inte är en del av normen “VI”, är nidbilden aldrig oskyldig.

Tintin-böckerna och kanske speciellt de från 30 och 40-talet återspeglar givetvis den bild som västerlandet hade av sina kolonier och på andra kulturer. På det sättet är de sk historiska tidsdokument från en tid när det vita väst såg det som sin uppgift att bringa ordning och civilisation till till den oupptäckta/outforskade världen. Till de “underutvecklade och underlägsna folken” samtidigt som man tyvärr plundade kolonierna på rikedomar. Mycket av detta kan man läsa om i brevkorrespondens, artiklar, literatur från denna tid. Det ska tilläggas att Tintin i Belgiska Kongo liksom Tintin i Sovjet var beställningsverk från författarens arbetsgivare, som var chefredaktör för en (högerorienterad)tidning, då författaren aldrig själv besökte länderna. Hur som helst, de stereotyper och ibland grova karikatyrer av människor från andra kulturer som kommer fram, beskriver en tid då kolonialismen frodades och tyvärr också rasismen.

Postkolonialism handlar om att försöka se vilka åsikter och strukturer som finns kvar från den tiden då världen bestod av länder och kolonier. Då man gjorde skillnad på klass, kön och ras. Postkolonial teori granskar kolonialismens historiska arv. Det handlar ju om det system som västerländska makter försökte använda sig av för att stöpa om stora delar av världen efter västerländska mått. Därför är postkolonialismen om en slags kritik av västerlandet och dessa idéer. Inom kolonialismen (alltså de västerländska kolonialmakterna) så fanns en grundtanke om att man spred en bättre civilisation till de samhällen som ansågs lägre än det vita Europa. Det byggde på vad en del har kallat “särartstänkande”, dvs att egenskaper som färg, bakgrund och kön säger något om en människas föreställningar. Nu protesterar väl en del och säger att det var då och inte gäller nu. Förr fanns kolonier. Förr stod det i ordböckerna om att negrerna var dumma. Det stämmer! Och visst kan vi idag se tillbaka på händelser som ägde rum 200, 150, 100, ja eller kanske bara 50år sedan och tänka: Fy vad dumt dom tänkte då! Det är för väl att samhället inte är så idag. Men frågan är: är vi så mycket bättre idag? Vilka typer av stereotyper och nidbilder sprider vi eller tar för givet utan att ens reflektera över det. Även om kolonialtiden är över, så kan det finnas en slags överlägsenhet (slags mental kolonialism). Viktigt att fundera över.

Nu ska vi inte fördjupa oss i postkolonialismen mer, men det är viktigt att se detta när man läser äldre literatur.
Nu tror jag som sagt inte att lösningen på detta med rasistisk literatur är att förbjuda . Inte alls! Att välja censurens väg vore att börja med någon slags historierevisionism vilket vore kontraproduktivt. Historierevisionism, det som man faktiskt höll på att ägna sig åt i kulturhuset när man ville retuschera och förändra historien, skapar bara historielöshet. Rasism och annan typ av nedvärderande beskrivning av andra människor går inte att gallra bort. Mångkulturalismens fördelar är ju just det att kunna sätta sig in i olika tankesätt och situationer. I detta fall är det kanske inte andra kulturer i första hand, men det är ju helt andra tider. Tror det är viktigt att kunna sätta in Tintin i en historisk kontext.

Vidare så blir problemet med censur att vart går gränsen? Vem sätter gränsen? Nej, detta är inte vägen. Det öppna samtalet är vägen.

När det gäller IKEA och deras retuschering av kvinnorna i sina kataloger i Saudi-arabien, så kan det till att börja med vara nyttigt och nämna att det är inte bara IKEA som raderar kvinnor. I en artikel av Anna Laestadius Larsson framkommer att detta har frekvent skett på olika håll. Det gör det inte mer rätt men det sätter saken i sitt rätta sammanhang. IKEA ska inte få orimligt mycket kritik. Sen är det ju så att om SaudiArabien verkligen vill ha det på detta sätt så är det ju tveksamt om IKEA skulle bråka om att ändra på det bara för att Nyamko Sabuni (Jämställdhetsministern) tycker att det är bedrövligt. Om IKEA har rådfrågat de Saudiska myndigheterna om detta vilket Jan Hjärpe, professor i islamologi utgår ifrån se här så har IKEA antagligen bara följt de rekommendationer som man har fått. IKEA vill sälja sina möbler. De vill inte bråka med sedlighetspolis eller myndigheter som skulle kunna leda till en bojkott. Vad leder det till?

Att det sedan finns märkliga regler i det strängt Wahabitiska landet är ju helt uppenbart. Kvinnor får inte köra bil, inte vistas på offentliga platser med främmande män, får inte klä sig som dom vill, och mycket mer. Frågan är dock om ett utländskt företag ska lägga sig i denna typ av fenomen? Är det självklart att IKEA ska gå emot SaudiArabiens regler och bud? Ska inte kritiken mot detta komma från politiskt håll både internationellt och nationellt. Ska inte ett uppresande mot det som sker snarare komma inifrån landet? Det är inte helt enkla frågor. Men visst blir det problem om IKEA går ut med vissa ideal på sin hemsida som man sedan inte lever upp till. Det bir ju en viss diskrepans, dvs brist på överensstämmelse.
Man kan ju tycka att kvinnor borde få vara med, men att man är anständigt klädda i deras kataloger i Saudi. Men det är min åsikt!

Frigivna till slut

Så fick vi då igår beskedet från den Etiopiska regeringen att de svenska journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye har benådats av staten Etiopien som en slags goodwill på dels deras ursäkt, dels att det etiopiska nyåret föll in nu, och dels pga diplomati (dock vet vi inte hur stor vikt det har spelat). Får väl själv den känslan att detta utfall skulle ha skett oavsett den sk “tysta diplomatin”. Jag tror att den Etiopiska ledningen valde att s a s statuera ett exempel, genom att döma de båda svenska journalisterna till 11års fängelse. Sedan lät de dom sitta ett tag i fängelse för att visa att man har makten och inte låter sig så att säga duperas. Samtidigt uppstod en märklig situation just pga att den starke premiärministern, Meles Zenawi, avlider från sviterna av sin sjukdom. Tydligen hade detta diskuterats inom den Etiopiska regeringen och gjorts klart innan Zenawi avlider. Den nya premiärministern, Desalegn, kan ju inte avvika från den linje som Zenawi utstakat eftersom han är ny på posten och har ju inte något mandat förrän efter valet. Samtidigt är det viktigt för Etiopiska regeringen att inte utåt sett ge sken av att ge efter för påtryckningar. Därför valde man frisläppandet vid den traditionella högtiden, Nyåret.

Tillbaka till journalisterna! Man slås av deras engagemang för mänskliga rättigheter och för att dokumentera övergrepp och missegentligheter som ska pågått i den diskuterade och kontroversiella regionen Ogaden. Att just vilja offra så mycket och ta en ganska stor risk genom att ta sig in i ett mycket kontroversiellt och stängt område i Etiopien är på ett sätt beundransvärt. Man gjorde det på ett illegalt sätt med hjälp av den av Etiopien terror-stämplade Ogaden-gerillan. Det vittnar visserligen om en viss naivitet med tanke på det väpnade krig som de båda parterna befinner sig i, men samtidigt ett sorts rättvise-patos som man kan sakna från den svenska journalistkåren ibland där det ibland verkar vara viktigare med att skapa uppseendeväckande nyheter. Jag gissar att det inte var falska rykten om övergrepp som de båda journalisterna fått höra, utan troligtvis genuina berättelser. Därför kan man känna viss kluvenheten till hela situationen. Visst kan det vara så att ingen kanske skulle kunna få reda på sanningen om ingen verkligen tog en risk som de svenska journalisterna verkligen gjorde. Och visst är det så att Etiopiens terrorlagar uppenbarligen har utnyttjats på ett orimligt sätt för att just kunna tysta regimkritiker. Samtidigt så bröt ju de svenska journalisterna (vilket dem erkänt!) mot en stats suveränitet genom att ta sig in i landet på ett illegalt sätt. Om det skulle ske i vilket land som helst så skulle ju det betraktas som ett allvarligt brott. Deras relation till den sk Ogaden-gerillan verkar lite dunkelt och kommer kanske fram såsmåningom. En del menade att man planerat detta långt tidigare från London. Det är dock inte verifierat.

Vår utrikesminister Carl Bildt har på sin blogg äntligen kommenterat hela processen med de svenska journalisterna på sin blogg. (se här ) Han är ju givetvis glad och lättad. Han ger alla viktiga parter som var involverade i fallet kredit. Noterar att han tar åt sig äran för benådningen och frigivningen av journalisterna. Han ser det helt som ett resultat av god svensk diplomati! Personligen så lägger jag nog inte lika stor vikt vid just den svenska diplomatins vikt för frisläppandet. Jag tror snarare att trycket och påverkan från det internationella samfundet med EU, USA, FN i spetsen skapade en ohållbar situation och snarare blev en belastning för den Etiopiska regeringen. Man hade ju redan s a s lyckats med att statuera ett exempel och därmed var syftet klart. Etiopien och Sverige har ju historiskt sett haft bra relationer på många områden. Allt från politiska relationer till kyrkliga relationer. Det har Etiopien varit måna om att bevara tror jag. Sen tror jag det var väldit smart av Carl Bildt att närvara vid Meles Zenawis statsbegravning i Addis Abeba.

Många funderar kring den “tysta diplomatin” när det gäller den Eritreansk-svenske journalisten Dawitt Isaac. Jag tror det är viktigt att förstå att det är stor skillnad på Eritrea och Etiopien rent politiskt. Sen är det väl så att despoten i Eritrea uppfattar Dawitt Isaac som ett väldigt stort hot då han har behandlat honom så illa. Han hade en ganska inflytelserik tidning som var regimkritisk. Dessutom så ser man nog Dawitt Isaac som Eritrean och därmed som en förrädare. De svenska journalisterna i Etiopien har inte kritiserat regimen i Etiopien. De hör inte hemma i Etiopien och måste således behandlas på ett annat sätt. Tveksam till att despoten i Eritrea som har förföljt många i landet kommer att släppa Isaac. Det är väldigt svårt att veta vad det internationella samfundet ska göra innan Isaac dör, om han inte redan har gjort det!

Slutligen, ser fram emot att höra intryck, kommentarer och reflektioner från de båda svenska journalisterna. Hur har tiden varit i Etiopiskt fängelse? Hur många journalister och andra sitter i fängelse? Hur har relationen till den svenska ambassaden varit? Hur har relationen till den svenska journalistkåren varit? Det är många frågor som väntar på svar.

Replik från Jerlerup

I dagens Expressen (se här) så kommer Torbjörn Jerlerups svar till förlaget Wahlström och Widstrands märkliga försvar att ge ut diplomaten Ingemar Karlssons omdiskuterade bok. Kommentar: Förlagets försvar till att ge ut boken vilar på lös sand. Väldigt tunnt försvar. Personligen anser jag att en bok med sådana flagranta misstag måste dras tillbaka för att inte förlaget ska bli helt svart-stämplat. Den kan bara vara den rimliga vägen att gå. Att en förläggare inte upptäcker alla fel, plagieringar, förfalskningar eller andra felaktigheter i en bok som ska ges ut en är en sak. När kritiker, recensörer, forskare eller vanliga läsare upptäcker fel så är det förlagets uppgift att rätta till, och om det är grova fel, dra in boken. Hur som helst, vi får väl se var det slutar.

Fortsättning på diskussionen om diplomaten Karlssons ifrågasatta bok.

I dagens Expressen Kultur kan man läsa hur representanter för förlaget Wahlström & Widstrand tillbakavisar kritiken mot diplomaten Ingemar Karlssons ifrågasatta bok, Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen, en ideologi vid vägs ände. (se här) Man anger några skäl till varför Karlsson anses ha rätt i det som han skriver.

För det första så menar man att de historiska citat och källor som används i boken har kommit ut i så många olika versioner att det finns ingen säkerhet i vilken som gäller. Kommentar: Konsekvensen av det resonemanget blir ju att det är helt meningslöst med kontroll av källor eller citat i forskning och vetenskap huruvida dom stämmer eller är korrekta, eftersom det kan finnas många olika versioner i något ämne. Verkligen övertygande resonemang. Tänk om alla historiker resonerade på det sättet! Om man ska ge ut en bok och utge sig för att arbeta vetenskapligt i ett väldigt disskuterat och debatterat ämne så måste man väl till att börja med gå till grunden med primär-källorna. Sättet som Karlsson har handskats med citaten från t ex Theodor Hertzl, som Jerlerup framgångsrikt visat (se här) avslöjar en oseriös forskare som borde pyssla med annat.

För det andra så erkänner man från förlagets sida att man inte har följt faktagranskarnas råd om att ha notapparat. Man säger:

Men de åtta sidor litteraturförteckning som boken avslutas med räcker.

Det är ju ganska märkligt att i ett så viktigt historiskt forskningsämne som Sionismens historia, så struntar man i notapparaten. Notapparaten är ju alla forskares möjlighet att i ett visst ämne kontrollera och checka av det stämmer det som person hävdar. Det är ju enda möjligheten att se att ett vetenskapligt arbete har gått till på rätt sätt och inte är plagiat,förfalskning eller manipulerat. I dagens internetsamhälle kan ju människor hävda i princip vad som helst och skriva det utan att behöva bevisa dess giltighet. Jag blir oerhört förvånad att ett förlag släpper genom en sådan bok. Jerlerup däremot visar upp exempel på att ha gjort hemläxan och har gjort ett noggrant arbete med källorna. Han har visat framgångsrikt hur Karlsson har förfalskat citat. Inte så konstigt då att man ej har med notapparaten. Nu har visserligen Karlsson påkommits tidigare med plagiering, (vilket bl a Fredrik Malm, FP, påvisade i Karlssons bok om “Kurdistan – landet som inte är” se här)men jag håller med Jerlerup om att detta är kanske ännu grövre. Hur länge får karln hålla på med den här typen av pseudovetenskap.

För det tredje så tillbakavisar man kritiken om att boken inte på ett objektivt sett behandlar “det judiska folkets utsatthet genom århundradena”. Man menar att boken visst behandlar detta i de första kapitlen. Det som Svante Lungren, forskare i Judaistik på Lunds Universitet kommenterade i SvD var att den är “ensidig”. Han menade att Karlsson tar inte upp problematiken på den palestinska sidan, utan skyller mestadels på Israel.

Förläggaren avslutar artikeln med att säga:

Vi som förlag ser det som vår uppgift att vara med om att bredda debatten och fördjupa förståelsen för situationen. Det är vårt uppdrag. Vår målsättning med boken var att skapa en ingång till detta komplicerade ämne för den allmänintresserade läsaren. Det har Ingmar Karlsson lyckats med.

Tycker det är ganska ironiskt att förlaget tror sig kunna bredda debatten genom att ge ut en bok som är så bristfällig och som är så ensidig och full av generaliseringar. Grunden för en god debatt är ju objektivitet och saklighet samt rätt handskande med källor och citat. Istället för att fördjupa förståelsen för situationen, så spär man på gamla fördomar om sionismen och om judar. Att man skapat uppmärksamhet kring boken har dom lyckats med, och det är ju det som ger klirr i kassan. Det är väl ändå det som är det viktigaste. Inte hur man söker sanningen väl?

Jag ser framemot Jerlerups replik som tydligen ska komma imorgon.

Ingemar Karlsson ger uttryck för antisionism!

Ingemar Karlsson, diplomaten med starka Israel-antipatier. Få ämnen skapar så mycket reaktioner som när man talar om Israel och dess statsbildning. Just det skälet att ämnet skapar så många olika reaktioner gör att många människor engageras i debatten. Mycket skrivs i ämnet med olika vinklar och perspektiv. Den mångårige diplomaten och Mellanöstern-kännaren, Ingemar Karlsson, har återigen lagt sig i diskussionen genom att ge ut en bok i ämnet, Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen – en ideologi vid vägs ände? (Wahlström & Widstrand). Denna bok har skapat många reaktioner och lämnar inte oberörd. I mina ögon så ger boken uttryck för anti-sionism.

Lite kort om huvudpersonen: Ingmar Karlsson är civilekonom, diplomat och författare. Han har skrivit ett antal böcker framförallt om utrikespolitik, olika minoritetsfolk samt religionsfrågor. Han ställningstaganden har många gånger varit iögonfallande ensidiga. T ex så erkänner Karlsson inte det väldokumenterade turkiska folkmordet på armenier och andra folkslag i samband med Första världskriget. Vidare så har han gjort sig känd som en stridbar anhängare av den turkiska halvdiktaturen och har på ett uppenbart sätt tagit ställning för Turkiets strävanden att bli medlem i EU. Han skapade ganska stor uppmärksamhet då han 2008 gav ut boken Kurdistan: landet som icke är, och ådrog sig skarp kritik från svensktalande kurder bl a debattören Dilsa Demirbag-Sten.
Det diplomatiska och akademiska anseendet blev lite stött i kanten när han for ut i obalanserade personangrepp mot Dilsa Demirbag-Sten och bland annat i ett radioprogram hävdade: “Denna människa sitter i Röda Korsets styrelse, Svenska Institutets styrelse –för att hon är invandrare och tjej.” Karlsson bad senare om ursäkt för detta uttalande. Sedan 2009 är ambassadör Karlsson forskare vid Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet och har även en forskartjänst vid Global Political Trends Center i anslutning till Istanbul Kültür University.

Tillbaka till boken igen. Karlssons bok, Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen – en ideologi vid vägs ände? har som sagt skapat rubriker och artiklar och har diskuterats flitigt sedan den gavs ut av Walhlström & Widstrands förlag i våras. Den har fått en del uppskattande recensioner men även skarp kritik. Bland de mest positiva bedömarna märks Per Jönsson, som i Dagens Nyheter (se här) den 26 april 2012 menar att boken är “ett gediget och välbalanserat bidrag”. Svante Lundgren anser i Svenska Dagbladet (se här) samma datum att Karlssons kritik av sionismen är “kunnig men ensidig”. Han stör sig dock över “ensidigheten och generaliseringarna” i boken. Det ska tilläggas att Lundgren arbetar på samma arbetsplats som Ingemar Karlsson, nämligen Lunds Universitet.

Sen finns det många negativa kommentarer och rescensioner.

Torbjörn Jerlerup skrev nyligen en recension som publicerades dels på Expressen (se här)´ samt på Newsmill nyligen (se här).. Jerlerup presenterar en välgjord dokumentation på hur Karlsson i egenskap av att vara forskare hanterar källor och citat. Jerlerup påvisar mycket effektivt hur oseriöst arbete Karlsson har gjort och att han inte har dragit sig för att använda sig av falska citat för att driva sin linje och sina teser. Jerlerup påpekar bl a:

Men värst av allt är att boken radar upp en lång rad citat av kända sionister varav flera av citaten uppenbart är falska…hade han varit student hade det han skrivit refuserats och han hade avstängts från universitetet. Hur Wahlström och Widstrand kunnat publicera hans bok är för mig ett mysterium.

I sin artikel så påvisar Jerlerup, väldigt framgångsrikt, hur Karlsson inte har dragit sig för att förfalska citat av den Österrikiske juden och Sionismens grundare, Theodor Hertzl. Jerlerup säger:

Att publicera förfalskade antisemitiska citat är värre än att publicera förfalskade Dylancitat, anser jag. Citaten i Karlssons bok kommer nu att valsa omkring och spridas som äkta i åratal, eftersom Karlsson är en “auktoritet”.

Att Ingemar Karlsson är en mångårig diplomat med stort kunnande och erfarenhet må vara sant. Men hans förmåga att hantera källor och citat på ett vetenskapligt sätt som forskare måste ju ifrågasättas. Dessutom undrar man var hans opartiskhet, saklighet och balans tagit vägen när det kommer till Mellanöstern-frågor. Helt plötsligt så förvandlas han till en propagandist. Man får intrycket av att han försöker dölja sin antisemitism bakom den lite mer salons-fejade och kulturellt belevade anti-sionismen. Detta är ju inget nytt fenomen.

En annan debattör som också reagerat starkt på Karlssons bok är Lisa Abramovicz. Hon menar att boken borde dras in. Hennes farhågor gällande Karlssons bok besannades efter att ha läst den. Du kan läsa den artikeln se här Hon säger bl a så här:

Inte en enda lögn, halvsanning eller myt om sionismen utelämnades under dessa två presentationer, de refererades i stället av Karlsson som om de vore dagsens sanning…Karlsson verkar inte ens förstå att sionismen var och är en nationell rörelse för judiskt självbestämmande, en överlevnadsstrategi, och att den finns i många olika varianter. Den är ingen ideologi.

Vidare så säger Abramovicz att Karlsson tror den Arabiska sidan i konflikten är helt kompromissvillig och fredsam, medans Israel är ett agressivt land som inte vill ha fred utan bara behålla ockuperade områden. Med andra ord: Vi vet vilken part som är god och vilken som är ond. Hon påpekar:

Han tycks ha glömt Sinai, södra Libanon, Gaza – alla områden som har evakuerats av Israel.

Det värsta är att det som Karlsson skriver, i egenskap som forskare, (om ord och citat som skulle vara från ledande sionister) i själva verket är förfalskningar och att just sådant sprids som en löpeld på antisemitiska sajter och forum. Rent vilseledande information. Kan inte begripa hur ett förlag kan ge ut sådant stoff. Har man ingen heder? Lisa Abramovicz påpekar intressant nog:

Karlssons förlag, Wahlström & Widstrand anlitade en fackgranskare för att gå igenom boken. Denne hade många kritiska synpunkter på verket, bland annat påpekade han avsaknaden av källhänvisningar. Ändå publicerade förlaget boken utan att ta hänsyn till sin egen fackgranskares invändningar. Inga rättelser gjordes. Förlaget litade på att boken – orättad – skulle sälja bra ändå, vilket den har gjort.

Slutligen, Abramovicz visar på hur Karlssons material är fyllt av sakfel, obestyrkta påståenden, halvsanningar samt rena lögner. Boken saknar källhänvisningar, innehåller plagierade citat och förfalskningar. Ändå så tas boken emot av kritikerna. Hon drar slutsatsen att Centrum för Mellanösternstudier i Lund troligen delar Ingmar Karlssons partiskhet och obalans

Man tar sig för pannan! Vadå intellektuell hederlighet och professionalitet.

Lite kommentarer om Pussy Riot, Ortodoxa kyrkan i Ryssland mm

Det har blåst starka vindar i åtminstone Europa och Amerika för den unga gruppen Pussy Riot efter att de åtalats av Ryska myndigheter för att de misstänks ha hållit på med huliganisma som definieras som ”ett grovt brott mot den allmänna ordningen som tydligt vittnar om bristen på respekt för samhället”. Det är den officiella förklaringen. Alla vet ju vad de gjorde i den ryska Frälsarkatedralen. Pussy Riot är inte ett punkband, utan snarare ett feministiskt konstkollektiv som ägnar sig åt “performance art” i bred bemärkelse, där ett av de viktigaste redskapen är att provocera för att få uppmärksamhet. Däremot har de valt att använda sig av punkten för sitt syfte. Även om jag initialt kunde känna viss sympati för den unga gruppen med tanke på det styre som finns i Ryssland, så har jag även med tiden kunnat konstatera att Pussy Riot inte alls handlar om några oskyldiga fågelungar som bara vill protestera mot Putin och mot den Rysk-Ortodoxa kyrkans uppenbara liering med Putin. Läs t ex Katolsk observatör eller t ex Newsmill som ger bra kommentar om fallet.
Gruppen är radikala anarkister som motsätter sig det mesta i samhället. Man har inte arbeten, utan försörjer sig genom att stjäla, Man skapar ytterst provocerande projekt för att få publicitet i syfte att gå emot samhällssytemet och ytterst omstörta det. Många projekt har haft ytterst perversa inslag såsom gruppsex, målat könsorgan på viktiga byggnader bl a. Ren vandalism är vanligt förekommande. Ett annat exempel är att de klädde sig i poliskostym resp prästkläder och gick in i butiker och stal saker och gick ut ur butikerna, symboliskt visa att präster och poliser stjäl från folket.

Nu vet jag att man kan se det här fallet från många vinklar och perspektiv. T ex från yttrandefrihet (som västmedia mest är intresserad av). Visst har fallet med yttrandefrihet att göra. Till skillnad från Lars Vilks (i mina ögon) ganska meningslösa och grovt kränkande av muslimer, så hade de ryska tjejerna ett kritiskt budskap. Även jag tycker det är viktigt att en stat accepterar att samhällsmedborgarna kan ge politisk kritik på ett provocerande sätt.
Samtidigt är det ju så att om kvinnorna inte gjort det de gjorde i Frälsarkatedralen, så hade de knappast fått någon större uppmärksamhet. I de flesta länder är det fel att kränka någon för hennes religiösa tro. Det anses fel att uppträda som en clown på ett område som andra människor uppfattar som heligt område. Jag tror att även flickornas advokater är överens om att det hade kunnat gjorts någon annanstans av den anledningen. Min poäng är: Hur mycket skrivs det om den kyrkokritik och politisk kritik som bedrivs på ett “civiliserat” och “värdigt” sätt. Varför måste budskap i princip skandaliseras för att väcka massmedial uppmärksamhet. Vad säger det om vår kultur av idag?

En annan viktig fråga/vinkel av fallet som är viktig är relationen kyrka-stat.För inte så länge sedan hävdade den Rysk-ortodoxa patriarken att Putins styre är “ett Guds mirakel”. M a o, att Putin sitter vid makten är resultatet av Gudomligt ingripande. Hade en vanlig troende sagt det, så hade nog ingen funderat över det, men när det kommer från högste position blir man bekymrad. Att höja en så brutal ledare till skyarna är obehagligt. Att den förre KGB-chefen har mycket blod på händerna råder inga tvivel om. Men detta föranleder till funderingar om relationen kyrka-stat. Att den rysk-ortodoxa kyrkan väldigt ofta har givit legitimitet och stöd till den politiska makten oavsett vem som styrt är ju helt klart. En tydlig religiös-politisk symbios. Kyrkan har gått i statsmaktens ledband och varit s a s lydig. Det liknar en del hur det var under sovjet-tiden. Under sovjettiden vet vi ju, att kyrkan var väldigt styrd av KGB. Många präster var aktiva KGB-agenter och verkade för den fruktade säkerhetspolisen. Ja, en rysk journalist har hävdat att hälften av alla präster var KGB-agenter. Hisknande siffror!!!!. T o m den Rysk ortodoxa kyrkans patriark, Alexej II, som ledde kyrkan fram till 2008, var verksam i KGB i många år och tog många avgörande steg i sin kyrkliga karriär genom att bl a ange pol.oppositionella inom kyrkan. Detta är exempel på hur det kan se ut när kyrka och stat är lierade med varandra. Inte konstigt då att det skapar kaos när Pussy Riot står i Frälsarkatedralen och sjunger om hur kyrkan och regimen sitter i samma båt. Det utmanar hela etablissemanget. De har tryckt på en känslig nerv i det ryska samhället och detta har inte uppskattats inom kyrkan. Kyrkans reaktioner har varit starka och många bedömare menar att reaktionerna har haft politisk underton. Inte konstigt det då! Reaktionen har dessutom ökat när Pussy Riots har liknat sig själva vid begreppet “dårar i Gud” som står för en tradition av avvikare inom den Ortodoxa traditionen, som kan beskrivas som lite tokiga sanningssägare. Här kan man fundera på om det inte kan vara så att när den interna kritiken inom kyrkan tystnar eller tystas ner, så kommer kritiken utifrån på ett oväntat sätt. I synnerhet på fenomen som inte står rätt till med. Det råder inget tvivel om att Pussy Riot och den opinion de representerar hotar kyrkans legitimitet.


Ett samtal om kristen teologi och annat intressant såsom historia, samhälle och kultur.
Läs mer...

A conversation about Christian theology and other interesting things such as history, society, and culture.
Read more...

  • This blog in English (through Google Translate)
  • Twitter Updates

    Blog Stats

    • 28,854 hits

    Categories

    Archives