Archive for the 'Literatur' Category

Tintin och IKEA – Stereotyper och kultursyn

Det har varit en del diskussioner på tv, radio och nätet på sistone som har handlat om vår inställning och syn på andra kulturer. Den första diskussion som pågått om den populära tecknade seriefiguren Tintin har aktualiserat det här med literatur från andra tider som representerar stereotyper och karikatyrer av människor från andra kulturer. I vetenskaplig diskurs brukar detta ämne benämnas postkolonialism. Den andra diskussion som nyligen uppstod behandlade möbeljätten IKEA och deras sätt att handskas med bilder på kvinnor i sina kataloger i Saudi-Arabien. IKEA fick kritik för att man går ett patriarkalt samhälle till mötes och spär på förtrycket mot kvinnor genom att retuschera bilder på kvinnorna.

Bakgrunden till den upphettade diskussionen om Tintin är att man på kulturhuset i Stockholm ville göra en flytt av tintinböckerna till en annan avdelning. Efter massiv kritik och uppmärksamhet så backade ledningen. Tycker det var bra att de inte ägnade sig åt ett slags myndighetscensur. Hur som helst, ganska snabbt uppstår en polariserad debatt där ena sidan vill förbjuda Tintin, och andra sidan drar jämförelser till Nazi-Tyskland och ropar på bokbål. Den tidigare gruppen menar att serien presenterar koloniala (rasistiska) nidbilder av människor från andra kulturer. Det är nu ingen tvekan om att så är fallet enligt mig. Exempel på karikatyrer och falska nidbilder är typ att afrikaner är lite dumma, araber sitter på flygande mattor, turkar röker vattenpipor osv. Men det är även stereotyper och karikatyrer av andra nationaliteter.

Men Tintin var väl en hjälte säger någon! Han kämpar för de svaga och uppträder respektfullt. Det kan ju stämma, men det finns likväl stereotyper om olika människogrupper i serien som jag ser det. Detta är å andra sidan inget nytt. Det har ju skett åtskilliga gånger i världsliteraturen. Ett bra exempel är Charles Dickens kända verk, Oliver Twist. Vem kommer inte ihåg den tjuvaktige Fagin. Eller “Juden” (The Jew). Han är beskriven på ett väldigt negativt stereotypt sett. Troligtvis i avhumaniseringssyfte. Det märkliga är att man kommer alltid ihåg Fagin i negativt sken.

Frågan är hur vi ska ställa oss till den här typen av literatur. Det är inte helt oproblematiskt. Men lösningen är ju inte att förbjuda den här typen av literatur. I så fall skulle nog väldigt mycket av världsliteraturen anses vara skadlig för barn och förbjudas. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till den. Det allra bästa sättet som jag ser det är att problematisera konsten/kulturen. I synnerhet nidbilderna i konsten och kulturen. Nidbilder finns det gott om överallt och det ska ifrågasättas. Även om en del skämt kan vara oskyldiga (t ex om norrmän) så är det inte säkert att sammanhanget är så oskyldigt. Om en person tillhör en “utsatt” grupp, en minoritet, någon som är annorlunda än majoriteten, som inte är en del av normen “VI”, är nidbilden aldrig oskyldig.

Tintin-böckerna och kanske speciellt de från 30 och 40-talet återspeglar givetvis den bild som västerlandet hade av sina kolonier och på andra kulturer. På det sättet är de sk historiska tidsdokument från en tid när det vita väst såg det som sin uppgift att bringa ordning och civilisation till till den oupptäckta/outforskade världen. Till de “underutvecklade och underlägsna folken” samtidigt som man tyvärr plundade kolonierna på rikedomar. Mycket av detta kan man läsa om i brevkorrespondens, artiklar, literatur från denna tid. Det ska tilläggas att Tintin i Belgiska Kongo liksom Tintin i Sovjet var beställningsverk från författarens arbetsgivare, som var chefredaktör för en (högerorienterad)tidning, då författaren aldrig själv besökte länderna. Hur som helst, de stereotyper och ibland grova karikatyrer av människor från andra kulturer som kommer fram, beskriver en tid då kolonialismen frodades och tyvärr också rasismen.

Postkolonialism handlar om att försöka se vilka åsikter och strukturer som finns kvar från den tiden då världen bestod av länder och kolonier. Då man gjorde skillnad på klass, kön och ras. Postkolonial teori granskar kolonialismens historiska arv. Det handlar ju om det system som västerländska makter försökte använda sig av för att stöpa om stora delar av världen efter västerländska mått. Därför är postkolonialismen om en slags kritik av västerlandet och dessa idéer. Inom kolonialismen (alltså de västerländska kolonialmakterna) så fanns en grundtanke om att man spred en bättre civilisation till de samhällen som ansågs lägre än det vita Europa. Det byggde på vad en del har kallat “särartstänkande”, dvs att egenskaper som färg, bakgrund och kön säger något om en människas föreställningar. Nu protesterar väl en del och säger att det var då och inte gäller nu. Förr fanns kolonier. Förr stod det i ordböckerna om att negrerna var dumma. Det stämmer! Och visst kan vi idag se tillbaka på händelser som ägde rum 200, 150, 100, ja eller kanske bara 50år sedan och tänka: Fy vad dumt dom tänkte då! Det är för väl att samhället inte är så idag. Men frågan är: är vi så mycket bättre idag? Vilka typer av stereotyper och nidbilder sprider vi eller tar för givet utan att ens reflektera över det. Även om kolonialtiden är över, så kan det finnas en slags överlägsenhet (slags mental kolonialism). Viktigt att fundera över.

Nu ska vi inte fördjupa oss i postkolonialismen mer, men det är viktigt att se detta när man läser äldre literatur.
Nu tror jag som sagt inte att lösningen på detta med rasistisk literatur är att förbjuda . Inte alls! Att välja censurens väg vore att börja med någon slags historierevisionism vilket vore kontraproduktivt. Historierevisionism, det som man faktiskt höll på att ägna sig åt i kulturhuset när man ville retuschera och förändra historien, skapar bara historielöshet. Rasism och annan typ av nedvärderande beskrivning av andra människor går inte att gallra bort. Mångkulturalismens fördelar är ju just det att kunna sätta sig in i olika tankesätt och situationer. I detta fall är det kanske inte andra kulturer i första hand, men det är ju helt andra tider. Tror det är viktigt att kunna sätta in Tintin i en historisk kontext.

Vidare så blir problemet med censur att vart går gränsen? Vem sätter gränsen? Nej, detta är inte vägen. Det öppna samtalet är vägen.

När det gäller IKEA och deras retuschering av kvinnorna i sina kataloger i Saudi-arabien, så kan det till att börja med vara nyttigt och nämna att det är inte bara IKEA som raderar kvinnor. I en artikel av Anna Laestadius Larsson framkommer att detta har frekvent skett på olika håll. Det gör det inte mer rätt men det sätter saken i sitt rätta sammanhang. IKEA ska inte få orimligt mycket kritik. Sen är det ju så att om SaudiArabien verkligen vill ha det på detta sätt så är det ju tveksamt om IKEA skulle bråka om att ändra på det bara för att Nyamko Sabuni (Jämställdhetsministern) tycker att det är bedrövligt. Om IKEA har rådfrågat de Saudiska myndigheterna om detta vilket Jan Hjärpe, professor i islamologi utgår ifrån se här så har IKEA antagligen bara följt de rekommendationer som man har fått. IKEA vill sälja sina möbler. De vill inte bråka med sedlighetspolis eller myndigheter som skulle kunna leda till en bojkott. Vad leder det till?

Att det sedan finns märkliga regler i det strängt Wahabitiska landet är ju helt uppenbart. Kvinnor får inte köra bil, inte vistas på offentliga platser med främmande män, får inte klä sig som dom vill, och mycket mer. Frågan är dock om ett utländskt företag ska lägga sig i denna typ av fenomen? Är det självklart att IKEA ska gå emot SaudiArabiens regler och bud? Ska inte kritiken mot detta komma från politiskt håll både internationellt och nationellt. Ska inte ett uppresande mot det som sker snarare komma inifrån landet? Det är inte helt enkla frågor. Men visst blir det problem om IKEA går ut med vissa ideal på sin hemsida som man sedan inte lever upp till. Det bir ju en viss diskrepans, dvs brist på överensstämmelse.
Man kan ju tycka att kvinnor borde få vara med, men att man är anständigt klädda i deras kataloger i Saudi. Men det är min åsikt!

Sommarläsning

Nu är det sommartider, och det mesta ligger stilla. Folk har semester! Och gott är väl det. Men trots det så kan man
passa på att studera! Det finns mycket tid att kunna stilla sig och fokusera på olika spännande böcker. Själv så har jag
hittat och inhandlat några böcker som ska läsas och begrundas under sommaren. Här kommer därmed några boktips:

* Att höra Gud! Dallas Willard

* Ett hjärta större än världen: Att följa Jesus enligt Bergspredikan. Magnus Malm

* Johannesevangeliet för alla. N.T.Wright

* Lewis Brev. Joel Halldorf

* Rättvisans rebell: Desmond Tutu – En biografi. John Allen

* Skilsmässa och omgifte i kyrkan – Bibliska lösningar i själavården. – David Instone-Brewer

Skulle vara intressant att höra om andra spännande boktips som man kan skaffa. Hör gärna av dig om du har
tips. Man kan aldrig läsa för mycket!

Jag kommer att uppdatera den här bloggen lite då och då när andan faller in 🙂

Trevlig sommar!

Slutord om bokbål

Med tanke på senaste veckans diskussioner i bloggvärlden om Holger Nilssons sk uppmaning till bokbål av Jonas Gardells
literatur ( som han nu på ett föredömligt sätt tagit avstånd ifrån) så föranleder det några funderingar och reflektioner.
Det finne en enorm inneboende kraft i literatur. Det väcker känslor, positiva som negativa. Man blir utmanad, provoverad, irriterad, störd i sitt sett att tänka, romantik och känslosvall och mycket mycket mer. Böcker har aldrig betraktats som riktigt så oskyldiga, som i vår samtid. Vi ägnar oss inte längre åt bokbål eller åt att förbjuda viss litteratur ifrån att publiceras. Trots att censuren sticker upp sin fula nuna i många avseenden är just litteraturen i detta förskonad. Det kan ju härledas till upplysningstidens värderingar som spreds av vissa typer, tex pseudonymen Voltaire, som vågade utmana både stat och kyrka. Tiden innan fanns verkligen ingen tryckfrihet. Det var inte så många som t ex vågade utmana despoter och tyranner genom att sprida satir i pamfletter och andra tryckformer. Även kyrkan hade en väldigt stor och stark ställning, och personer som utmanade, kritiserade eller ifrågasatte fick möta på maktens muskler.

År 1938, när 2:a världskriget har startat och Nazisterna styr och ställer, så skriver Sigmund Freud: “Tänk vad utvecklingen går framåt; på medeltiden skulle de bränt upp mig också; nu nöjer de sig med att tända eld på mina böcker”. Detta skriver Freud om Nazistledningen som redan 1933, utanför operan i Berlin håller ett stort bokbål, där man eldar upp böcker av Karl Marx, Freud och andra kommunister och Marxister. Det tragiska med Freud om man läser i historien är, att lite längre fram så skulle en stor del av hans familj möta döden i gasugnarna, därmed bekräfta tesen.

Att bränna böcker må hindra människor ifrån att läsa dem, och att bränna människor må hindra dem ifrån att skriva. Idéer kan dock aldrig brännas, och så länge det finns människor kommer det finnas idéer. Det ligger i människans natur att resonera logiskt och dryfta saker runt omkring henne genom att komma fram till olika tankar och idéer. Att det sedan är en hel del idéer och tankar som inte håller efter prövning och kritisk granskning är givet. Det kan lätt sorteras ut. Det som håller för prövning och test leder förmodligen den mänskliga utveckllingen framåt. Alltså något positivt.

Är bokbålen passé? Det är inte säkert även om jag hade hoppats det. En del diktaturer och kommunistiska stater tillämpar idag en sträng censur och t om historieförfalskning. Vidare, för några år sedan, så uppmanade en del konservativa kristna i Amerika till bokbål av J.K Rawlings kända serie “Harry Potter”. Man menade att serien förespråkar häxkonster och underminerar Kristna värderingar och normer. Det fanns andra grupper som hyllade boken för att den beskrev på ett bra sätt kampen mellan gott och ont. Hur som helst, att uppmana till bokbål känns väldigt primitivt och hör inte hemma i det postmoderna 2000-talet. Låt oss istället möta de frisinnade och fritänkarna (t ex en sån som Jonas Gardell) som går utanför boxen med vässade argument. Den bibel och den tro som har blivit oss givna har klarat av ett antal hundra år av kritisk granskning och ifrågasättanden från alla håll och kanter. Den håller måtttet. Det finns ingen sanning som är farlig!

Västs bild av Aleksandr Solzhenitsyn!

Om du har läst One day in Ivan Denisovitch, The Gulag Archipelago eller The First circle så är du bekant med en viss författare. Visst pratar jag om Alexander Solzhenitsyn, den ryske författaren som gjorde Gulag, det väl utbyggda och fasansfulla arbetslägersystemet i Sibirien, känt för västvärlden. Det var författaren som var oerhört jagad, påhoppad, misskrediterad och cyniskt behandlad av KGB. Karln hade en oerhört vass penna och hjärna och kan med självklarhet kallas för Literär hjälte och legend.

I samband med att man vill markera publiceringen av den första fullständiga Engelska versionen av Solzhenitsyns verk In the First Circle, så har tidningen Times i New York gjort en intressant intervju se här med den store författarens son, Ignat. I intervjun så kommer det fram att Ignat inte alls är nöjd med bilden av sin pappa.

His strident political tone was not compatible with typical western discourse,’ … ‘Then people saw the beard’

Ignat menar att hans pappa var en human och tolerant familjefar långt från den arge och bittre regimkritiker som han många gånger är mest ihågkommen för.

“There is this notion that Solzhenitsyn was so intolerant, that everything was black and white for him and, well — bollocks,” … vidare säger han “…He rejected flatly those who sought to reduce his art or everything that he was to a political equation.”
I det berömda verket, The Gulag Archipelago, så skriver författaren:

‘The line between good and evil does not go between parties, it does not go between countries. It goes across the heart of each person.’

Solzhenitsyn insåg att alla är kapabla att bli redskap för ondskan. Alla! Vidare, så tonar en bild av en väldigt familjekär och ödmjuk författare, långt från många av dagens svenska egotrippade författare som gör vad som helst för lite uppmärksamhet. Ignat berättar om hur pappan uppmuntrade dom till att studera engelska språket när dom bodde i Amerika, hur han uppmuntrade sönerna att satsa på sina intressen oavsett vad han tyckte eller tänkte.

Vidare så

“If this seems at odds with the image in the west then I’m here to testify that that image is largely inaccurate. There is a confusion between my father taking his work seriously and taking himself seriously. He was a man of great humility,” he said.

Ignat menar att hans pappa kan kännetecknas av stor empati. Empati för fångarna, empati för fruarna som blev lämnade kvar ensamma pga tillfångatagna män, empati för ledarna i systemet, ja t om empati för tyrannen och diktatorn Stalin själv som åsamkade honom själv så mycket förföljelse, smärta och lidanden.

Ignat tror att det var hans pappas eget fel att han sågs som en “embittered, angry prophet” i väst. 1978 så attackerade han Väst i ett tal vid Harvard för sin dekadens. “His strident political tone was not compatible with typical western discourse”. Med andra ord, hans stil passade inte riktigt med den vanliga västerländska modellen. Ignat menar att som ett resultat av det, så blev det att “people saw the beard and, well, two plus two equals Old Testament prophet. But that was a result of the urgency of the times he was living in. People did not understand the world he had come from,” he said.

Vidare så menar Ignat att orsaken till att pappan isolerade sig från världen var av literära orsaker. Det var under tiden som han kom att börja med det episka verket “The Red Wheel”. Han behövde gå någonstans för att inte bli distraherad. Han förklara att hans pappa hade gjort det beslutet för att han visste vad det skulle kräva av honom. “The seclusion wasn’t a question of ‘I don’t want to be seen’. I say this with certainty.”

Solzhenitsyn dog väldigt nyligen, nämligen 2008. En intressant notis är att när han skrev på The First circle, så blev författaren tvungen att göra en “light” version för att gå genom den Sovjetiska censuren. Denna blev utsmugglad i Väst. Orginaltexten skapades ett antal år senare medans han var i exil och var översatt till ryska. Det är först nu som den engelska översättningen i sin helhet kommit. Novellen handlar om en matematiker (författaren själv?) i ett Moskvafängelse som blir tvingad att välja mellan att hjälpa den Sovjetiska staten eller att bli överförd till Gulagarkepelagen.

G.K. Chesterton och Julfirandet

Få män kan säga så mycket med så få ord som G.K.Chesterton. Läs det här underbara citatet med tanke på tacksamhet och julen från hans brilljanta mästerverk, Orthodoxy:

If my children wake up on Christmas morning and have someone to thank for putting candy in their stocking, have I no one to thank for putting two feet in mine?

Barn kan bli tacksamma för så lite saker, tex som att finna godis eller julklappar i sockorna på julaftons morgon. Hur mycket mer borde vi då inte vara tacksamma över att ha två fötter i vårat sockpar. Att ha två fötter som vi kan placera i våra nyinköpta boots eller finskor för festen!

Tänkvärt!

Bra markering mot Omar

Dagen rapporterar om en lite sensationell brytning mellan prästen Mikael Mogren och poeten Mohammed Omar läs här . Orsaken är att Omar förnekar förintelsens omfattning, och därmed spottar på alla de människor som drabbats direkt och indirekt av kanske 1900-talets mest förfärliga och bestialiska bedrift, samt även 1900-talets förmodligen mest historiskt dokumenterade samt verifierade händelse. Det är bra att Mogren markerar. Karln (Omar alltså) har ju även tidigare sagt en hel del idiotiska saker som bara provocerar och som inte har någon historisk förankring som helst. Tex har han hävdat att det är USA själva som initierat terrordåden vid World Trade center, han har förnekat folkmordet i Kambodja såväl som det som ägt rum i Darfur. Personligen anser jag att personer som kläcker ut sig så korkade saker inte bör tas på speciellt stort allvar.

Nu har han börjat anta en mer radikal muslimsk uppfattning i frågor. Frågan är väl den om han inte egentligen haft dessa åsikter hela tiden, men att han på ett smart sett förklätt det, för att få en plattform för sin fina poesi. Nu stödjer han extrema grupper som Hamas och Hizbollah tex. Han ska ha skrivit en artikel i Expressen med titeln “Gaza gjorde mig radikal”. Han har skrivit böcker om religionsdialog som fått så fin kritik av svensk press och litteraturkritiker. Ja, t o m Kyrkans tidning har ju prisat honom. Nu har han sannerligen gjort bort sig och alla hans beundrare får stå i skamvrån!

En dikt till Jonathan – min kära son

Läste en dikt av Karin Boje som jag tyckte var fin och som
tillägnas min lille son, Jonathan!

Förklaring

I din skönhet sänkt
ser jag livet förklarat
och den mörka gåtans svar
uppenbarat.

I din skönhet sänkt
bedja jag vill.
Världen är helig,
ty du är till.


Ett samtal om kristen teologi och annat intressant såsom historia, samhälle och kultur.
Läs mer...

A conversation about Christian theology and other interesting things such as history, society, and culture.
Read more...

  • This blog in English (through Google Translate)
  • Twitter Updates

    Error: Twitter did not respond. Please wait a few minutes and refresh this page.

    Blog Stats

    • 28,856 hits

    Categories

    Archives