Archive for the 'Ledarskap' Category

Några ord om Carl Eric Sahlberg

Carl Eric SahlbergNu på söndag så håller Carl Eric Sahlberg sin avskedspredikan i St Clara kyrka i Stockholm. Han avslutar nämligen nu sin långa och trogna tjänst där och går i pension. Nu innebär inte det att han ska ligga i hängmattan, utan att han ska med sin fru flytta till Tanzania och fortsätta det kristna arbetet där nere, framförallt med barnhem. Jag hade tänkt att vara med på den gudstjänsten, då jag uppskattar Carl Eric Sahlberg mycket, och menar att han har varit en av de mest förtroendefulla och tongivande kristna ledarna i Sverige. Han har fått respekt i stort sett i alla läger, från låg till hög (kungaparet har ju visat stor respekt och prinsen hade tydligen varit där som volontär) från den politiska vänstern till den politiska högern osv. Han blev även nominerad till biskop ett antal gånger.

För mig var det den diakonala aspekten av arbetet på St Clara som gjorde att man först fick upp ögonen för Sahlberg och hans medarbetare. Man fick höra många fantastiska vittnesbörd från människor som på olika sätt blivit upprättade från missbruk av sprit och droger, prostitution och annan misär. Att det var en lugn jämtlänning som stod bakom arbetet och dess framgång gjorde att man blev extra intresserad. Det var liksom inte en karismatisk dundrande predikant som stod i bräschen för ett framgångsrikt kristet arbete, utan snarare en lugn och stillsam person. En luthersk präst som inte alls väckte uppmärksamhet och som dessutom var lärd.

Jag läste intervjun i Världen idag med Sahlberg som var väldigt fascinerande. Han beskriver i intervjun dels sin uppväxt, dels sin väg till konfirmation och omvändelse, dels sitt möte med Andens dop och karismatiken. Han kommenterade lite skojsamt att det var inte så många på den första mässan som han hade haft i St Clara. Kyrkan hotades att läggas ner eller göras om till något annat. Hur som helst, så blev det ju inte så, och det är vi tacksamma för. Ett viktigt ögonblick som skulle innebära en stor förändring för församlingen var besöket av en koreansk bönekvinna, som hade påpekat att det bads för lite i kyrkan. Hon ville att dom skulle börja be på en gång. När det sedan började att bes i St Clara, så började många märkliga ting ske och tillväxten kom. (Intervjun går att läsa på Världen Idag online)

Just den här kombinationen av att vara luthersk präst med rötterna djupt förankrade och samtidigt det stora intresset och den tydliga hungern efter Andens liv och karismatiken är ju rätt så unik idag i Sverige, åtminstone från ledande håll och vad jag vet. Sahlberg är ju någon slags luthersk-pingstvän (hybrid). Dessutom så har han kunnat ge kloka perspektiv både på den Svenska kyrkans utveckling såväl som Pingströrelsens historia och utveckling. Minns från Nyhemsveckan i somras, där Carl Eric Sahlberg var den som predikade en illustrativ predikan (Paulus-Pethrus) i avslutningsmötet, att Pelle Hörnmark i avslutningen hade sagt: “Ska Pingströrelsen ha en biskop, så ska vi fråga Carl Eric Sahlberg”. Det ligger en stor respekt och beundran i de orden.

Den andra sidan av Sahlberg som drar till sig mitt intresse är hans akademiska bana. Just den här kombinationen att kunna producera god akademisk literatur samtidigt som han leder en kyrka som sjuder av bön, diakoni, omsorg och mission är fascinerande. Han är docent i kyrkohistoria och disputerade på en avhandling om Pingströrelsen och tidningen Dagen (som jag håller på att studera med stort intresse). Därför så har han haft en stor inblick i Pingströrelsen som har lett till en fin relation som jag förstått det. När det gäller hans författarskap, så har han givit ut många bra böcker inom kyrkohistoria och Mission/missionshistoria. Bl a: Gud i city (1996), Missionens historia genom 2000 år (1999), Mamma kyrkan berättar (2008) Det ska tilläggas att det finns fler böcker tror jag.

Apropå sin nya framtid så sade han i intervjun med världen idag så här:

“Jag och min hustru Overa ska förestå ett barnhem vid foten av Kilimanjaro. Barnen kommer bland annat från aids-drabbade familjer. Min grav är redan utsedd på Kilimanjaro. Den pekar mot Jämtlands län, Jerusalem och S:ta Clara.”

Jag önskar Carl Eric Sahlberg och fru Overa allt gott i deras nya uppdrag för Gud i Tanzania.

Vikten av att vara ärlig med sina motiv

De flesta vid det här laget följer väl på ett eller annat sätt Breivik-rättegången i Oslos tingsrätt. Det är inte roligt att behöva höra alla de hemska saker han gjort IGEN eller att han agerar som en demagog och använder det offentliga rummet för att sprida sina obehagliga och mörka tankar. Hur som helst, rättegången har 2 viktiga syften: 1. Att bevisa om den tilltalade kan bevisas vara skyldig. 2. Vilken påföljd som den tilltalade ska ha om han kan bevisas vara skyldig.

Den första delen är det inte så mycket att säga om. Att han är skyldig råder det inget tvivel om. Han har ju t om själv erkänt sig skyldig till handlingarna. Här kommer tyvärr många beskrivningar av hur exakt han gick tillväga när han sköt alla människor på Utöya. Mycket smärtsamt och svårt att behöva höra, men dock nödvändigt. Här har journalister och media en viktig men ganska knepig och komplex uppgift att avgöra var gränsen går för vad man ska publicera och skildra.

Den andra delen är mer intressant för denna bloggpost. Den handlar om vilken påföljd som Breivik ska få. Påföljden avgörs av huruvida gärningsmannen, dvs Breivik, anses tillräknelig och därmed fullt ut ansvarig för handlingarna. Att hans gärningar är sjuka och galna råder inga tvivel om. Frågan är om Breivk kan anses vara sjuk? Denna fråga är oerhört viktig? För att kunna svara på denna fråga, så måste man utreda MOTIVBILDEN. Det innebär en noggrann förklaring av Breiviks orsaker till sina handlingar. Motivet är en oerhört viktig sak, ja det viktigaste i detta sammanhang.

Har tänkt mycket på det här med motiv. Motiv är en enormt viktig sak i våra liv. Tänk på den mest kyliga skurk som du sett i filmer, den som dyker upp när man minst anar det. Skurken som du aldrig skulle vilja stöta på i verkliga livet. En person som du aldrig skulle kunna lita på. Vet inte vad du tänker på, men för mig kommer många olika skurkar fram i minnet. Ta en sån obehaglig person som Hannibal Lector i filmen Lammen tystnat, som är ett geni när det gäller t ex att läsa människors tankar. Vad än han tänker att han ska göra och hur han ska göra det löser han. En dum skurk är ju bara ett skämt. Men i filmer så beskrivs oftast en kallsinnig och beräknande skurk som är smart. T ex Sherlock holmes ärkefiende, Dr Moriarty, är ju ett bra exempel (om du kikat på tv eller läst bok). Men det som gör dessa personer så obehagliga är inte att de är smarta. Det gör ju bara att man tar dem på större allvar och att de blir mer övertygande. Det som gör oss kalla eller nervösa, är deras ONDA INTENTIONER. Deras syften är alltid skadliga, elaka eller farliga. Det som de har tänkt att göra med sin smarthet är det som gör oss oroliga. Motiv/intentioner är det som är själva hjärtat/centrum av karaktär. De normer och värderingar, mål och prioriteringar, som styr deras val, prioriteringar och beslut.

Våra känslomässiga reaktioner på skurkar visar på en viktig poäng: Våra känslor angående en person, oavsett om vi litar på dem eller är rädda för dem, avgörs till stor del av deras intentioner. Genom att urskilja vad en person vill, så kan vi instinktivt avgöra den fråga som vi alla ställer regelbundet: Vän eller fiende. Lojalitet eller distans. Eller mer odramatiskt: Kan jag lyssna på personen och lita på honom eller ska jag hålla honom på avstånd. Intentioner är det som avgör om vi accepterar någons inflytande eller inte. Intentioner är det som antingen attraherar eller stöter bort, som ger förtroende eller skapar osäkerhet och misstänksamhet.

Därför är det så viktigt för ledare i alla nivåer av samhället, såväl politiker, företagsledare, kyrkoledare, men även i allmän mänskliga relationer – att vara ärlig med att visa/uppenbara sina intentioner. Folk kommer inte att tro att ledaren gör rätt om de inte är övertygade om att ledaren genuint vill göra det. Detta är väldigt tydligt med politiker när dem ger vallöften!

Tror också att detta kräver mer ansträngning från ledaren än vad som vanligen uppfattas. Tror det är lätt att ta för givet att människor ska se mina positiva motiv, men så är inte fallet. Man brukar säga att “man dömer andra efter deras handlingar, men sig själv efter intention”. Det visar att folk tittar på vad man gör och dömer efter det. Först efter att man verkligen har visat på syftet, så vill folk följa med/ansluta sig. Många gånger får man som ledare göra kohandel bland massa människor i stora såväl som små organisationer bland konkurrerande intressen som kräver ledarens uppmärksamhet. Det ger många tillfällen för människor att misstolka/missförstå ens motiv/syften.

Bibeln säger i Jeremia 17:9-10 (LB) : ”

En människa är det mest bedrägliga och fördärvade som finns. Ingen kan riktigt fatta hur ond hon är. Det är bara Herren som vet det. Han genomskådar alla hjärtan och ser människans djupaste motiv, så att han kan ge var och en lön efter vad han förtjänar

Därför är det viktigt att ta medvetna steg att visa sina motiv/syften. Människor måste få se inuti dig. Det handlar om att vara transparant och tydlig. Det handlar om att vara ärlig med sina motiv.

#frikyrkan

Under tiden som Marcus Birros samtal på Livets Ord med Ulf Ekman pågick, så hade twitterflödet ett intressant ämne som jag följde. Det var Sofia Miriamsdotter (alias Mymlan) som kom in på sin erfarenhet från frikyrkan. Hon twittrade intensivt hela tiden och det var väldigt personligt. Bitvis smärtsam och kritisk läsning. Själv så kommenterade jag lite kort bara det som mymlan skrev, men lovade även att läsa hennes bloggpost som hon hade skrivit tidigare. Den bloggposten som man kan hitta här se här behandlar olika aspekter av frikyrkan som mestadels varit negativa upplevelser och erfarenheter.

För det första så uppskattar jag människor som är ärliga och uppriktiga och som vill berätta så utförligt och personligt om sina erfarenheter. Varje enskild berättelse är givetvis subjektiv och ger inte hela bilden, men ändå viktig. Det är just de enskilda berättelserna som tillsammans skapar bilden av något. Det är just den enskilda berättelsen som berör.

Inte röka, inte dricka, inte dansa, inte spela poker, inte spela fotboll (t ex) på söndagar. Syndakatalog….ja, du kanske suckar nu. Det verkar som om just detta är vad folk fastnar vid när de hör begreppet frikyrka idag. Allt som anses eller ansågs vara syndigt. Och visst….så har det varit…mer eller mindre beroende på sammanhang. Visst har mycket förändrats sen förr som en del påpekar…Det är väldigt tyddligt enligt mig, men minnena finns kvar. Det är ju Mymlans berättelse ett bevis på. Frågan är bara hur mycket och hur snabbt som en kultur (i det här fallet kyrko-) och vissa attityder tvättas bort eller försvinner? Viktig fråga. Hur lång tid tar det att skapa en ny bild som inte är skapad av gamla negativa erfarenheter eller nidbilder för den delen. Kan frikyrkan tvätta bort den negativa stämpel som finns i det offentliga samhället eller? Vad krävs för att människor i Sverige idag ska få en annan bild av frikyrkan än den tyvärr negativa som ofta kommer fram i media och andra platser.

Personligen så är jag också uppvuxen i frikyrkan och tycker väl att det som t ex mymlan återgivit på sin blogg som sin berättelse låter som en ytterlighet och ganska gravt exempel på hur det var inom frikyrkan för 20år sedan. Jag kan känna igen många fenomen och strukturer från mymlans berättelse. Dock så vill jag säga att jag inte “drabbats” på det sätt som Mymlan beskriver. Tycker jag fått en trygg och bra uppväxt i frikyrkan även om jag idag helt klart ifrågasätter en hel del fenomen och idéer som predikades och förmedlades då. Däremot känner jag folk som blivit eller upplevt sig bli dåligt behandlade. Kan bli förvånad över en del saker som predikades och hävdades förr. Jag ser det idag som resultatet av undermålig teologi och därmed dålig praxis.

Det är viktigt i sammanhanget att påpeka att mycket vatten har runnit under bron sedan dess i bemärkelsen att man har förändrats, mognat och påverkats av olika faktorer som t ex omgivande kultur, andra kristna sammanhang, yngre ledarskap som tänker annorlunda, utvärdering o självkritik mm. Jag skulle säga att många frikyrkor idag t ex har en helt annan approach till kultur och samhälle än som var fallet i början. Tidigt så hade man en approach som var ganska anti-kultur. Istället för att verka i samhället som en självklar aktör så blev frikyrkan isolerad och skapade sin egen kultur. En egen slags subkultur. I denna kultur så utvecklades vad man fick göra och inte fick göra. Då skulle man t ex inte befatta sig med medier, tidningar, journalister osv. Idag är det en viktig sak att synas i medier och föra dialog med samhället och ge en kristen tolkning på samhällsfrågor. En förklaring till isoleringen var givetvis förföljelse och elaka påhopp som gjorde att frikyrkliga drog sig undan. I takt med att samhällets erkännande av frikyrkorörelsen har vuxit, så har frikyrkans frimodighet och mod att ta plats i den offentliga debatten vuxit.

Jag anser att frikyrkans betydelse i Sverige har varit väldigt positivt. Jag gissar t ex att det har varit förmodligen den starkaste kraften i Sverige under 1900-talet mot alkoholmissbruket som var väl utbrett. Frikyrkans inflytande på företagsamhet och entreprenörskap är väl dokumenterat i forskning (se Gnosjöandan). Frikyrkans engagemang för kristen mission och bistånd är väl erkänt (se t ex EFS och Etiopien). Vidare så var ju frikyrkan en reaktion mot den lutherska kyrkan, som var den statliga versionen och som var den enda tillåtna. Man ansåg inom frikyrkan att kyrkan skulle vara oberoende och fri från staten och idag kan man ju se att frikyrkan fick rätt, när man gjorde statskyrkan till en frikyrka också. En annan viktig sak som frikyrkan betonat är ju den andliga erfarenheten. Den kristna tron är inte bara en intellektuell exercis. eller ett rationellt försanthållande. Den kristna tron är en upplevelse/erfarenhet av frälsaren, den uppståndne. Frikyrkan har ju lyft fram den karismatiska dimensionen av det kristna livet. Ja, det var några snabbt uppkomna tankar som visar på frikyrkans betydelse. Det är viktigt att ha i bagaget när man diskuterar frikyrkans brister och människors negativa upplevelser av delar av frikyrkan.

När man diskuterar ledarskap och problem relaterat till det, så finns det en aspekt som kanske inte alltid kommer fram. Det handlar om ledares tillkortakommande. Det handlar om det smärtsamma (om man är/varit ledare) att behöva upptäcka i efterhand saker som man har gjort fel. Jag tror att det är minst lika smärtsamt (om man är normalt funtad andlig ledare) som det kan vara att ha blivit utsatt för någon form av maktmissbruk, sårande behandling, utfrysning eller liknande i en församling, utan att nu göra en bedömningsskala av det. Nu betyder inte ovan nämnda att man därför går fri. Inte alls. Tvärtom anser jag att har man sårat någon eller behandlat någon illa, så är man enligt skriftens ord skyldig att försonas. Problemet är ofta att ledaren/personen som handlat fel, inte är medveten om vad han ställt till med, åtminstone inte initialt. Han har förmodligen varit övertygad, hängiven till den goda saken och velat väl (i de flesta fallen) men inte haft insikten i hur viktigt det är med att respektera människors integritet och självbestämmande och därför passerat en gräns. Han har handlat s a s i god tro, för han ville ju inte personen illa. Det dröjer ofta lång tid innan myntet har ramlat ner och man insett vad man gjort. Vad gör man som ledare då? Detta är något som jag tror många ledare kan brottas med på ett eller annat sätt.

Slutligen, samtalet om #frikyrka som pågått är helt klart något väldigt bra. Det är genom att samtala och dela saker som människor kan släppa ifrån sig saker. Kanske/kanske inte glömma, få lite mer perspektiv och förståelse och kanske lättare att handskas med det. Kanske kan människor hitta varandra vilket kan ibland vara ett steg till helande och läkedom vid olika typer av felaktig behandling. Början på upprättelse kan vara att börja samtala om fenomenet.

Bra artikel av Maciej Zaremba

I dagens nummer av DN (se här ) så tar den duktige journalisten Maciej Zaremba upp om vuxenmobbning i Sverige av idag. Reportaget är uppseendeväckande och tragiskt. Det handlar om utnyttjande av arbetskraft för privata intressen, det handlar om utnyttjande av människor i särskilt utsatt situation, vilket nyanlända invandrare befinner sig i. Det handlar om fackliga representanter som blundar och ignorerar tragiska människoöden där dom egentligen borde ingripa . Man frågar sig: Finns det människor som är så korkade och elaka mot andra människor att man kan behandla dom som skit? Ja, uppenbarligen finns det gott om det i vårt samhälle.

Uppdrag granskning har ju påvisat i en serie program under våren att det finns många företag där man systematiskt har utnyttjat i synnerhet invandrare för ganska tuffa arbeten och väldigt dåligt betalt. Att man sedan blånekar i tv-rutan eller i telefonsamtal verkar man inte skämmas för. Jag tror att det som har kommit fram antagligen bara är toppen på ett isberg. Förmodligen finns det väldigt mycket av dessa oegentligheter i vårt samhälle. Hur ofta har det inte kommit fram att människor har blivit kommenderade hem till chefer att röja i deras trädgårdar och göra andra arbeten utan att knappt få betalt för det. Man undrar hur dom tänker! Dom tänker väl inte alls. Frånvaron av medmänsklighet, värme och solidaritet med människor som flytt från andra länder är kompakt.

Visst är det så att program som Robinson på nått sätt tydliggör beteenden som är vanliga idag i de olika mänskliga relationerna. Människor skapar pakter mot varandra, talar illa och förtalar bakom ryggen, spelar ett spel, intrigerar. De mest primitiva reaktionerna hos folk uppskattas och hyllas i medierna som i sin tur får sälja lite mer lösnummer. Det trista är att detta är hur många arbetsplatser ser ut och fungerar idag. En del mer tydliga och andra mer under ytan. På något sätt så saknas det moraliska kompasser och etiska riktlinjer för hur man beteer sig mot andra människor. Man undrar även hur många som vågar reagera när den här typen av oegentligheter och missförhållanden är tydliga. De flesta vågar väl inte säga något om det innebär att man ta en risk att förlora sin försörjning (man sågar inte av grenen man sitter på!). Folk väljer att hålla tyst för att man är så otroligt feg. Civilkurage är en stor bristvara idag! Man resonerar mer som så att var och en får sköta sitt (sköt dig själv och skit i andra har man väl hört!). Man ska inte lägga sig i någon annans liv. Resultatet är att vi människor blir hårda och cyniska och mer eller mindre njuter av att se hur det går illa för vissa människor. Jag tror att det ligger en del i citatet från sociologen Zygmunt Baumanns förklaring: Vi njuter av att det inte är vår tur denna gång.
Jag hoppas verkligen att detta är något som kommer att komma till ytan! Detta är något som verkligen behöver debatteras och diskuteras. Frågan är bara hur många som har drabbats liknande det fall som beskrivs av Maciej Zaremba?

Hjälporganisationers förtroende hos allmänheten

Den senaste tidens ifrågasättande och kritik mot annars respekterade hjälporganisationer såsom Röda Korset, Läkarmissionen, Hoppets stjärna har varit viktig och det finns en hel del saker att fundera på i efterhand.
Hur öppen och transparant en organisation är kommer följdaktligen bestämma vilket förtroende och trovärdighet som organisationen kommer att få från samhället i allmänhet och från dess medlemmar och givare i synnerhet. Om det är något som inger förtroende så är det när underbyggda rapporter lämnas till offentlig granskning och när representanter kan påvisa en uppfattad intention att vilja vara ärliga och inte bara slingra sig från ansvar eller vilja skylla på någon annan. Som inte bara taktiskt och retoriskt undviker att svara på frågor, utan öppenhjärtligt svarar på frågor hos allmänheten.

Det faktum att Röda Korset (och därmed alla deras givare) av någon märkliga anledning blivit rejält blåsta av Johan af Donner på miljontals kronor som använts till lyxkonsumtion såväl i Thailand som Sverige har åsamkat Röda Korset rejäl skada så klart. Dock så gick organisationen ut med detta och deklarerade öppet att fel begåtts och att många kontrollfunktioner verkade inte fungera. Man ville invänta rättsprocessens resultat. Förmodligen behöll dom många trogna givare pga denna öppenhet. Det vissa dock menar är att bemötandet av finansmannen Roger Akelius attack mot Röda Korset skadade organisationen mer. Akelius var ju frän i kritiken mot de höga arvoden och ersättningar som Bengt Westerberg (styrelseordföranden) och Christer Zettergren (VD) lyfter varje månad. Folk uti i landet blev rasande vilket framgick i olika medier såsom Dagens Industri och Svenska Dagbladet bl a. Kritiken var befogad enligt mig! Välgörenhet och ideella hjälporganisationer får inte vara så lukrativt. Akelius skippade Röda Korset och gav 100miljoner till SOS barnbyar. Vad Röda Korset ska få för anseende och förtroende hos allmänheten bestäms av hur man nu handskas med efterdyningarna av denna folkstorm.

När det gäller Hoppets Stjärnas märkliga sätt att sparka sin ordföranden, så återstår svar på frågor. Jag har till tids datum inte hört någon rimlig förklaring från organisationen. Det väcker inte förtroende, snarare misstro och tvivel. Karln fick stora pengar i avgångsvederlag och dessutom så får han sitta kvar i styrelsen. Hur motiverar man detta? Man kan uppfatta detta som att man köper ut honom. Kom igen nu…..väckla ut korten och redovisa allt!
Läkarmissionens styrelse valde nyligen att inte säga ett knyst om hur allt ligger till trots medias och olika personers kommentarer om missförhållanden. Man väljer en intern revision av organisationen. Givetvis kom dom fram till att allt var ok…Var något annat att vänta? Begriper inte hur man kan välja en intern revision och samtidigt tro att förtroendet ska finnas där framöver.

I framtiden kommer de organisationer (oavsett om det är idella hjälporganisationer, församlingar, föreningar eller annat) som uppvisar öppenhet och transparans även i tider av mediaupplopp, folkstorm och kriser att vinna förtroende. Dom som kan visa att pengarna går verkligen till det som man har sagt och lovat. Dom som kan handskas med andras pengar precis som att det skulle vara deras egna pengar. Dom som kan handskas med gråzoner och komplexa situationer på ett föredömligt sätt. Dom som handlar på detta sätt tror jag kommer att åtnjuta förtroende i samhället och framförallt förtroende hos givarna eftersom det är dom som avgör om några pengar ska komma in. Dom kommer att få mitt förtroende!

Osäkra ledare

Hur ofta är det inte som man påverkas av en ledare eller en chef positivt eller negativt beroende på hur chefen fungerar och hur man själv fungerar i interaktionen och samarbetet. Det är inte lätt att vara ledare givetvis eftersom det ställer många krav och man vill givetvis leva upp till allting. Sanningen är väl den att alla människor härbergerar någon form av osäkerhet, även om man försöker att dölja det på ett effektivt och ibland sofistikerat sätt. Saken är dock den att detta är något som man inte kan ignorera utan måste arbeta med i sitt liv. För mycket osäkerhet i ett ledarskap kan förlama ledarskapet och ställa till problem för de människor som man är satt att leda.
Har läst och läser mycket ledarskapsliteratur för att ämnet intresserar mig. Kom över en bok Building Your Leadership Resume: Developing the Legacy that Will Outlast You som listade nio karaktärsdrag på en osäker ledare som jag tycker var intressanta:

1. En osäker ledare har svårt att berömma och tala väl om andra. En ledare uppgift är att uppmuntra efterföljare och berömma dom för varje positivt steg dom tar. En viktig uppgift är att se gåvor och talanger och uppmuntra människor att utveckla det så att det kan bli bättre. Men en osäker ledare kan se det som ett hot mot sin egen position. Han är inte trygg i sig själv och vill därför inte lyfta upp andra.

2. En osäker ledare behåller information istället för att dela med sig till sin personal. Författaren hade ett bra citat här: “When you release information, you convey trust and confidence to others. When you conceal it, you convey just the opposite: no trust, no confidence.” Med andra ord: öppenhet och informationsflöde kommunicerar att man litar på sina medarbetare medans hemlighållande och tystnad förmedlar det motsatta: Ingen förtröstan eller att man litar på sina medarbetare.

3. En osäker ledare vill inte att hans personal blir exponerade för andra ledare. Här menar författaren att den osäkre ledaren inte vill att personalen ska se en ledare med kvalitéer och egenskaper som han själv saknar eller som personalen skulle önska att han hade. Det bästa är att ge dom som man leder bästa exemplen på kvalitéer och egenskaper så att dom kan växa. Så att dom även kan bli bättre än ledaren t o m.

4. En osäker ledare är en “micromanager”. Han är ett kontrollfreak. Ingenting kan ske i arbetet som inte han är fullt medveten om. Han vill ha koll på allt.Dom tror att arbetet faller ihop utan dom. Egentligen så litar ledaren inte på sina medarbetare alls. Han tror oftast att det bara är han själv som kan åstadkomma dom resultat som han är nöjd med. Det är inte förrän han tar tag i det som “en högre växel” går i. Författaren menar att den typen av väldigt stark kontroll kan krama livet och glädjen i ett teamwork.

5. En osäker ledare behöver hela tiden få hyllningar och upphöjelse. Författaren menar att detta är en stor orsak till att vissa ledare inte ska vara ledare. När någon hela tiden behöver höra av sina efterföljare hur fantastisk och duktig han är som ledare, så arbetar han i total opposition till vad ledarskap är, nämligen att bygga in i andra människors liv så att dom kan växa och komma ännu längre än vad ledaren har gjort.
6. En osäker ledare skapar inte trygghet för dom som han leder. Författaren menar att om miljön där ledaren bestämmer karaktäriseras av “…fear, second-guessing and self-doubt…” så kan man vara säker på att en osäker ledare styr.

7.En osäker ledare tar mer än vad han ger. Istället för att bekräfta och uppmuntra andra människor, bygga in och stödja efterföljare så är den osäkre ledaren mer fokuserad på att få ta emot det själv.

8. En osäker ledare begränsar sina bästa ledaradepter. Osäkra ledare kan inte genuint glädja sig i segrar som har vunnits av andra ledare. Det kan bli rent ut sagt besvärligt om någon annan som han tränat upp få se större segrar än vad han själv har gjort. En slags hotbild och ett visst konkurrenstänkande infinner sig. Den osäkre ledaren måste därför hela tiden ha koll på dom så att dom inte skiner mer än vad han gör.

9. En osäker ledare begränsar sin organisation/rörelse. Fenomenet begränsar inte bara den individuella initiativförmågan och drivkraften utan begränsar även hela organisationen. Eftersom framgången måste ske på ledarens villkor så är det svårt för andra att ta initiativ och våga något. Istället infinner sig ett slags status quo där man bara gör det som förväntas, för att allting ska rulla som vanligt.

Även fast boken är skriven av Amerikansk författare och utifrån Amerikansk kontext, så tycker jag ändå att många poänger och många fenomen är applicerbara även i vår kulturkrets. Detta är ju bra att känna till både om man ser tendenserna hos ledare över sig såväl som att man ser det hos sig själv. Det är ju inte för att peka finger åt någon, utan för att man ska kunna utvecklas till sin fulla potential. Alla ledare har sina specifika utmaningar. Det är hur man handskas med det i interaktionen med människor som kommer att bestämma nivån av framgång.

Mörkläggningen av pedofilskandalen i Katolska kyrkan

Såg ett tv-program ikväll som verkligen rev upp mycket i tankar och känslor. Det gäller den sk
mörkläggning som ägde rum av de mycket tragiska pedofilskandaler inom Katolska kyrkan. I programmet så fick man följa många familjer vars barn drabbades av prästers sexuella övergrepp. Över 100 000 övergrepp har ägt rum finns det belägg för, men experter menar att 80% förblir okända. Man fick följa den process som följde, hur kyrkan på olika sätt försökte mörklägga det.
Omfattningen (och detta bara i USA) var ju mycket större än vad någon hade förstått eller anat. Biskopskonferensen var helt tysta om fenomenet. Flera katolska ledare fick behålla sina ämbeten trots sina ansvar för att vara ledare för hundratals präster som följdaktligen var pedofiler. Det är många frågor som reser sig i en…..Varför försökte Katolska kyrkan mörklägga allt in i det sista? Varför är det så många präster som varit (och är) pedofiler som gått fria och fått fortsätta? Katolska kyrkan avböjde i detta program att ge några kommentarer. Genom att betala ersättning verkar det som att man ska tro att hela problemet är löst…eller? Många människor har drabbats. I programmet får man följa människor som drabbats men som inte fått någon ursäkt. Det tycker man ju är väldigt konstigt.

Hela frågan med celibatets varande och inte varande är ju oerhört viktigt. Att allvarliga problem föreligger bland präster är ju helt uppenbart. Studier som diskuterades i programmet visade att majoriteten av de präster som utsatt barn för sexuellt utnyttjande var heterosexuella. Så anklagelsen att det skulle vara homosexuella präster som utnyttjat pojkar fanns inget stöd för. Snarare verkade det handla om snedvriden syn på sexualiteten. Eftersom äktenskap eller förhållande med kvinnor inte är acceptabelt, så har männen följdaktligen vänt sig till barn för att få sina behov mötta.
Att Katolska kyrkan valt att mörka och tysta ned detta är en stor gåta för mig. När man betalade ut ersättningarna, så var det ungefär som att under galgen göra det som krävdes. Hur rimligt är det att ledare för ett stort antal präster som betett sig på detta sätt får sitta kvar som biskopar o dyl. Att hela ledningen för Katolska kyrkan måste ha känt till det här men valt att hålla tyst är ju en tragedi. Det slutar med att det kommer ut via media och journalister. När detta visat sig vara ett så stort problem, så undrar man hur det ser ut i resten av världen, i Asien, Afrika, Europa och övriga delar av världen. Att det är något som inte stämmer med det strikta celibatet för präster inom Katolska kyrkan behöver kanske inte sägas.


Ett samtal om kristen teologi och annat intressant såsom historia, samhälle och kultur.
Läs mer...

A conversation about Christian theology and other interesting things such as history, society, and culture.
Read more...

  • This blog in English (through Google Translate)
  • Twitter Updates

    Error: Twitter did not respond. Please wait a few minutes and refresh this page.

    Blog Stats

    • 28,856 hits

    Categories

    Archives