Archive for the 'Kultur' Category

Tintin och IKEA – Stereotyper och kultursyn

Det har varit en del diskussioner på tv, radio och nätet på sistone som har handlat om vår inställning och syn på andra kulturer. Den första diskussion som pågått om den populära tecknade seriefiguren Tintin har aktualiserat det här med literatur från andra tider som representerar stereotyper och karikatyrer av människor från andra kulturer. I vetenskaplig diskurs brukar detta ämne benämnas postkolonialism. Den andra diskussion som nyligen uppstod behandlade möbeljätten IKEA och deras sätt att handskas med bilder på kvinnor i sina kataloger i Saudi-Arabien. IKEA fick kritik för att man går ett patriarkalt samhälle till mötes och spär på förtrycket mot kvinnor genom att retuschera bilder på kvinnorna.

Bakgrunden till den upphettade diskussionen om Tintin är att man på kulturhuset i Stockholm ville göra en flytt av tintinböckerna till en annan avdelning. Efter massiv kritik och uppmärksamhet så backade ledningen. Tycker det var bra att de inte ägnade sig åt ett slags myndighetscensur. Hur som helst, ganska snabbt uppstår en polariserad debatt där ena sidan vill förbjuda Tintin, och andra sidan drar jämförelser till Nazi-Tyskland och ropar på bokbål. Den tidigare gruppen menar att serien presenterar koloniala (rasistiska) nidbilder av människor från andra kulturer. Det är nu ingen tvekan om att så är fallet enligt mig. Exempel på karikatyrer och falska nidbilder är typ att afrikaner är lite dumma, araber sitter på flygande mattor, turkar röker vattenpipor osv. Men det är även stereotyper och karikatyrer av andra nationaliteter.

Men Tintin var väl en hjälte säger någon! Han kämpar för de svaga och uppträder respektfullt. Det kan ju stämma, men det finns likväl stereotyper om olika människogrupper i serien som jag ser det. Detta är å andra sidan inget nytt. Det har ju skett åtskilliga gånger i världsliteraturen. Ett bra exempel är Charles Dickens kända verk, Oliver Twist. Vem kommer inte ihåg den tjuvaktige Fagin. Eller “Juden” (The Jew). Han är beskriven på ett väldigt negativt stereotypt sett. Troligtvis i avhumaniseringssyfte. Det märkliga är att man kommer alltid ihåg Fagin i negativt sken.

Frågan är hur vi ska ställa oss till den här typen av literatur. Det är inte helt oproblematiskt. Men lösningen är ju inte att förbjuda den här typen av literatur. I så fall skulle nog väldigt mycket av världsliteraturen anses vara skadlig för barn och förbjudas. Vi måste hitta ett sätt att förhålla oss till den. Det allra bästa sättet som jag ser det är att problematisera konsten/kulturen. I synnerhet nidbilderna i konsten och kulturen. Nidbilder finns det gott om överallt och det ska ifrågasättas. Även om en del skämt kan vara oskyldiga (t ex om norrmän) så är det inte säkert att sammanhanget är så oskyldigt. Om en person tillhör en “utsatt” grupp, en minoritet, någon som är annorlunda än majoriteten, som inte är en del av normen “VI”, är nidbilden aldrig oskyldig.

Tintin-böckerna och kanske speciellt de från 30 och 40-talet återspeglar givetvis den bild som västerlandet hade av sina kolonier och på andra kulturer. På det sättet är de sk historiska tidsdokument från en tid när det vita väst såg det som sin uppgift att bringa ordning och civilisation till till den oupptäckta/outforskade världen. Till de “underutvecklade och underlägsna folken” samtidigt som man tyvärr plundade kolonierna på rikedomar. Mycket av detta kan man läsa om i brevkorrespondens, artiklar, literatur från denna tid. Det ska tilläggas att Tintin i Belgiska Kongo liksom Tintin i Sovjet var beställningsverk från författarens arbetsgivare, som var chefredaktör för en (högerorienterad)tidning, då författaren aldrig själv besökte länderna. Hur som helst, de stereotyper och ibland grova karikatyrer av människor från andra kulturer som kommer fram, beskriver en tid då kolonialismen frodades och tyvärr också rasismen.

Postkolonialism handlar om att försöka se vilka åsikter och strukturer som finns kvar från den tiden då världen bestod av länder och kolonier. Då man gjorde skillnad på klass, kön och ras. Postkolonial teori granskar kolonialismens historiska arv. Det handlar ju om det system som västerländska makter försökte använda sig av för att stöpa om stora delar av världen efter västerländska mått. Därför är postkolonialismen om en slags kritik av västerlandet och dessa idéer. Inom kolonialismen (alltså de västerländska kolonialmakterna) så fanns en grundtanke om att man spred en bättre civilisation till de samhällen som ansågs lägre än det vita Europa. Det byggde på vad en del har kallat “särartstänkande”, dvs att egenskaper som färg, bakgrund och kön säger något om en människas föreställningar. Nu protesterar väl en del och säger att det var då och inte gäller nu. Förr fanns kolonier. Förr stod det i ordböckerna om att negrerna var dumma. Det stämmer! Och visst kan vi idag se tillbaka på händelser som ägde rum 200, 150, 100, ja eller kanske bara 50år sedan och tänka: Fy vad dumt dom tänkte då! Det är för väl att samhället inte är så idag. Men frågan är: är vi så mycket bättre idag? Vilka typer av stereotyper och nidbilder sprider vi eller tar för givet utan att ens reflektera över det. Även om kolonialtiden är över, så kan det finnas en slags överlägsenhet (slags mental kolonialism). Viktigt att fundera över.

Nu ska vi inte fördjupa oss i postkolonialismen mer, men det är viktigt att se detta när man läser äldre literatur.
Nu tror jag som sagt inte att lösningen på detta med rasistisk literatur är att förbjuda . Inte alls! Att välja censurens väg vore att börja med någon slags historierevisionism vilket vore kontraproduktivt. Historierevisionism, det som man faktiskt höll på att ägna sig åt i kulturhuset när man ville retuschera och förändra historien, skapar bara historielöshet. Rasism och annan typ av nedvärderande beskrivning av andra människor går inte att gallra bort. Mångkulturalismens fördelar är ju just det att kunna sätta sig in i olika tankesätt och situationer. I detta fall är det kanske inte andra kulturer i första hand, men det är ju helt andra tider. Tror det är viktigt att kunna sätta in Tintin i en historisk kontext.

Vidare så blir problemet med censur att vart går gränsen? Vem sätter gränsen? Nej, detta är inte vägen. Det öppna samtalet är vägen.

När det gäller IKEA och deras retuschering av kvinnorna i sina kataloger i Saudi-arabien, så kan det till att börja med vara nyttigt och nämna att det är inte bara IKEA som raderar kvinnor. I en artikel av Anna Laestadius Larsson framkommer att detta har frekvent skett på olika håll. Det gör det inte mer rätt men det sätter saken i sitt rätta sammanhang. IKEA ska inte få orimligt mycket kritik. Sen är det ju så att om SaudiArabien verkligen vill ha det på detta sätt så är det ju tveksamt om IKEA skulle bråka om att ändra på det bara för att Nyamko Sabuni (Jämställdhetsministern) tycker att det är bedrövligt. Om IKEA har rådfrågat de Saudiska myndigheterna om detta vilket Jan Hjärpe, professor i islamologi utgår ifrån se här så har IKEA antagligen bara följt de rekommendationer som man har fått. IKEA vill sälja sina möbler. De vill inte bråka med sedlighetspolis eller myndigheter som skulle kunna leda till en bojkott. Vad leder det till?

Att det sedan finns märkliga regler i det strängt Wahabitiska landet är ju helt uppenbart. Kvinnor får inte köra bil, inte vistas på offentliga platser med främmande män, får inte klä sig som dom vill, och mycket mer. Frågan är dock om ett utländskt företag ska lägga sig i denna typ av fenomen? Är det självklart att IKEA ska gå emot SaudiArabiens regler och bud? Ska inte kritiken mot detta komma från politiskt håll både internationellt och nationellt. Ska inte ett uppresande mot det som sker snarare komma inifrån landet? Det är inte helt enkla frågor. Men visst blir det problem om IKEA går ut med vissa ideal på sin hemsida som man sedan inte lever upp till. Det bir ju en viss diskrepans, dvs brist på överensstämmelse.
Man kan ju tycka att kvinnor borde få vara med, men att man är anständigt klädda i deras kataloger i Saudi. Men det är min åsikt!

Fortsättning på diskussionen om diplomaten Karlssons ifrågasatta bok.

I dagens Expressen Kultur kan man läsa hur representanter för förlaget Wahlström & Widstrand tillbakavisar kritiken mot diplomaten Ingemar Karlssons ifrågasatta bok, Bruden är vacker men har redan en man. Sionismen, en ideologi vid vägs ände. (se här) Man anger några skäl till varför Karlsson anses ha rätt i det som han skriver.

För det första så menar man att de historiska citat och källor som används i boken har kommit ut i så många olika versioner att det finns ingen säkerhet i vilken som gäller. Kommentar: Konsekvensen av det resonemanget blir ju att det är helt meningslöst med kontroll av källor eller citat i forskning och vetenskap huruvida dom stämmer eller är korrekta, eftersom det kan finnas många olika versioner i något ämne. Verkligen övertygande resonemang. Tänk om alla historiker resonerade på det sättet! Om man ska ge ut en bok och utge sig för att arbeta vetenskapligt i ett väldigt disskuterat och debatterat ämne så måste man väl till att börja med gå till grunden med primär-källorna. Sättet som Karlsson har handskats med citaten från t ex Theodor Hertzl, som Jerlerup framgångsrikt visat (se här) avslöjar en oseriös forskare som borde pyssla med annat.

För det andra så erkänner man från förlagets sida att man inte har följt faktagranskarnas råd om att ha notapparat. Man säger:

Men de åtta sidor litteraturförteckning som boken avslutas med räcker.

Det är ju ganska märkligt att i ett så viktigt historiskt forskningsämne som Sionismens historia, så struntar man i notapparaten. Notapparaten är ju alla forskares möjlighet att i ett visst ämne kontrollera och checka av det stämmer det som person hävdar. Det är ju enda möjligheten att se att ett vetenskapligt arbete har gått till på rätt sätt och inte är plagiat,förfalskning eller manipulerat. I dagens internetsamhälle kan ju människor hävda i princip vad som helst och skriva det utan att behöva bevisa dess giltighet. Jag blir oerhört förvånad att ett förlag släpper genom en sådan bok. Jerlerup däremot visar upp exempel på att ha gjort hemläxan och har gjort ett noggrant arbete med källorna. Han har visat framgångsrikt hur Karlsson har förfalskat citat. Inte så konstigt då att man ej har med notapparaten. Nu har visserligen Karlsson påkommits tidigare med plagiering, (vilket bl a Fredrik Malm, FP, påvisade i Karlssons bok om “Kurdistan – landet som inte är” se här)men jag håller med Jerlerup om att detta är kanske ännu grövre. Hur länge får karln hålla på med den här typen av pseudovetenskap.

För det tredje så tillbakavisar man kritiken om att boken inte på ett objektivt sett behandlar “det judiska folkets utsatthet genom århundradena”. Man menar att boken visst behandlar detta i de första kapitlen. Det som Svante Lungren, forskare i Judaistik på Lunds Universitet kommenterade i SvD var att den är “ensidig”. Han menade att Karlsson tar inte upp problematiken på den palestinska sidan, utan skyller mestadels på Israel.

Förläggaren avslutar artikeln med att säga:

Vi som förlag ser det som vår uppgift att vara med om att bredda debatten och fördjupa förståelsen för situationen. Det är vårt uppdrag. Vår målsättning med boken var att skapa en ingång till detta komplicerade ämne för den allmänintresserade läsaren. Det har Ingmar Karlsson lyckats med.

Tycker det är ganska ironiskt att förlaget tror sig kunna bredda debatten genom att ge ut en bok som är så bristfällig och som är så ensidig och full av generaliseringar. Grunden för en god debatt är ju objektivitet och saklighet samt rätt handskande med källor och citat. Istället för att fördjupa förståelsen för situationen, så spär man på gamla fördomar om sionismen och om judar. Att man skapat uppmärksamhet kring boken har dom lyckats med, och det är ju det som ger klirr i kassan. Det är väl ändå det som är det viktigaste. Inte hur man söker sanningen väl?

Jag ser framemot Jerlerups replik som tydligen ska komma imorgon.

“Tårtaffären” eller “tårtgate”

Det blev en enorm uppståndelse nyligen i samband med att Sveriges Kulturminister, Lena Adelson Liljeroth, var med och skar upp en tårta som skulle vara ett s k konstverk. Det kontroversiella med tårtan var att den föreställde en naken svart kvinna. Detta har uppfattats vara en rasistisk karikatyr/sterotyp. Att detta skulle bli en världsnyhet var det nog ingen som skulle ana. Många av Europas medier har rapporterat om händelsen. Konstnären själv, Makode Linde, verkar ha “tagits på sängen” av alla reaktioner och responser. Hon menar själv att konstverket är ett “uttryck mot rasism”. (se här ) Han har själv afrikanskt ursprung så till vida att hennes pappa är av “västafrikanskt” ursprung, medans hennes mamma är svensk.

Hans kulturriktning kallar hon för “Afromantics”, som handlar om att ta specifika kulturella symboler och använda dom i en historisk narrativ (berättelse). Det handlar om att beskriva rasismen i ett historiskt perspektiv. Tangerar lite av det som postkolonialismen har disskuterat, (Se t ex Edward Said-Orientalism) dvs hur synen i väst är på “den andre”. I det fallet så är det visserligen mer Europa kontra Mellanöstern sfären mer men diskussionen handlar i stort om västerlandets många gånger nedlåtande syn på andra kulturer som kommit till uttryck på olika sätt.

Med detta som utgångspunkt, så är det lite märkligt att konstverket skulle anklagas för rasism och att kulturministern få rasist-anklagelsen i facet. Konst har som syfte att provocera fram en reaktion hos betraktaren och det har ju Makode uppenbarligen lyckats med. Tårtan har ju syfte att påvisa problematiken med dels kvinnlig omskärelse samt även postkoloniala strukturer genom historien. Att han skulle vara rasist eller att kulturministern skulle vara det, blir ju lite patetiskt och löjligt i sammanhanget. Det är som att när pöbeln går fram så blir den helt otämjd.

Som adopterad i Sverige tycker jag det blir överdrivet med den kritik som kommer från afrosvenskarnas org. Jag är inte av den åsikten att detta skulle sprida rasistiska sterotyper om afrikaner. Dessutom verkar det, enligt intervju med Makode (se här som att kulturministern inte hade hunnit kolla upp evenemanget. Visst, man kan ifrågasätta sig om en kulturminister ska hålla på med sådana här saker. Det kanske inte var lämpligt. Men att därifrån anklaga henne för rasism och allt annat är överdrivet. Det som gjorde mig mer förvånad var att Elisabeth Olson Wallin, hon som ställde upp det sk konstverket “Ecce homo”, blev jätte upprörd över evenemanget. Hon blev kränkt. Hon verkar inte alls ha koll på hur kristna kände sig kränkta genom hennes “Ecce Homo”. Det verkar som att en kränkning är svart och en annan vit!!! Hur konsekvent är hon egentligen?

Sanningen är väl den att Makode Linde på ett mycket effektivt sätt visat på den feghet och de fördomar som svenskar går och bär på. Varför fortsatte folk att skära i tårtan, trots konstnärens hjärtskärande skrik? Varför skrattade publiken, i stället för att säga ifrån? Varför fortsatte hon själv att fotografera, trots att hon tyckte att det hela kändes mycket obehagligt?
Visst var det osmakligt med att någon skär i tårtan och då kommer ett skrik från kvinnan som tårtan föreställer. Visst är det obehagligt att det område som hon skär i repres. kvinnans underliv, som är i rött. Det är obehaglig förstås, men det är väl det som är hela poängen.

Slutligen, det är ju aldrig roligt att människor känner sig kränkta, ledsna eller sårade. Här kommer vi in på det område som har med yttrandefrihet konta respekt för människors känslor. Det är ett svårt område som inte är helt enkelt. Det har ju t ex Muhammedkarikatyrerna eller “Ecce Homo” visat. Lars Vilks och Elisabeth Olsson Wallin har ju medvetet utmanat dessa ramar och skapat ramaskri. Jag tror inte att detta tar slut, utan kommer att fortsätta. Vad visar det. Jag tror att vi får lära oss att leva med denna spänning! Vi måste lära oss att bli utmanade i livet och handskas med det. Varför? Jo, för att människor kan i princip bli kränkta över vad som helst idag. Skulle allt förbjudas, så skulle vi inte ha yttrandefrihet i vårt samhälle.

Intressant artikel av Stefan Swärd på DN

Idag läser jag en intressant replik se här av Stefan Swärd på DN Debatt i den ganska uppmärksammade och nyanserade abortdiskussion som initierades av några filosofer för ett tag sen se här. Tycker att det är glädjande att det är två filosofer som drog igång hela debatten och har problematiserat den nuvarande abortlagstiftningen. I Sverige har vi ju mer varit vana vid att filosofer som Torbjörn Tännsjö har försökt att styra debatten och driva den in absurdum. Även om min utgångspunkt inte är framtida klimatdiskussion/miljödebatten såsom nämnda filosofer, så tycker jag ändå att det är ett intressant perspektiv som killarna driver. Ser man fostret som en framtida individ eller inte? Ser man det som en framtida individ, ja – då blir abort problematiskt. Gör man inte det så är det uppenbarligen inget problem. Att ledande feminister som Gudrun Schyman t ex kallar artikeln för “smörja” är väl ingen förvånad över. Tycker inte att hon någonsin varit intresserad av en nyanserad debatt på området eftersom det inte ens är diskutabelt. Allt annant än kvinnans rätt anses vara förtryck enligt henne.

Det som jag saknar från forskarna i fråga är värdeperspektivet. Det verkar som att dom tyvärr inte tillskriver fostret något värde, som en potentiellt existerande individ. Där verkar dom stå på samma sida som kvinnorörelsen. De flesta människor argumenterar utifrån att det finns en värdedifferens mellan fostret och barnet. Men ingen har på ett intellektuellt hederligt och biologiskt trovärdigt sätt förklarat när denna skillnad äger rum. Dessutom, ska abortlagstiftningen ta hänsyn till detta (nyss nämnda!)? Detta i sin tur går tillbaka till synen på människan och ett människoliv.

Jag anser att abortlagstiftningen är föråldrad och inkonsekvent i förhållande till annan lagstiftning. Precis som Bengt nämner se här så är det skydd för foster på flera områden såsom skydd mot moderns alkohol och drogmissbruk, arbetsmiljö mm. Men när det gäller rätten till liv – så finns inte det skydd som borde finnas. Det är verkligen inkonsekvens och orimligt! Man kan värna om allt mellan himmel och jord när det gäller barns skydd och rättigheter, men inte ett jota när det gäller ofödda barns rättigheter. Man undrar vad det är som driver som bakomliggande princip när man från ledande håll gör så stor skillnad på barn utanför mammas mage och innanför mammas mage.

Slutligen så får en gammal känd person komma till tals:

“Abortion is advocated only by persons who have themselves been born”

Ronald Reagan.

Sverige 2011

Läser i kyrkans tidning att elever vid Myrvikens skola i Bergs kommun (se här) protesterar mot att de inte ska få ha sin skolavslutning
i kyrkan. Dom samlar in namn på en protestlista som ska lämnas in till ansvarige person på kommunen. Nu får dom även stöd av muslimsk representant!

Man slutar ju aldrig att förvånas över den märkliga inställning som folk har till vår kulturtradition. Det har blivit en politiskt känslig fråga vart man ska ha skolavslutningen! Flera skolor har i Sverige senaste året blivit anmälda till skolinspektionen. Vad är det som man är rädd för? Ja, det verkar som att man är rädd för ensidig påverkan, att avslutningen formas till en slags Gudstjänst

Vad säger skolverket då:

Om skolavslutningen är obligatorisk ställs samma krav som gäller för undervisning i skolan. Varje elev ska kunna delta och eleverna får inte utsättas för ensidig påverkan för den ena eller den andra trosriktningen.
Om skolavslutningen utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan.

Saken är ju den att om man ska säga nej till allt med religiös prägel, om man ska eftersträva religiös neutralitet, så kan man ju inte ens spela “Den blomestertid nu kommer” med alla kristna anspelningar t ex “Guds godhets rikedom” som finns i den psalmen. Kan inte begripa att det skulle upplevas kränkande t ex att spela denna psalm som är så starkt förknippad med sommaren, sommarlov och definitivt sommarlov. Detta om något hör väl till Sveriges tradition.

Kulturell och religiös mångfald betyder ju inte att den egna traditionen ska tonas ned av rädsla för att kränka muslimer, buddister, hinduer eller ateister. Det handlar om en stolthet över den egna traditionen samtidigt som man vidhåller en tillbörlig respekt för andra traditioner. Att använda ett begrepp som kränkning i detta sammanhang blir helt överspelat och malplacerat anser jag. Om jag bor i ett annat land med en annan religion och kultur och ska besöka en skolavslutning, inte blir man kränkt för att en sådan avslutning utformas efter den kulturens tradition.

Är ganska övertygad om att det finns en stor majoritet av svenska folket som vill bevara de traditioner och det kulturarv som finns i Sverige. Däremot får jag känslan/intrycket att det finns en liten men högljudd grupp i samhället som tar varje chans att lobba och prata om kränkning hit och kränkning dit. Dom har en ofta negativ uppfattning om Kristendom, Svenska kyrkan och alla kristna symboler överhuvudtaget. Många väljer dock kyrkan som en samlingsplats vid skolavslutningarna, eftersom det där ges en stämningsfull avslutning på skolåret. Det är svårt att uppleva samma fina stämning i en idrottshall, konserthall eller annan neutral lokal.

Låt oss få bevara våra fina traditioner och högtider!

Några kommentarer om koranbränningen!

Anglikanske Biskopen i England,  Michael Nazir Ali, (själv tidigare muslim) har tydligt kommenterat och markerat emot den senaste tidens brännande av koranen som ägde rum av pastor Terry Jones i Amerika.

Biskopens avslutande ord är utmärkta:

It is no part of Christian mission to insult other peoples’ beliefs. Our task is to faithfully commend the good news of God in the person of Jesus Christ. We seek to do this with love and with respect for everyone. And we seek also the freedom everywhere to be able to share our faith

Likaså, den uppskattade teologen, John Piper, uttryckte sig så här: Pipers blog

The burning of the Qur’an and the murder of human beings are not morally equivalent. That’s true. And it is, frankly, outrageous the way some commentators speak with more moral indignation about the burning of holy books than the butchery of human bodies

Kanske än mer intressant är hur Piper förklarar hur Koranen relaterar till Islam annorlunda än Bibeln relaterar till Kristendom:

The parallel between Christianity and Islam is not that Christ parallels Mohammed and the Qur’an parallels the Bible. The parallel is that the Qur’an parallels Christ. The giving of the Qur’an is in Islam what the incarnation of Christ is to Christianity. If this is so, then Qur’an-burning is parallel to Christ-crucifying. But ponder the implications of this. On the one hand you might say this goes a long way to explaining Muslim rage. Yes. But more importantly it goes even farther to show the deep differences between the two religions.

In the process of being crucified, Jesus rebuked the use of the sword (Matthew 26:52) healed his enemy’s amputated ear (Luke 22:51), prayed for the forgiveness of his murderers (Luke 23:34), and sent his followers out to love their enemies and do good to those who hate them (Luke 6:27).So the Qur’an has been burned and the Christ has been crucified—and continues to be crucified. The test is in the response.

Värt att tänka på!

Teater på Dramaten: En familj – August: Osage County.

Blev nyligen inbjuden att gå och se ett drama på Dramaten. Uppsättningen har gått under hela 2011 och fortsätter under hela våren. Dramat heter En familj: August: Osage County. Skriven av den Amerikanska regissören Tracy Lett. Dramat är en modern skildring av synen på kärnfamiljen. Synen på mamma-pappa-barn ska uppfattas som exotisk snarare än norm, snarare som problematisk än stabil.

Dramat inleds med att fadern och modern i “familjen” enas om att anställa en indian som hushållerska, så att fadern får hjälp att ta hand om sin tablettmissbrukande fru.Det är dock  inte förrän fadern i huset,(Beverly Weston) spårlöst försvinner, som man inser hur förrädiskt detta inledande lugn och förtroendegivande intryck, skapat av fadern själv, är. I och med faderns försvinnande sker en tempoväxling i uppsättningen. En efter en droppar familjemedlemmarna in för att vaka i huset medan man tar reda på vad som hänt fadern. Huset fylls av människor och därmed av bubblande konflikter. Tillsammans med vad som troligtvis är den frånvarande faderns andligt vakande öga och öra ser och hör vi in i husets alla hörn, vad som sägs och tycks.

Författaren med sina förutfattade meningar försöker beskriva hur den moderna människan idag inte vill stanna kvar i en relation som innebär så mycket smärta, friktion och instängdhet som den traditionella familjen och drar detta till sin spets i dramat.Det är en kvick och varierad dialog i olika scener som man får följa mellan de olika relationerna i den stora familjen. I öppningsscenen så finns allt som beskriver den dystra verkligheten bakom den fina fasaden: Whiskeyflaskan på bordet, Chesterfieldsoffan (som beskriver klasstillhörigheten), den akademiska universitetsmiljön, det bittra och alkoholiserade paret och sist men inte minst, de försummade barnen. Marie Göranzon som spelar den tablettmissbrukande mamman och Jan Malmsjö som den spritmissbrukande fadern spelar väldigt bra. Jag uppfattar dramat som ett stycke 2000-tal svensk familje-realism.

Tyvärr så tycker jag att den alldeles för negativt speglar familjen. Familjen som samhällsbärande institution har överlevt historiens olika skiften och förändringar. Jag tror att familjen finns därför att vi människor behöver den. Jag är fullt medveten om att familjer ser olika ut, att familjer förändras och att vissa familjer fungerar bra och andra mindre bra. Det finns inga perfekta familjer eftersom vi människor har våra fel och brister. Men detta förändrar inte de grundläggande fakta som ligger till grund för familjen – barnets behov av och rätt till sina föräldrar och människans behov av gemenskap. Det måste finnas goda förutsättningar för att bilda familj, att ta hand om barnen och att få familjelivet att fungera.

Jag vill mena att idén med familjen bygger på en värdegemenskap, vilket innebär att dess medlemmar måste dela vissa grundläggande normer och värderingar för att denska hålla samman. Lojalitet, osjälviskhet, ansvar, kärlek, ödmjukhet, plikt, respekt, uthållighet, jämställdhet och trohet är några viktiga komponenter. Ju svagare värdegemenskapen är desto mer komplicerad och bräcklig blir familjesammanhållningen. Just detta senare är vad som på ett mycket skickligt sett porträtteras just i detta drama.  Föräldrarnas önskan om framgång och status ihopkopplat med stark dos av själviskhet, bristande lojalitet och trohet mellan makar, mammans otålighet som utmynnar i ett extremt dåligt humör och ständiga vredesutbrott, deras försumbarhet mot sina barn som kommer till uttryck genom relationerna mellan barnen som visas i olika scener.

Dramat visar ju mer än något annat vad resultatet blir i en familj och i ett längre steg, samhället,  där man frångår vissa grundläggande normer och värderingar. Resultatet blir otrygghet och rädsla, relativisering av allting så att man inte vet vad som är rätt eller fel, ökad själviskhet där man bara vågar lita på sig själv mm. Dramat visar hurosunt och ohållbart allt blir i ett norm och värderingslöst samhälle. Dramat visar på vikten av begrepp som trohet, lojalitet, respekt och tillit.

Familjen behöver inte befläckas, behöver inte kritiseras, behöver inte fördömas! Familjen behöver stöd, familjen behöver uppmuntran, familjen behöver styrkas!Gång på gång sker såväl kraftiga urladdningar som intima diskussioner mellan dem som ser problem hos varandra. Jag tycker bäst om de ärliga samtal där personerna lyckas säga varandra något viktigt, men de är ju ack så få jämfört med de många gånger som det spårar ur till ömsesidigt skuldbeläggande och hårda ord som bara låser fast agget mot varandra. Det kanske är något pjäsen vill visa; hur de få uppriktiga stegen mot förståelse dränks mellan all frustration och anklagelser. Ja, familjen och allarelationer inom en familj är inte alltid helt enkelt om det saknas ödmjukhet, förlåtelse, respekt och tillit.

Dramat är tänkvärt och rekommenderas!

 


Ett samtal om kristen teologi och annat intressant såsom historia, samhälle och kultur.
Läs mer...

A conversation about Christian theology and other interesting things such as history, society, and culture.
Read more...

  • This blog in English (through Google Translate)
  • Twitter Updates

    Blog Stats

    • 28,854 hits

    Categories

    Archives