2015 – Nytt spännande år.

Dags att säga hej till en gammal bekant, min egen blogg. Det var allt lite kul att hälsa på och få lite flashbacks från några bakåt i tiden. Hur som helst, det är inte läge att bli sentimental utan läge att se framåt.

Skönt att ha lämnat 2014 bakom oss. Inte så att det var ett ovanligt dåligt år eller jobbigt heller för den delen. Tvärtom så var det ett år av utveckling, ett år av kontaktskapande, ett år av sätta sig in i olika saker bl a. Ett år av att gräva lite djupare. Väldigt tacksam för allt som jag fick vara med om i församlingen och i familjen.

Nu är det 2015. Vad kommer att hända under detta år? Ja, det blir spännande. Vad kommer att hända med denna blogg? Ja, har inte bestämt det än, men kanske en facelift. Vi får väl se.

Förresten, gott nytt 2015.

Påskdagen – Uppståndelsens dag!

Påskdagen

På påskdagens morgon, den tredje dagen efter att Jesus hade korsfästs, dött och blivit begraven, så kommer några kvinnor till den grav där Jesus hade lagts. Kvinnorna finner gravstenen bortrullad och Jesus är inte där.

Det är helt uppenbart att händelserna som ägde rum på denna dag kom som en fullständig överraskning. Ingen förmår fatta eller ta in vad som har hänt. Den mest naturliga förklaringen är att någon har tagit bort kroppen från graven. Dock är det ju märkligt varför personen i så fall lämnade linnebindeln runt huvudet och kroppen kvar.

Egentligen borde ju inte lärjungarna och de som följde Jesus ha blivit så överraskade av vad som hände på påskmorgonen. Jesus hade ju många gånger tidigare förklarat att människosonen måste lida och dö, men att han skulle uppstå på tredje dagen. Men det hade dem inte kunnat ta in. De kunde inte förstå detta, trots att de levt med Jesus så länge.

Deras beteende vid korsfästelsen vittnar inte heller på något sätt om att de vågade hoppas på att Jesus skulle uppstå igen. Nej, vi läser istället att de innerligt och hjärtligt sörjde en älskad mästare. Kvinnorna som gick till graven skulle ge den sista smörjelsen enligt judisk tradition med egna kryddor, skulle hedra sin mästare för sista gången.

Det märkliga i berättelsen är att det är Jesu motståndare som minns Jesu ord. De hade påmint sig om vad Jesus hade sagt och för att gardera sig så placerade man dels en stor sten framför gravens ingång och dessutom placerade man en vaktstyrka utanför. Allt för att hindra ryktet om att han hade uppstått igen.

Påskmorgonens händelser omkullkastade alla tankar och funderingar. Den välförseglade graven var verkligen tom. Den stora stenen hade flyttats på. Matteus evangelium talar om en jordbävning som ägde rum och som fick de romerska vakterna att bli såsom döda. Ingen förnekade faktumet att graven var tom. När vaktstyrkan till slut repar mod och rapporterar om vad som har hänt, så var det ingen som ifrågasatte deras vittnesmål.

Undra hur det kändes för den vaktstyrka som hade sett allt. De var tvungna att ljuga och sprida ett falskt rykte. De skulle säga att de hade somnat och att lärjungarna hade kommit och stulit kroppen. Detta rykte spreds och sprids än idag. Det tilltalar de människor som inte vill tro. Vakternas vittnesmål var både orimligt och motsägelsefullt. Soldaterna fick ju löfte om att ingen bestraffning skulle ske, bara de spred ut ryktet att lärjungarna hade stulit kroppen medans de sov. Man måste fråga sig: Hur kunde sovande människor veta vem som stulit kroppen och flyttat på den stora stenen? Om de inte hade sovit, varför hindrade dem inte det från att ske? Stora luckor i vittnesmålet m a o.

Kvinnorna och apostlarna blev mer och mer övertygade om att Herren faktiskt hade uppstått. Han levde. Ingen hade lyft bort honom från den välförseglade graven som dessutom hade en vaktstyrka utanför. Han hade verkligen uppstått. Att följa kvinnorna och läjurngarnas väg denna dag är nyttigt och lär oss mycket.

Det går inte att ta miste på att ju mer som kvinnorna och lärjungarna fick se och höra, ju starkare blev deras förvissning om att han faktiskt hade uppstått och att han levde. Till slut kom crescendot, när han uppenbarade sig själv för dem. Deras initiala rädsla och obenägenhet att tro visar att de var inte lättlurade människor, det var inte fromma förhoppningar som gjorde att de hade lättare för att tro på syner eller på rykten. De var precis lika obenägna att tro på övernaturliga ting som en modern människa av idag. De hade lika svårt att tro att en människa som hade just blivit korsfäst och dessutom genomborrad i sidan skulle få liv igen.

Denna skara av Jesus-troende människor, som hade följt Jesus under flera års tid, som hade sett alla mirakler, hört hans undervisning som förmedlades med makt och myndighet, som hade sett hur han gjorde gott mot människor, som hade ätit måltid med honom, skulle nu med sina liv besegla denna predikan – Han är uppstånden!, ja, han är sannerligen uppstånden!

Det dröjer inte länge förrän dessa lärjungar möter förföljelse när de predikar att Jesus har uppstått från de döda. Petrus och Johannes sätts i fängelse, diakonen Stefanus stenas till döds, Jakob dödas också. Ja, alla Jesu apostlar utom Johannes led såsmåningom martyrdöden för att de var trogna Jesus. De kunde inte vara tysta om vad de hade sett och hört! Mycket blod har under kyrkans 2000-åriga historia runnit pga att människor inte kunde vara tysta med vad de sett och hört. Ja, det sker även i vår tid.

Jesus lever, han är inte död! Dödens bojor är sönderbrutna. Världens synd är sonad!  Livet har segrat. Det var budskapet som lärjungarna proklamerade till den dåtida världen och som Jesu lärjungar gör fortfarande.

Syndernas förlåtelse och evigt liv är en gåva. Den gåvan är din om du vill ta emot den!

 

Kraften i förlåtelse – Ett vittnebörd från The Telegraph

Läser en hel del britiska tidningar. Sitter väl kvar sedan tiden då jag bodde i England. Det finns en spännvidd i den engelska pressen som jag uppskattar. I England är det både möjligt och rätt att ha olika åsikter eller att låta olika perspektiv få höras och komma till tals. Även kristna!

Idag läste jag en artikel i The Telegraph, som verkligen berörde mig. Det handlar om en kvinna, Patricia Machin, som förlorade sin make i en trafikolycka som var förorsakad av vansinneskörning av en man. En sådan sak skulle väl få vem som helst ur fattning. Vilken sorg det måste innebära att förlora sin make/maka går nog inte att beskriva.

Hur som helst, Mrs Machin, visade dock ingen vrede eller hat när hon dessutom fick höra att mannen som hade kört ihjäl hennes make endast skulle bli åtalad för vansinnes-körningen. Tvärtom så hade hon svarat:

“I assume this to mean that you expect me to have wished for a harsher charge to have been brought against him… nothing could be further from the truth.”

Mrs Machin skrev ett brev till mannen som hade kört ihjäl hennes make, som han kunde använda i rättegången där hon bl a skrev att “however bad it was for me, I realise it was 1,000 times worse for you…”.

Försvarsadvokaten hade blivit helt förstummad och chockad av vad han hade läst i brevet.

Den britiska journalisten, själv ateist, kommenterar

But why were people so astonished? Mrs Machin and her late husband were Christians who really lived up to their beliefs.

Kan det sägas bättre! Kristna har fått den befallningen av Herren själv att alltid förlåta. Alltid. Vad än som har hänt. När Petrus kom fram till Jesus (Matt 18:21) så frågade han hur många gånger han skall förlåta sin broder. Han trodde det räckte med 7gånger. Jesus sa: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger. C.S.Lewis skriver:

To be a Christian means to forgive the inexcusable because God has forgiven the inexcusable in you. Only the Christian must forgive.

Men medans det är enkelt att säga att en kristen måste förlåta, så är det fortfarande en extraordinär sak när en kristen kan finna kraften att göra det. Igen så säger C.S.Lewis väldigt träffande:

Every one says forgiveness is a lovely idea, until they have something to forgive … And then, to mention the subject at all is to be greeted with howls of anger.

Befallningen att förlåta kommer från evangeliet. Evangeliet är Guds kraft till frälsning (Rom 1:16) Förmågan att förlåta kommer också från evangeliet. När man blir frestad att hata dom som har gjort oss illa och orsakat oss mycket smärta, så söker den kristne från Gud förmågan att göra det Kristus-lika och det är att förlåta. Att ta på sig smärtan och de sår som har orsakats istället för att försöka föra över det på vår “fiende”. Gud absorberade sin egen vrede och smärta när han led på korset. Vi lär oss också att bära smärtan och överlåta det till Gud. Vi lär oss att söka Guds helande för inre sår och sträcka ut vår hand till förlåtelse och försoning till dem som gjort oss illa. Det är den gudomliga vägen.

Det är inte lätt! Därför är vittnesbörd och exempel som ovan värt att lyfta upp!

Familjen Göransson – en historia om entreprenörskap, medmänsklighet och kristen tro!

Det är alltid speciellt att komma till en ny ort. Det första man undrar över är ju vilken slags karaktär som staden man kommit till har. Har fått höra av människor i min omgivning att Sandviken är en typisk bruksort med en speciell karaktär. Blev väldigt nyfiken på detta och ville komma lite djupare på vad det innebär. En typisk bruksort är ett samhälle som är uppbyggt kring en industri av något slag. Sedan har ett samhälle vuxit fram omkring denna industri. Industrialismen kom att omdana Sveriges orter. När jag förra sommaren fick en guidad tour runt Sandviken, av en broder i församlingen, så blev det verkligen tydligt vilken betydelse som det dåvarande Sandvikens Järnverk och sedermera Sandvik AB har haft och fortfarande har i Sandviken. Därför föll det sig naturligt för mig, intresserad av historia som jag är, att studera mera om Sandvikens historia.  När man börjar läsa om Sandviken så stöter man tidigt på familjen Göransson som kanske är den familj påverkat  bruksorten Sandviken mest. Jag vill i denna bloggpost nämna några saker som slår mig efter att jag har läst boken Brobyggaren Sigrid Göransson av Gillis Andersson, som ger en intressant beskrivning av  historien om  Göran Fredrik Göransson och hans familj.

För det första så slås jag av den entreprenörsanda som vilade över familjen Göransson.  De hade många många ”järn i elden” och var aktiv inom många näringar. Har fått lära mig att Göran Fredrik Göransson var aktiv inom varv, sjöfart, järnvägar, och andra områden och att detta ”entreprenörs-arv” kom att fortsätta genom hans barn och barnbarn. Det är något speciellt med entreprenörer. De har en förmåga att skapa. De har en förmåga att konkretisera idéer och skapa ting som fyller människors behov.  Man skulle kunna nämna många vid namn, men i denna bloggpost vill jag stanna vid familjen Göransson. Genom att man lyckades få Bessemer-metoden att fungera, så skulle han sedermera få välsigna hela världen med detta. Många människor skulle få del av denna tekniska innovation.

En annan sak som jag slås av är det sociala och humanitära patos för samhället och de mest utsatta människorna som hela familjen gav uttryck för. En sann och äkta medmänsklighet. Hela tiden tanken på att göra något för ”folkets bästa”. Sigrid Göransson var inblandad i en mängd olika sociala projekt för att hjälpa människor. Denna sida behöver lyftas fram mer som exempel på goda föredömen idag när vi lever i en tid som tyvärr präglas av begrepp såsom avgångsvederlag, vinstmaximering, girighet och själviskhet.  Finns det något mer vackrare än människor som ställer sitt liv till förfogande för att göra något för sin stads bästa, eller för folkets bästa. Människor som vill hjälpa människor som har det svårt på olika sätt.

Slutligen så slås jag av den kristna trons betydelse i hela familjen Göranssons liv för allt som de gjorde. Det kommer till uttryck på många sätt, kanske tydligast genom hur måna de var om alla människor, speciellt de svaga.  Deras kamp för alla människors lika värde. Alla de olika projekt som drogs igång.  En lite rolig anekdot från boken som visar just på trons betydelse i familjens liv är när Sigrid Göranssons pappa sägs ha kallat upp en arbetare till sitt kontor och frågat honom: ”Tror du på Gud?, Nej!   –Ja, då får du flytta, men jag ska skaffa dig en bra plats; här får du inte gå och prata dumheter.” Det är väl inte så många arbetsgivare som skulle göra så idag, men för familjen Göransson var den kristna tron betydelsefull.

Vad kan vi lära oss idag av familjen Göransson? Du kanske tänker att vi lever ju i andra tider och med andra tänkesätt och andra beteenden. Jo, det gör vi. Men jag tror att vi kan lära oss en hel del av historien. För att kunna titta på framtiden är det nämligen viktigt att ha med sig historien.  Jag tror att den främsta mätaren på hur ett samhälle mår visar sig i hur vi tar oss an de svagaste medborgarna. Inte i vilka bilar vi kör, eller vilka kläder vi bär, eller vilka hus vi bor i, utan hur vi behandlar dom svagaste mitt ibland oss.  Ett annat ord för detta är barmhärtighet.  Svag kan man vara av många olika orsaker. I själva verket kan vi alla höra till den kategorin någon gång i livet. Hälsan kan svikta, man kan tappa sitt arbete, bli av med sin bostad, råka illa ut i olika relationer, fastna i olika former av missbruk, ja listan kan göras lång.  Alla människor har rätt till ett människovärdigt och fullödigt liv.  Jesus visade med liknelsen om den barmhärtige samariten (Luk 10:25-37) att sann barmhärtighet visas i handling och inte bara med ord. Sann medmänsklighet är praktisk. I familjen Göransson och Sandvikens tidiga historia så hittar vi goda föredömen just när det gäller detta att osjälviskt bry sig om människor, särskilt de som lider och har det svårt. Låt oss följa deras exempel!

Chesterton och barndom!

Vem skulle vilja leva för alltid? Bara den person som aldrig blivit gammal!

Chesterton

A child kicks his legs rhythmically through excess, not absence, of life. Because children have abounding vitality, because they are in spirit fierce and free, therefore they want things repeated and unchanged. They always say, “Do it again”; and the grown-up person does it again until he is nearly dead. For grown-up people are not strong enough to exult in monotony. But perhaps God is strong enough to exult in monotony. It is possible that God says every morning, “Do it again” to the sun; and every evening, “Do it again” to the moon. It may not be automatic necessity that makes all daisies alike; it may be that God makes every daisy separately, but has never got tired of making them. It may be that He has the eternal appetite of infancy; for we have sinned and grown old, and our Father is younger than we.

G.K. Chesteron, Orthodoxy

På alla helgons dag så minns vi troende som gått före.

De flesta vet att det finns ett antal helgondagar spridda över året. Senaste tiden så har man kunnat läsa om heliga Birgitta, St Franciscus och Sta Helena.

Det fanns inte tillräckligt många dagar på året för alla helgon. Därför blev det trångt i kalendern. Då kom någon
på den geniala idén att fira alla helgon på en och samma dag. Alla helgons dag. Smart!

Jag tror att hela den företeelsen med helgon kan uppfattas/upplevas som lite konstigt för dagens moderna människor. Man förstår inte vad det handlar om. Det kan ibland ha att göra med avarter som man har sett, t ex där människor har tillbett helgonbilder. Därför behöver man nog påminna sig om att det aldrig har varit något godkänt bruk i de historiska kyrkorna att tillbedja helgon. Vad sedan människor gör är en annan sak. Däremot så har kyrkan alltid vördat dem som föredömen i tron. Först var det de kristna martyrerna under Romarrikets dagar, som hedrades på detta sätt eftersom de fick ge sina liv för tron. Senare blev det fallet även för asketerna, munkarna och andra föredömen i tron.

Det som är själva tanken är att helgonen finns inför Guds tron och ber för världen. M a o, man menar att dem är närvarande och levande om än osynliga.

Oavsett vad man tycker eller anser om detta, så tror jag att det är väldigt bra att tänka så här: Att tänka sig Bibeln och kyrkans historia som ett album. I detta album kan man lära sig mycket om de troende som levt antingen lång eller kort tid före mig. Man visar en uppskattning och tacksamhet till Gud för vad han har gjort genom andra människor. Man uppmuntras, uppbyggs, lär sig av andras misslyckanden och framgång, korrigieras och mycket mer. Man inser att man inte är en troende på en öde ö. Nej, man är ihopkopplad med troende ända tillbaks till Jesus och apostlarnas dagar.

Tänk på troende hjältar som Ireneaus av Lyon, Ignatius, Athanasius, Augustinus, eller för att ta närmare i tiden: C.S.Lewis,(för mig är han ett helgon/modern kyrkofader) Dietrich Bonnhoefer (en sann martyr), ja…listan kan ju givetvis göras jättelång.

Ett helgon har varit en pilgrim här på jorden. Dvs att leva i den här världen men inte av den här världen. Att visserligen leva här men ändå vara en främling som har sitt hemland någon annanstans. En pilgrim är en troende som gått före och visat vägen. Dessa människor är det värt att se på och följa deras exempel.

Några ord om Carl Eric Sahlberg

Carl Eric SahlbergNu på söndag så håller Carl Eric Sahlberg sin avskedspredikan i St Clara kyrka i Stockholm. Han avslutar nämligen nu sin långa och trogna tjänst där och går i pension. Nu innebär inte det att han ska ligga i hängmattan, utan att han ska med sin fru flytta till Tanzania och fortsätta det kristna arbetet där nere, framförallt med barnhem. Jag hade tänkt att vara med på den gudstjänsten, då jag uppskattar Carl Eric Sahlberg mycket, och menar att han har varit en av de mest förtroendefulla och tongivande kristna ledarna i Sverige. Han har fått respekt i stort sett i alla läger, från låg till hög (kungaparet har ju visat stor respekt och prinsen hade tydligen varit där som volontär) från den politiska vänstern till den politiska högern osv. Han blev även nominerad till biskop ett antal gånger.

För mig var det den diakonala aspekten av arbetet på St Clara som gjorde att man först fick upp ögonen för Sahlberg och hans medarbetare. Man fick höra många fantastiska vittnesbörd från människor som på olika sätt blivit upprättade från missbruk av sprit och droger, prostitution och annan misär. Att det var en lugn jämtlänning som stod bakom arbetet och dess framgång gjorde att man blev extra intresserad. Det var liksom inte en karismatisk dundrande predikant som stod i bräschen för ett framgångsrikt kristet arbete, utan snarare en lugn och stillsam person. En luthersk präst som inte alls väckte uppmärksamhet och som dessutom var lärd.

Jag läste intervjun i Världen idag med Sahlberg som var väldigt fascinerande. Han beskriver i intervjun dels sin uppväxt, dels sin väg till konfirmation och omvändelse, dels sitt möte med Andens dop och karismatiken. Han kommenterade lite skojsamt att det var inte så många på den första mässan som han hade haft i St Clara. Kyrkan hotades att läggas ner eller göras om till något annat. Hur som helst, så blev det ju inte så, och det är vi tacksamma för. Ett viktigt ögonblick som skulle innebära en stor förändring för församlingen var besöket av en koreansk bönekvinna, som hade påpekat att det bads för lite i kyrkan. Hon ville att dom skulle börja be på en gång. När det sedan började att bes i St Clara, så började många märkliga ting ske och tillväxten kom. (Intervjun går att läsa på Världen Idag online)

Just den här kombinationen av att vara luthersk präst med rötterna djupt förankrade och samtidigt det stora intresset och den tydliga hungern efter Andens liv och karismatiken är ju rätt så unik idag i Sverige, åtminstone från ledande håll och vad jag vet. Sahlberg är ju någon slags luthersk-pingstvän (hybrid). Dessutom så har han kunnat ge kloka perspektiv både på den Svenska kyrkans utveckling såväl som Pingströrelsens historia och utveckling. Minns från Nyhemsveckan i somras, där Carl Eric Sahlberg var den som predikade en illustrativ predikan (Paulus-Pethrus) i avslutningsmötet, att Pelle Hörnmark i avslutningen hade sagt: “Ska Pingströrelsen ha en biskop, så ska vi fråga Carl Eric Sahlberg”. Det ligger en stor respekt och beundran i de orden.

Den andra sidan av Sahlberg som drar till sig mitt intresse är hans akademiska bana. Just den här kombinationen att kunna producera god akademisk literatur samtidigt som han leder en kyrka som sjuder av bön, diakoni, omsorg och mission är fascinerande. Han är docent i kyrkohistoria och disputerade på en avhandling om Pingströrelsen och tidningen Dagen (som jag håller på att studera med stort intresse). Därför så har han haft en stor inblick i Pingströrelsen som har lett till en fin relation som jag förstått det. När det gäller hans författarskap, så har han givit ut många bra böcker inom kyrkohistoria och Mission/missionshistoria. Bl a: Gud i city (1996), Missionens historia genom 2000 år (1999), Mamma kyrkan berättar (2008) Det ska tilläggas att det finns fler böcker tror jag.

Apropå sin nya framtid så sade han i intervjun med världen idag så här:

“Jag och min hustru Overa ska förestå ett barnhem vid foten av Kilimanjaro. Barnen kommer bland annat från aids-drabbade familjer. Min grav är redan utsedd på Kilimanjaro. Den pekar mot Jämtlands län, Jerusalem och S:ta Clara.”

Jag önskar Carl Eric Sahlberg och fru Overa allt gott i deras nya uppdrag för Gud i Tanzania.


Ett samtal om kristen teologi och annat intressant såsom historia, samhälle och kultur.
Läs mer...

A conversation about Christian theology and other interesting things such as history, society, and culture.
Read more...

  • This blog in English (through Google Translate)
  • Twitter Updates

    Blog Stats

    • 27,948 hits

    Categories

    Archives