I wasn´t predestined to be a Calvinist

Har följt lite grann diskussionen på Mikael Karlendals intressanta blogg, se här senaste tiden som har behandlat Predestinationsläran, dvs läran om Guds utväljande. Detta gränsar givetvis ockå till frågor om förutbestämmelse, Guds vetande bl a. Man kan väl hävda att Augustinus lade den stora grunden till predestinationsläran. Han menade att det är Guds nåd som leder människor till frälsning och tro och inte människans egna förmåga. Han blev samtidigt starkt ifrågasatt av Pelagius, (som senare blev fördömd av kyrkomötena) som hävdade den fria viljans betydelse i sammanhanget.
Det är ju egentligen Reformatorerna på 1500-talet som väcker liv i predestinationstanken på allvar. Luther hävdade ju väldigt klart att det är Gud som utväljer människan till frälsning och inte människan. Calvin gick ett steg längre genom att hävda att Gud utväljer vissa människor till frälsning och andra till fördömelse. Det brukar också benämnas double predestination, den dubbla predestinationen. Det är viktigt i sammanhanget att också påpeka att det råder delade meningar i den teologiska världen om vad Calvin menade och vad han inte menade och det finns väl ingen fullständing konsensus på området.

Kommer ihåg en lärare jag haft (som inte var Calvinist)som skrev en väldigt tänkvärd dikt om predestination som jag tycker passar i sammanhanget:

“Don´t blame if I´m not a Calvinist! It´s not my fault.
I wasn´t predestined to be a Calvinist!

If God, in his soverignty, gave me a free will, I couldn´t turn it down, could I?
Could anyone freely choose to believe in pre-destination?
Could anyone, by free choice, deny the existence of free choice?

Becoming, by another´s will, I will
Becoming that which another willed,
I willed and, by willing, became it more.
The will of him who willed was that I will,
and no willing of mine could unwill his will that I will,
no matter how unwilling.

The will of him who willed my will
I could not unwill by my will.
No matter how unwilling, I willed,
and his will was done.

Thus my will his will must will,
or else
in ceaseless hatred of his will and my willing
my will dies without ending,
undable to end its hated, chosen end,
willing but unable to end willing
able but unwilling to end hating.

Thus life lies in willing yielding to willing love,
or deathless death comes in endless flight
from him who wills my life.”

Arden C.Autry

Dagens Chesterton

“A room without books is like a body without a soul.”
Gilbert K. Chesterton

Teologi som en “resurs”

Det finns vissa typer av teologi som jag inte gillar även om det finns en hel del saker
som uttrycks som jag kan hålla med om. Det kan vara vissa typer av politisk teologi, eko-teologi eller feminist-teologi. Varför? Pga att det försöker att använda (läs utnyttja) sig av teologi för icke teologiska syften. Dom talar en hel del om den Kristna traditionen som en “resurs” för att tackla vissa spörsmål.

Det finns problem med den här typen av approach. Det jag tänker på först, är att approachen verkar implicera att teologin själv inte är involverad i de verkliga spörsmål, vare sig det är politiska frågor, vardagsfrågor, miljö,djurfrågor eller dylikt. Teologin ses snarare som en resursbank av ideér som kan tas ut ur sitt sammanhang (kontext) och tillämpas. Självklart skulle ingen av dessa teologer hålla med om detta eftersom paradoxalt nog skulle detta anses vara “extremt konservativ” syn på teologi. Dessa teologer vill oftast vara progressiva och radikala.

Det ser ju oftast ut som att motivet till den här approachen är att man vill vara relevant även utanför Akademin eller kyrkans värld. Det i sig är ju visserligen beundransvärt, men det verkar finnas en del missuppfattningar som är problematiska i sig. Vilka då?

1. Det verkar finnas en uppfattning att kyrkan är antingen isolerad eller obetydlig, eller både och. För att vara relevant så måste man konfronteras med det sekulära och föra in sekulära ideér som ska styra det religiösa. Ett exempel: Man kan se naturen och skapelsen och med alla möjligheter som det öppnar upp för utan att överhuvudtaget tänka på Gud.

2. Det blir liksom en marknadsbaserad syn på världen. Teologin är produktionen av marknadens ideér, som konkurrerar på en sk marknadsplats där många ideér och tankesystem florerar.

Jag menar att den här synen på teologi leder till att man tycker den är irrelevant och att den behöver förändras för att bli relevant. Ingen kan säga något av vikt eller sant om grundsynen är att det inte finns något som är viktigt eller sant. Dock verkar detta ibland vara logiken bakom deras resonemang.

Det här för mig till vilken teologi som jag uppskattar. För mig är det när man istället för att exportera idéer från teologin till den sekulära världen inkorporerar världen in i teologins värld. Världen och Teologin/uppenbarelsen möts och konfronteras och det blir som Paul Tillich säger en korrellation, som leder till meningsfullt utbyte. Människors erfarenheter i livet som uttrycks som frågor får sitt svar i teologins och uppenbarelsens värld. Teologin försöker att besvara människans livsfrågor. Om inte det sker, så finns risken att det kristna budskapet passerar förbi den sekulära människan för det är inte relevant för honom/henne.

Debatt-teknik enligt Galenskaparna

Postmodernism

Postmodernism

Dagens fråga: Är det här roligare om du älskade eller hatade Gustav i det ursprungliga formatet?

Fortsättning på Aftonblaskans organartikel

Ju mer man läser och lyssnar på intervjuer, desto mer korkat är hela scenariot när det gäller den kontroversiella
artikeln i Aftonbladet skriven Donald Boström. Det verkar som att Aftonbladets kulturredaktör, Åsa Linderborg och Chefredaktören Jan Helin mer och mer fått gå på reträtt. Det är fullständigt självklart att den här typen av nidbilder och elaka rykten som florerat länge om Judar får ny tändvätska genom Aftonbladets märkliga sätt att handskas med information, fakta och bevis. Också vad som är intressant är det faktum att Aftonbladet verkar om och om igen landa i den här typen av Jude-fientliga karikatyrer och bilder. Det är inte första gången. Åsa Linderborg, som ska vara Fil.Dr i Historia, verkar i Expressen till synes helt okunnig och oinformerad om den typ av sterotyper som funnits i historien om Judar som mördar Kristna barn för att stjäla deras blod. Det är så att man undrar om hon verkligen är historiker.

När det gäller det faktum att politiker inte kan säga vad dom tycker om en sån här typ av artikel, så är det nonsens. Reinfelt hade visst kunnat markera mot artikeln. Tydligen så är det helt grundlagsenligt att kritisera Aftonbladet om man vill det enligt Mårtin Schultz som är docent i Juridik, se här . Schultz menar att det inte alls skulle vara ett brott mot tryckfrihets och yttrandefrihetens censurförbud. Tack för det klargörandet! Aftonbladet och dess gelikar har försökt använda sig av detta för att driva hem politiska poänger. Man har taktiskt gått in i rollen som offer och försökt gömma sig under lagparagrafer.

Sanningen är att Aftonblaskans redaktion har gjort ett grovt övertramp, och nu försöker man på alla sätt och vis att rädda byken. Dom hade nog inte förväntat sig den här upptrappningen av artikeln med utrikespolitiska utspel och markeringar. Nog är det etiskt och moraliskt rätt att ge en ursäkt, men så långt kan man väl inte förvänta sig av en skandaltidning som Aftonbladet.
Den sedvanliga karusellen har börjat med stämningar. Läste att en Judisk jurist i New York har stämt Aftonbladet för artikeln……Det blir nog dock svårt att vinna ett sådant fall…Aftonbladet har väldigt sällan blivit dömda i tryckfrihets och yttrandefrihetsfrågor.

Religionsdialog

Vad fyller religionsdialog för funktion? Frågan är viktig eftersom debatten om religionsdialogens plats och innehåll har gått höga. Vissa kristna grupperingar pläderar för en utvecklad religionsdialog medans andra kristna grupper distanserar sig från fenomenet och menar att det tangerar religionssynkretism. Ett tydligt exempel på detta är fallet med Brian McLaren, den kontroversielle ledaren för det s k “Emergent Church” rörelsen i USA.
Han hade gjort klart på sin blogg nyligen att han skulle deltaga i muslimernas ramadan. Detta har skapat rabalder och reaktioner och har disskuterats friskt på många bloggar tex hos: Mikael Karlendal , Kolportören, Stefan Swärd eller Aletheia bl a. En del ställer sig positiva, andra är negativa medans en tredje grupp är tveksamma.

Till att börja med är det viktigt att inse att i takt med den stora befolkningspluralism som uppstått i Europa och USA, så har ett stort behov av både kulturellt utbyte såväl som interreligiös dialog uppstått. 11 september har på ett nytt sätt aktualiserat religionernas roll i världspolitiken såväl som i vardagen för väldigt många människor på vår jord. Religionerna har inte försvunnit ur det offentliga samtalet trots allt tal om sekulariseringen i vårt samhälle. Pga globalismen så har icke-kristna religioner kommit närmare vårt samhälle, och mot bakgrund av detta multikulturella samhälle så måste det som rör andra religioner att tas på stort allvar.
Nu är frågan: Kan en religionsdialog lyckas mellan Kristendom och andra religioner med tanke på de anspråk som den Kristna tron gör? Om vi Kristna är övertygade om att Gud har uppenbarat den fulla sanningen för oss i Jesus Kristus, hur kan vi då möta företrädare för andra religioner på ett öppet och tolerant sätt? Utesluter sanningsanspråk och tolerans varandra?
Religionspluralisterna som tex den internationellt kände Religionsfilosofen John Hick, som undervisade på University of Birmingham där jag läste, menar att all kunskap om Gud kan bara uppnås genom erfarenhet. Alla sanningsanspråk baseras på upplevelser av Gud. Dessa upplevelser som är tolkade baserat på kulturella och historiska kontexter kan därför inte ses som absoluta sanningar. Snarare är alla religioner olika sätt och vägar att uppfatta Gud genom kulturella kategorier. De här religionspluralisterna kräver att man ger upp sanningsanspråket i Kristendomen och lämnar sanningsfrågan öppen.
Jag vill hävda två viktiga låt oss säga axiom i sammanhanget:
1. 1 Tim 2:4–6 säger ”… Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla …” Det första axiomet är att Guds vilja är att frälsa alla människor.
2. Jesus Kristus är den centrala personen och har den centrala platsen i Guds frälsningsplan. Kristus är den universella frälsaren.
Detta är Nya Testamentets lära och budskap i helhet.

Inom religionsteologisk forskning så brukar man när det gäller religionsdialog tala om 3 olika riktningar/perspektiv som kan sägas har funnits och finns bland Kristna. 1. Exklusivism 2. Inklusivism och 3.Pluralism.
En generell beskrivning är att Exklusivism hävdar att ingen kan bli frälst som inte tydligt bekänner sin tro till Jesus Kristus. Inom den här gruppen finns det åtminstone 2 riktningar.
1. Dom som säger att det finns ingen kunskap om Gud att finna utanför Kristus ( tex Karl Barth) 2. Dom som säger att Guds självuppenbarelse kan ske utanför Kristendom, men kan bara tolkas korrekt i ljuset av Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. ( t ex Henrik Kraemer) Standard kritiken mot den här synen är att den är inkonsekvent med Guds uttryckliga önskan att frälsa alla människor. Vad händer med dom som levde före eller inte hört evangelium?

Den andra stora riktningen är inklusivism. Den kanske mest kände förespråkaren av det här perspektviet är Jesuitteologen Karl Rahner. Han menar att Kristendomen och Kristus har en unik och exklusiv status som andra religioner inte delar. Däremot så menar han att kunskap om Gud (Guds självuppenbarelse) och Guds frälsande nåd kan finnas även utanför Kristendomen i andra religioner. Man anser att det bara finns ett religiöst slutmål som man identifierar med den Kristna frälsningen, men man hävdar att det finns många “anonymous Christians” (K Rahner tex) som kan nå slutmålet genom andra religioner. Hans argument är bl a man kan se på Gamla Testamentet och Judendomen som en icke-kristen religion.
Han menar att vissa handlingar tillämpar vi inte (t ex dietlagarna) medans andra behåller vi (t ex morallagarna). Rahner menar att vi kan göra detsamma med andra religioner. Kritiken mot det här perspektivet har varit termen “anonymous Christian” som en del menar att ingen ärlig sökare i annan religion skulle uppskatta att bli kallad detta. Man ser det lite paternalistiskt i termen.

Slutligen Pluralismen hävdar också att det finns bara ett religiöst slutmål, men som inte får identifieras med en specifik doktrin eller lära från en viss religiös tradition. Den mest kände förespråkaren för pluralismen är Religionsfilosofen och teologen John Hick, tidigare präst i Anglikanska kyrkan. Pluralisten tror att slutmålet (frälsningen) är möjlig för alla seriösa troende av alla religiösa traditioner. Pluralisten menar att varje religious tradition uttrycker sanning. Det universella slutmålet med alla religioner är liksom bortom alla försök till beskrivningar och koncept (John Hick). Hick bygger på Kants resonemang och distinktion mellan “tinget själv” och vår s a s kunskap om tingen som är färgat av våra erfarenheter. Hick menar att vi har ingen direkt kunskap om “ultimate reality” eller Gud som jag skulle säga. Alla religioner är bara mänskliga responser.
Man skulle kunna säga att Mahatma Gandhi var en religionspluralist. Gandhi hävdade att alla religioner leder till samma mål och att dom är grundläggande identiska trots deras uppenbara olikheter. En gemensam nämnare för pluralister är att dom för att kunna synkronisera de olika religionerna förpassar Gud till det transcendenta. Han blir “ultimate reality”. Alla religioner har en “ultimate reality”. Kritiken mot pluralismen är ju givetvis att man inte kan synkronisera de alla stora skillnader som finns mellan alla religioner. Det är inte övertygande att mena att det kan överbryggas. Vidare, man förnekar att Jesus Kristus är en unik uppenbarelse från Gud. Alltså är det inget Kristet perspektiv.

Bland dom som stått för en mer “exklusiv” tolkning, i synnerhet evangelikaler, så har religionsdialog aldrig riktigt varit på tapeten. Man har distanserat sig från det, många gånger av rädsla för just religionssynkretism. På senare tid har intresse för dialog uppstått. Gruppen som stått för den “inklusiva” tolkning har försökt vara en medelväg. Här finner vi en hel del katolska teologer som Karl Rahner, Hans Kung osv.
Generellt kan man säga att det “exklusiva” perspektivet har varit det rådande paradigmet i den Kristna kyrkan under lång tid, och är det nog fortfarande, men senaste 50åren har ett shifte börjat ta fart mot det sk “inklusiva” perspektivet i alla dess variationer. Än så länge är det mest dominerande inom Romersk Katolska kyrkan. På senare år har även religionspluralism vunnit mark inom vissa kretsar i synnerhet mer liberala.

Ifrågasätt Aftonbladet

Då och då publicerar Aftonbladet artiklar som är allt annat än hederliga och pressetiska. Nu har det hänt igen!
I måndagens aftonbladet – kultur, så har kulturredaktionen på Aftonbladet upplåtit plats åt en person vid namn Donald Boström, känd för sitt Israelhat och dessutom försvarare och förespråkare för den dikatoriska regimen i Eritrea. se här!
Artikeln handlar om helt obekräftade uppgifter från palestinier om att Israeliska soldater skulle avlägsna och stjäla organ från dödade Palestinska terrorister för försäljning. Att artikelförfattaren efter publicering av artikeln medgivit att han inte har vetat om påståendena är sanna eller inte gör ingen skillnad för Aftonbladet.
Aftonbladet har en lång historia av att driva diverse hatkampanjer mot staten Israel genom diverse Antisemitiska förtecken. Man har aldrig liksom dragit sig för att publicera rykten, hörsägnen, myter eller rena rama lögner om Israel för att stödja den Palestinska saken. Man har aldrig dragit sig för att ge utrymme åt personer med väldigt tydlig illvilja mot Staten Israel. Listan kan göras lång. T ex kan nämnas Muhammed Omar, som pga av sin poetiska skicklighet har fått spy ut sin Islamistiska antisemitism.

Aftonbladet struntar i sund pressetik och verkar behandla Israel helt annorlunda än andra folk och stater. Även Sveriges Ambassadör i Israel har uppenbarligen reagerat på den avsmakliga artikeln se här för Helle Klein, Politisk chefredaktör på AB, har klagat till utrikesminister Carl Bildt över Ambassadörens naturliga reaktion på artikeln. (se här) Klein är sur på att att ambassadören har lagt sig i och hävdar att “Svensk pressfrihet står på spel”. Hon verkar även få stöd av sin kollega, Jan Helin. Det är så patetiskt att det inte räcker med att ta sig för pannan!
Man får hoppas att Carl Bildt har lite civilkurage och inte låter sig duperas eller manipuleras av den här typen av oetisk journalistik. Det är lågvatten!
Det är dags att fler i den journalistiska världen reagerar på Aftonbladets fula metoder!

Åsiktsfrihet i fara?

Per Bauhn har i söndagens SvD se här skrivit en viktig artikel om Åsiktsfrihet. Bakgrunden är att Irland har nyligen infört en lag mot hädelse och blasfemiska eller kränkande uttalanden om en viss religion. M a o sk hädelseparagrafer som ska reglera detta område. Per Bauhn argumenterar att den här typen av lagstiftning hotar på ett allvarligt sätt demokratin genom att möjligheten att ifrågasätta och kritisera religiösa fenomen begränsas.
Det som är anmärkningsvärt är att det är den åtalade (vid brottstanke) som ska bevisa att hans handling är legitim. M a o, han eller hon ska bevisa att dennes uppsåt är gott. Det är inte de troende människor som upplevt sig kränkta som ska visa att deras reaktion är befogad. Är detta verkligen en positiv utveckling. Nej, det är ett ruckande på de demokratiska principerna. Det finns flera skäl till att vara kritisk:
1. Jag tycker det öppnar upp för en väldigt godtycklig praxis. Nivån av vad som upplevs kränkande är olika från person till person. Kanske det jag skriver här upplevs som kränkande, vem vet?
Det finns många religionsliknande områden som skulle kunna teoretiskt applicera detta tex inom politik, klimat osv.
2.Det skapar som författaren påpekar “_ _ _ett redskap för fanatiker att sätta munkavle på sina kritiker.” I stället för att bemöta, debattera och argumentera med motståndaren, så kan man hota med stämning för att man känt sig kränkt. Att hävda att det är viktigt med lagen för att undvika att kränkta människor tar till våld eller hämndaktioner som var fallet med Muhammedkarikatyrerna är inte övertygande. Skulle det vara av rädsla för vad muslimer tex kan ta sig till som tvingar fram en sådan lag är vi farligt ute. En demokrati kan ju inte regleras vare sig av religiösa fanatiker (av alla religioner) eller rädda politiker som vill vara alla människor till lags. Demokratin ska vara lika för alla. Muslimer ska kunna kritisera Islam-kritiker osv. Men dom ska inte kunna börja hota eller ta till våld. Då måste det civila samhället reagera. All religion måste kunna försvara sig mot kritik.
3. Statens makt och kontroll ökar medans den privata sfären minskar. Det blir inte en fri debatt eftersom möjligheten att kunna hävda kränkning och därmed stämning ökar. Statens kontrollerande öga finns överallt. Kontrollen över vanliga medborgare ökar med motiveringen att man ska skydda medborgare. Vi behöver inte statlig kontroll av vad människor får säga och inte säga om någon tro. Speciallagar för religiösa människor oavsett tro och övertygelse skapar väl snarare motsatt effekt i ett sekulärt samhälle.

Jag menar att religionsfriheten som vi har är viktig. Det är även åsikts/yttrandefriheten. Det är viktiga komponenter i det demokratiska samhället. I det här fallet går tankarna tillbaka till Europa under medeltiden eller för all del stora delar av Mellanöstern idag. Bauhn skriver:
“Varje begränsning av åsiktsfriheten med hänvisning till att de troende inte får förolämpas är ett steg tillbaka mot det teokratiska tänkande som tidigare var förhärskande i Europa och som än idag sätter dagordningen i islamistiskt styrda samhällen.”
Europa var ju under medeltiden i mångt och mycket teokratiskt styrt. Det var inte lätt att vara fritänkare då. Det räcker med att nämna namn som Gallileo Galilei. Det fanns inte utrymme för religionskritik. Likaså finner vi idag i Mellanöstern avsaknad av öppen och tydlig religionskritik. Varje form av religionskritik belönas med hot/fatwa om dödsstraff. Listan är lång när det gäller kända personligheter som pga samhälls och religionskritik blivit tvunga att gå i landsflykt eller gömma sig. Jag tänker tex på Salman Rushdie och hans “Satansverser”. Khomeini menade att Rushdie var hädisk mot Islam och utdelade en fatwa=uppmaning att till avrättning. Klokt nog så accepterade inte Storbritannien detta och bröt förbindelserna med Iran vid den tiden. Otroligt mycket våld, bränning av boken, hot, trakasserier och t o m mord ägde rum mot folk som var inblandade i såväl översättning som publicering av boken. Vad jag vet, så har denna fatwa fortfarande inte upphört.
Det är väldigt olyckligt om Europa med sin Kristna historia ska implementera liknande åsiktscensur även om det inte ger samma straff som i de islamiska staterna. Kristendomen överlever kritik, förlöjligande eller hädelse. Låt åsikterna och det skrivna ordet förbli fritt!

Tänkvärd artikel i DN

En läsvärd artikel gick att läsas i Dagens Nyheter den 4augusti (igår alltså) skriven av Håkan Boström, läs här . Det är en självkritisk analys av den svenska självbilden. Vad är vi för slags människor i det lilla avlånga landet, placerat i norden, med “lätt och lagom”, “neutralitet”, “välfärdsmodellen”, “volvo-ikea” och dyl som kända paradord medans honnörsord som “familj”, “nation” eller “tro” klingar inte alls.
Författaren menar att Svenskarna är inte i första hand kända som individualister, utan representerar snarare “kollektivet” och är kända för sin jämlikhet och “vi”-känsla. Just jämlikheten menar författaren är en viktig förklaring för att förstå att just “standardiserade konsumtionsvaror” som IKEA t ex haft sådana stora framgångar i såväl Sverige som utomlands på export.
Att just den här typiska svenska konformismen har haft ett så stort inflytande i Sverige menar författaren går tillbaks till de nya ideer som lanserades bl a av Uppsala filosofen Axel Hägerström. Hägerström var en representant för det som brukar benämnas Värde-nihilism.(latin, ex nihilo = ur intet) Han menade att objektiva värden var bara nonsens och argumenterade för att värderingar var mer eller mindre kopplat till subjektiva känslor. Värden var mer känslomässiga påståenden. Hägerströms tankar fick ett genomslag inte bara i den akademiska världen, utan slog genom stort i samhällsdebatten.

Holmström menar att frånvaron av objektiva värden och ett ekonomiskt uppsving i samhället ledde till en slags självupptagenhet eller narcissism. Detta i sin tur har lett till att personligt engagemang, flit och strävsamhet, omsorg om nära och kära osv har bytts ut mot att “det egna jaget hamnat i centrum och samhällets fokus har flyttats från produktion till konsumtion.” Självförverkligande står högt i kurs i tv-kanalernas tableaurer. Antingen ska man bli pop-idol eller dans-idol. Antingen ska man bli hjälte eller vinna på lotto så att man kan uppfylla sina drömmar. Alla vill bli kända och få uppmärksamhet. Fokus är mer på vad jag kan få ut än att vad jag kan ge eller bidra med. Just pga att människor blivit så självupptagna, så är dom inte intresserade av det som inte gynnar dom. Samtidigt har forskningen visat att den psykiska hälsan har inte blivit bättre utan snarare sämre i Sverige. Månne värdenihilism och sämre psykisk hälsa hänga ihop?
Jesu ord om att “det är saligare att giva än att taga” kan sannerligen tillämpas i det här fallet. Visst är det så att denna värdenihilism och det som har kommit ut ur det behöver ifrågasättas och omprövas. Författaren har en bra slutkläm: “Alla människor, även den störste individualisten, behöver leva för något utanför sig själva”.