Ett överklagande kan innebära en långdragen process och att journalisterna får vänta upp till 2år i den juridiska processen innan de kan bli fri. Dessutom så menar en del Etiopienkännare att sannolikheten för benådning ökar i takt med att det mediala ljuset på fallet minskar. Det innebär att journalisterna kan bli kvar längre i fängelset. Dessutom kan man ana att man ser det som en politisk dom, och då kan man anta att det är politiserat i alla rättsinstitutioner. Det innebär att det antagligen inte finns avvikande uppfattningar i fallet i högre instanser. Domen i rätten var nämligen enhällig.
Om de väljer nådesansökan, så är visserligen utgången osäker.Dessutom så är det antagligen moraliskt nedbrytande och jobbigt att ta på sig en dom som man inte är skyldig till (dvs terroranklagelsen). Men å andra sidan så är det mer sannolikt att bli fri om man går en icke-juridisk väg. Att överklaga är omöjligt eftersom det förmodligen kommer ske på samma sätt i en högre instans. Dessutom så har Etiopien en tradition av att frige fångar sk politisk benådning.
Här är det mycket sannolikt enligt experter och bedömare att svenskarna skulle bli frigivna. Då har Etiopiens premiärminister inte förlorat ansiktet heller.

Komplicerade omständigheter

1.I hela det här rättsfallet så har Bildts trovärdighet ställts på prov. Den svenske utrikesministerns inblandning och deltagande i oljeföretaget Lundins Oils verksamhet i Sudan och Etiopien är ju vida känt. Dels så har Bildts uppenbara lögner gällande hans aktiva tid i företaget varit mycket besvärande. Bara under galgen så har Bildt erkänt hur det verkligen låg till. Detta har legat honom i fatet hela tiden. Att de båda journalisterna skulle in i Ogaden-området för att undersöka just Lundin Oils verksamhet och även Carl Bildts verksamhet gör att situationen är lite komplex. Hur mycket överenskommelser och hemliga avtal finns mellan Lundins Oil och Etiopiska ledningen?

Dessutom, det är ju känt att under tiden då Bildt satt i styrelsen för Lundin Oil utvann företaget stora oljetillgångar i det krigsdrabbade Sudan. Överenskommelsen med den ökända sudanesiska regimen om oljeprospekter i specifikt område sammanfaller med en plötslig och intensiv upptrappning av våldet i den dittills lugna provinsen i Sydsudan. Lundin Petroleum har bedyrat att man har haft fredliga avsikter med sitt samarbete med den sudanesiska regimen.

Under denna tid så fördrevs enormt mycket folk (ca 200 000) från området för att oljeföretagen skulle få tillgång till marken. Flera utomstående kännare inom FN och från Kanada har bekräftat att orsaken till konflikten i området är oljeutvinningen. Bildt hade en position som etisk rådgivare och utvecklare i företagets styrelse. Även om Bildt inte varit med och fattat beslut i nämnda område, så borde han ändå varit inblandad och påverkat i ärendet. Eller har pengarflödet varit viktigare undrar man stilla. Jag undrar verkligen hur mycket som Lundins verkligen kände till om situationen i Sudan och hur mycket döljer dom?

Utan att gå in på detaljer så är det oroande när man läser om Lundins Oil i Afrika, i Etiopien och i ännu en orolig provins (Ogaden). Rapporter pekar på övergrepp och hemska saker mot befolkning. Journalisterna skulle undersöka just detta. Är det därför Bildt uppträtt så nonchalant mot journalisterna i Sverige och likställt dem med kriminella? Jag försvarar inte journalisterna som tog sig in i landet illegalt. Men när oegentligheter pågår så måste någon undersöka detta. Nu väntar vi på att Bildt ska öppet redovisa vad han känner/känt till under sina år i Lundins Oil.

2.Meles Zenawi
Etiopiens premiärminister, Meles Zenawi, är en ifrågasatt ledare. Från början så såg man honom som en demokrati-kämpe. Efter valet 2005, som slutade dock i kaos när säkerhetsstyrkor öppnade eld mot demonstranter som protesterade mot valfusk – en anklagelse EU:s valobservatörer stämde in i och även USA anklagade honom för valfusk, så ändrades bilden av honom. Det är mer av en diktator idag.
Det styrande partiet EPRDF är en koalition av etniska partier, med bas i den gerilla från Tigray i norr som intog Addis Abeba 1991 och jagade tidigare diktatorn Mengistu Haile Mariam på flykt till Zimbabwe.
EPRDF anklagas ofta för att mest representera folken i norr, men ministerposterna har över tid fått större etnisk spridning.
Under Zenawis tid vid makten så har privatägda tidningar stängts, journalister och oppositionella politiker satts i fängelse. Mediacensur och trakasserier är vanligt. Han upplevs som väldigt nyckfull och överraskar vad han gör. Han verkade vara livrädd för vad som hänt i Nordafrika. För att undvika samma scenario, så har han initierat massaresteringar av lokala ledare i norr. Sen arresteringar av journalister och så har han trumfat med terrorism-kortet.
Därför är det ovisst vad som kommer att hända i fallet med de svenska journalisterna.

Den som lever får se!

Satt och läste i nyheterna om människor som vill ge nyårslöften och funderade lite på det där.  Matt Perman, på sin utmärkta ledarskapsblog What´s best next har helt klart en bra poäng när han skriver att “…that a well lived life doesn’t just happen; it requires intentionality…” m a o,  ett bra levt/fruktbart  kristet liv händer inte bara.  Det krävs intention, dvs medveten strategi och aktion. Den här medvetna strategin synliggörs genom vissa sk “mekanismer”. Nyårslöften kan vara exempel på dessa mekanismer.

Perman tydliggör sin poäng genom att visa på Jonathan Edwards liv. Jonathan Edward var en av Amerikas (beror på hur man ser det, vid den tiden var Amerika en del av det Britiska imperiet) främsta teologer och tänkare som jag ser det.  Perman skriver om Edwards:

Edwards is a good example not just of a life that is lived well, but also of the “practical side” of how to actually build that intentionality into our lives, rather than just letting it remain a vague wish that never takes deep root and makes a real difference.

Vad som är värt att notera när det gäller Edwards nyårslöften bl a är att när man jämför dem med dagens sk nyårslöften som vi läser om på Aftonbladet eller annan tidning är deras fokus på utveckling  av den inre människan (andlig utveckling, karaktär, Gudfruktighet osv) och inte den yttre människan (gå till gymmet, minska kroppsvikt, hitta ett nytt jobb, osv).

Perman kategoriserar nyårslöftena i olika grupper:  ”Overall Life mission”, “Good Works”, “Time Management”, “Relationships”, “Suffering”, “Character”, “Spiritual Development”.

The Resolutions of Jonathan Edwards (1722-1723)

Being sensible that I am unable to do anything without God’s help, I do humbly entreat him by his grace to enable me to keep these Resolutions, so far as they are agreeable to his will, for Christ’s sake.

Remember to read over these Resolutions once a week.

Att ta tid och reflektera över livet och bestämma sig för att leva för Gud helt och hållet (med Guds hjälp) är verkligen en

Gudfruktig sak att göra. Tittar man på Paulus liv, så kan man ju verkligen se en “intentionality” medvetenhet hur man ska leva sitt liv. Se t e x 1 Cor 9:25-27:

Men alla som tävlar underkastar sig i allt hård träning – de för att vinna en segerkrans som vissnar, vi för att vinna en som aldrig vissnar. 26 Jag löper alltså inte utan att ha målet i sikte. Jag boxas inte likt en som slår i tomma luften. 27 I stället slår jag min kropp och tvingar den till lydnad, för att jag inte själv på något sätt skall komma till korta vid provet, när jag predikar för andra.

Det råder inget tvivel om att Paulus lever med en tydlig medvetenhet om hur han ska göra för att nå målet som i det här fallet är att vinna segerkransen. Vem vet, kanske Paulus också gjorde specifika strategier i slutet av varje år…Svårt att veta.

Ska vi göra nyårslöften offentliga/publika?

Det ligger mycket i det som Allan de Botton säger:

We might be tempted to mock the public nature of resolutions. Why resolve things at New Year? Why tell people? Precisely for the same reason that we tend to go in for public marriage: because it can be useful to back up our own resolve with the pressure that stems from the expectation of others. It is often not bad enough to let ourselves down, so in addition, we need the fear of letting lots of people down to keep us on track. By being declared in public, a resolution gains confirmation and amplification

Borde vi fokusera våra nyårslöften just till Nyårsdagen?

Om vi som kristna bara fokuserade på att se förändringar i våra liv just den dagen, så kan man ju med all rätt anklaga oss för att egentligen bara anamma en världslig idé och förkristligar den.  Men om man likt Jonathan Edwards regelbundet tar detta på allvar,  så kan ju nyårsdagen vara lika bra som vilken annan dag så klart.  Möjligheten med just ledighet är ju att ha tid för reflektion och fokus på ett “nytt år”  eller “ny start” eller varför inte att bli en “ny person”.

De Botton har ju rätt när han säger:

We can use the energy that surrounds the birth of a new year to lend our own inner change some impetus.

Så……..det är bara att reflektera och formulera några bra nyårslöften! Tips: På Permans sida kan du läsa om alla Jonathans Edwards nyårslöften som kan vara en inspiration till dig.

FÖRRESTEN…..GOTT NYTT ÅR 2012 ÖNSKAR JAG ALLA LÄSARE AV DENNA BLOGG!!!!!!!!!

Hitchens i sin bok “God is not great” argumenterade att religion förgiftar allting. För Hichens så är religion inte bara fel, utan det är farligt och destruktivt för samhället. Han blev uppmärksammad många gånger för sin fräna kritik.

Premiärminister David Camerons tal emotsade allt som Hitchens stod för när han sa:

We are a Christian country. And we should not be afraid to say so.

Vad var det som Cameron sa och vad sa han inte:

1. Han sa inte att majoriteten av människor i England är kristna.(Dock i en statistisk enkät från 2001 så valde 71% av den brittiska befolkningen att definiera sig som kristna). Skulle vara intressant att veta hur Cameron definierar sig som kristen.

2. Han sa inte heller att England som en kristen nation är intolerant mot människor med annan tro/religionsutövning. Det är den raka motsatsen: Kristna nationer är dom som överlägset bäst visar på tolerans mot människor med annan tro/religion.

Cameron påpekar:

Those who say being a Christian country is doing down other faiths simply don’t understand that it is easier for people to believe and practise other faiths when Britain has confidence in its Christian identity.

vidare så påpekar han:

The tolerance that Christianity demands of our society provides greater space for other religious faiths too.

Detta kan ju uppenbart inte sägas om muslimska länder, där friheten att konvertera från islam till kristendom är olagligt och kopplat till allvarligt straff (dödsstraff!). Överhuvudtaget finns inte mänskliga fri och rättigheter. Människor är väldigt hårt hållna och styrda.

Man undrar hur länder som England eller Sverige skulle sett ut om Kristendomen aldrig hade kommit till dessa länder. Det är svårt att föreställa sig detta eftersom kulturen är så ihopflätad med Kristendomen.

David Cameron har grundläggande uttryckt rätten att kunna tacka Gud för det som finns i England. Människor som växer upp i Kristna nationer blir lätt hemmablinda och inser inte hur mycket gott som är inkluderat i arvet. Det är snarare de människor som kommer från andra länder som är mer tacksamma för vad som finns. Detta är ju lätt att identifiera även här i Sverige. Mänskliga rättigheter, rätt att uttrycka sin åsikt, rätt att välja religion osv…….

Tycker även att detta är en tydlig markering mot den sk “nyateismen” och personer som Hitchens eller Dawkings som försöker att skriva om historien genom att förvränga vad Kristendomen har bidragit med till kultur och samhälle. Trots angrepp och kritik från vissa hörn, så kvarstår ju faktum att länder som inte påverkats och influerats av den Judisk-Kristna värdegrunden inte åtnjuter samma frihet som Kristna nationer.

När får vi höra Svenske statsministern Fredrik Reinfeldt göra samma tydliga ställningstagande?

Landet Kongo har en speciell historia. Kungariket Kongo hade en stor tid runt 1600-talet. I samband med Berlinkonferensen 1884 så delades ju Afrika upp mellan de Europeiska kolonisatörerna. Således delades det då ganska stora området/kungariket Kongo upp i tre delar och kom under tre kolonialmakter. 1.Södra delarna gavs till (eller de kanske tog) portugiserna. Det landet skulle ju senare få självständighet som Angola. 2.Kung Leopold (känd från historieböckerna)hade först gjort landet till sin privata ägodel men blev senare tvingad att lämna över det till Belgiska staten som en belgisk koloni, och namnet på det området har ändrats ett antal gånger. Först Republiken Kongo, senare Den demokratiska republiken Kongo, sedan Zaire, senare Demokratiska republiken Kongo igen. I Sverige brukar man särskilja genom att kalla detta området Kongo-Kinshasa. Mycket av orsakerna till alla namnändringar osv är ju pga krig och bråk om makten, naturtillgångarna och olika folkgrupper.

3. Det tredje området brukar ju benämnas i Sverige för Kongo-Brazzaville för att skilja från ovan nämnda land som legat mycket fejd med Kongo-Brazzaville.Fransmännen tog kontroll över de norra delarna av det gamla kungariket Kongo. Frankrike gjorde sedan självklart anspråk på området i den bekanta Berlinkonferensen 1884. Detta område har också fått många namn under åren också pga samma problem som landet ovan. Från början fick området namnet Franska Kongo pga fransmännen. Sen har namnet bytts åtskilliga gånger. Rätt namn är idag Republiken Kongo.

Eftersom första språket är franska i dessa områden så är det ju inte lika lätt-tillgängligt som när det är skrivet på
engelska. Därför är det extra intressant att få del av forskning i sådana länder/områden. Orsaken till att man kan läsa mycket och ta del av vad som hänt t ex i Kenya eller Tanzania eller Etiopien är ju dels för att svenska missionärer varit där, men en viktig anledning är att engelskan är ett viktigt språk i dessa områden.

Det är fascinerande att se vad som hänt ut över världen där det kristna budskapet/missionens budbärare har gått fram, på uppdrag av Herren. Hur det kristna budskapet har spridits och hur det har tagits emot av den inhemska befolkningen, hur kyrkor har uppstått som ett resultat och hur kulturen har reagerat på det kristna budskapet. Det ser olika ut över världen men ändå är så mycket lika. Allt från när de kristna spreds över den dåtida världen frivilligt eller ofrivilligt (förföljelser) till dagens kristna som vill nå onådda folkgrupper, så går det en röd tråd genom kyrkans historia. Det är något som jag tycker är fantastiskt att läsa om.

Hur Nya testamentets författare såg på det Judiska har varit en stor fråga i Nytestamentlig forskning. Under lång tid så den sk supersessioniska tolkningen av Nya Testamentet varit en allmänt accepterad hållning. Den innebär kortfattat att en slags delning ägde rum under apostolisk tid mellan Judendom och Kristendom, och att man har menat att Nya testamentets författare ansåg att kyrkan ersatte (superseeded) det judiska folket som Guds folk. Andra namn för fenomenet är ersättningsteologi eller fullbordansteologi. Judarnas roll i historien fullbordades med födelsen av Jesus. All tidigare historia, även Judisk historia, var enkelt uttryckt, “f.Kr.” dvs allt leder till Messias ankomst. M a o, detta är en teologi som förnekar att Gud har en framtida plan för nationen Israel, man förnekar att de löften som Gud gav till Abrahams etniska arvingar – Det Judiska folket, kommer att fullbordas.

Det var först under 1900-talet som Nytestamentliga forskare och delar av kyrkan började att ifrågasätta detta teologiska synsätt och kristna började mer och mer att ta avstånd från detta synsätt. Faktum är att man på senare tid kallat den för “antijudisk”. Allt för länge var läsningen av Nya Testamentet skild från sitt judiska sammanhang och många av NT författare, kanske speciellt Paulus, sågs som de första stora (och därmed icke-judiska) teologerna i kyrkan. En viktig orsak till den nya synen på Judendomen och vikten av den judiska kontexten kom bl a tror jag i och med upptäckten av dödahavsrullarna. Det ledde till enorma upptäckter och viktig information om judendomen under antiken. Det ledde till att Kristna forskare tvingades ompröva sin uppfattning om Judendomen. E.P Sanders och många andra NT forskare började lyfta nya och intressanta perspektiv.

Katolska kyrkan började under senare delen av 1900-talet att på allvar göra upp med den antisemitism och anti-judiskhet som tyvärr fanns i bagaget. Man började ny gemenskap grundad på det arv som Judar och kristna faktiskt har. Både Johannes Paulus II och Benedict XVI har ju tydligt och klart verkat i denna helande process mellan Kristna och judar och har väldigt tydligt tagit avstånd från Supesessionism. Vem kommer inte ihåg när Benedict bad vid klagomuren i Jerusalem och nämnde “the people of the covenant”. Inte “people of the old covenant”. Kommer ihåg detta för det var så oehört att se påven markera detta på ett så tydligt sett.

Med allt detta i bagaget så är det inte så konstigt att dialog mellan Kristna och Judar har knappast förekommit tidigare. Judar har alltid haft den här misstänksamheten och skepsisen mot Kristna. Men nu verkar detta luckras upp i takt med att Kristna har börjat inse vikten av och börjat respektera den Judiska tolkningen av Gamla testamentet.

Därför var det väldigt intressant och lärorikt att få lyssna till en ortodox Judisk teolog och höra hans perspektiv på Jer 31:31 och “det nya förbundet”. Väldigt bra och lärorikt även om man vid ett sånt är tillfälle bara kan snudda vid en del viktiga ämnen.

Sverige är sig inte likt. Landet i norr med ett extremt långt socialdemokratiskt styre i backspegeln verkar inte riktigt veta vad som händer. Varje dag så är det nyheter om socialdemokraternas kris. Hur kunde det komma sig att blev så här. Vem trodde att socialdemokratin skulle tappa sin makt och sin position som nu skett?

P.J Anders Linder nämner i dagens ledare i SvD om en forskare vid namn Collins som har gjort studier om det här med orsakerna till framgång och motgång för företag. Jag tycker det var så intressant att jag måste ta upp det. Även fast mannen i fråga, Collins, forskar på företag så går det att se intressanta jämförelser med andra organisationsformer som politiska eller religiösa organisationer. Han hade studerat ett antal företag mer ingående (tror det var 10 eller 11) för att försöka förstå mekanismerna bakom framgång såväl som motgång.I boken “How the mighty fall” så studerar han nedgång. Collins identifierar ett antal gemensamma punker som är gemensamma för de företag som sett denna nedgångsspiral. Jag finner det ganska intressant:

1. Hybris. I kölvattnet av framgång så kommer hybris. Man blir övermodig och ser sig själv som oövervinnerlig. Man har glömt pionjärtiden och det som lade grunden för framgången. Nu är allt mer eller mindre taget för givet.
2. Denna hybris leder till en odisciplinerad jakt efter mer. Man vill bli bredare och expert på nya områden. Med framgång kommer ära och hyllning och det måste bli mer av den varan. Man glömmer det som var fokus och det viktiga från början.
3. Förnekelse och bortförklaringar. Man struntar i vad andra säger. Man vet bäst själv och fortsätter. Risker tas inte med i beräkningen. Inget är ju fel ändå.
4. Fåfängt sökande efter frälsning. Allting kommer att lösa sig eller ordna sig bara om…..det sker. Om vi bara får vår drömledare (karismatisk och vältalad) bara vi får in dessa miljoner, bara vi får kontraktet…osv. Den här strategin kommer att frälsa oss. Risken är dock att man hamnar i:
5. Kapitulation och irrelevans.

Ser du likheterna! Ja, onekligen så finns det många intressanta poänger med den här analysen trots att det är en helt annan kultur (Amerika) och en helt annan kontext (Business/företag). Tror att detta är allmänskligt i många avseenden därför att i alla organisationer finns människor som reagerar ganska lika oavsett vilket sammanhang och vilken bransch man än jobbar i. I det här fallet så är det ju (i ledaren) Socialdemokratin som jämförs, men det kan ju användas till andra sammanhang likaväl.

The great thing, if one can, is to stop regarding all the unpleasant things as interruptions of one’s “own,” or “real” life. The truth is of course that what one calls the interruptions are precisely one’s real life—the life God is sending one day by day; what one calls one’s “real life” is a phantom of one’s own imagination. This at least is what I see at moments of insight: but it’s hard to remember it all the time.

C.S.LEWIS

‘Would you shake hands with a man who could write stuff like that? Would you share a platform with him? I wouldn’t, and I won’t.’

Vilket märkligt uttalande av Dawkins! Totalt missvisande och elakt! Speciellt när man vet att han delade en platform med William Lane Craig i Mexico i en paneldebatt för mindre än ett år sedan. Har Dawkins glömt bort det, eller tänker han att det har blivit en “delusion”? Kanske det var bättre betalt i Mexico än utanför dörrposten (Oxford).

Är man i hetluften, så får man stå till svars för sina handlingar. En som ställer Dawkins till svars för sin feghet är Oxford filosofen Daniel Came, som går så långt att han kallar Dawkins för “fegis”. Den artikeln som är riktigt bra och som ger svidande kritik till Dawkins går att läsa här The Telegraph eller här The Guardian .

Came avslutar sin artikel på ett talande sett: ‘the tactics deployed by him and the other New Atheists, it seems to me, are fundamentally ignoble and potentially harmful to public intellectual life.’ Det säger något om hur Dawkins beteende uppfattas i England. Det påminner en hel del om Sturmark och hans gelikar!