Om jag hade givit den här bloggposten titeln: “Varför jag läser historia” kanske ingen skulle
vara intresserad av att läsa den. En sådan titel låter likt “Varför jag samlar på frimärken” association och det är ju inte så spännande. Om man istället skulle benämna posten “Democracy of the Dead” så skulle folk bli nyfikna.
Det är ju lite mer mystiskt och unikt.

Termen “Tradition is the Democracy of the Dead” kanske är bekant för en del av Er som läser den här bloggen. Den skrevs av en stor man i många avseenden, G.K.Chesterton. Jag läser hans böcker ofta med stort nöje och med behållning. Han är mycket tänkvärd och reflekterad. I hans utmärkta bok, Orthodoxi, som jag brukar läsa i, så skrev han följande:

“Tradition means giving votes to the most obscure of all classes, our ancestors. It is the democracy of the dead. Tradition refuses to submit to the small and arrogant oligarchy of those who merely happen to be walking about. All democrats object to men being disqualified by the accident of their birth; tradition objects to their being disqualified by the accident of death. Democracy tells us not to neglect a good man’s opinion, even if he is our groom; tradition tells us not to neglect a good man’s opinion, even if he is our father.”

Nu kan du kanske lite tydligare se hur de båda titlarna till den här bloggposten är relaterade. Om traditionen säger oss att våra förfäders röster är viktiga, då är det historia som återberättar för oss vad dom rösterna sa. Det är historia som gör de döda levande. De döda skulle inte ha någon demokrati annars.

Varför är det då viktigt med vad de döda har att säga? Därför att dom var inte dumma i huvudet (inte alla i alla fall). Om det är något som man kan bli irriterad över så är det historiska teorier som antar att människor genom historiens förlopp har varit ignoranta och dumma tills nu. Den här typen av progressions teori blev väl avfärdad i och med 1900-talet och de fruktansvärda krig och grymheter som skett. Om man utgår från att ingen tidsålder har monopol på sanningen (hur mycket man än tror det) så inser man att också att mycket visdom finns lagrad i historiens lagerförråd.
Ibland får man intrycket att vår tid är den mest isolerade av alla. Studiet av historia har blivit som en slags hobby som att “samla på frimärken”. Det betyder att människor idag litar nästan helt på sina egna ideéer och tankar och moraliska resurser för vägledning och kunskap. Detta är ju inte bara “arrogant” som Chesterton skriver i sin bok, utan direkt farligt också. Människor förr tittade alltid bakåt för att söka och hämta visdom och ledning. Historien vägleder oss ju. Kristna har alltid gått till historien för att söka vägledning.

Tradition och historia är kanske inte så populärt idag. Jag menar att vi Kristna behöver sannerligen historia idag. Vi behöver gå tillbaka och se vad våra andliga fäder alltid har trott och inte bli lurade. Våra fäder har visdom att förmedla. Kyrkofäderna gick före oss i Jesu efterföljd. Dom var inte perfekta eller fullkomliga, dock s var dom bärare av kyrkans tradition.
Aposteln Paulus förstod detta också och förde vidare vad han hade lärt. Han säger till Tessalonikerna (NIV) följande:

In the name of the Lord Jesus Christ, we command you, brothers, to keep away from every brother who is idle and does not live according to the
teaching you received from us. For you yourselves know how you ought to follow our example.

Historia och tradition är viktiga begrepp och är nära relaterade. Självklart ska vi inte romantisera begreppen. Man skulle kanske kunna invända att “traditionen” eller historien skrivs av vinnaren, i en tävling om makt och inte en demokrati av ideér. Ja, makt splittrar. Men jag tror att “traditionen” är mer organiskt än historieskrivande. Det är intressant att Chesterton menar att “traditionen” är skriven från en bred bas, medans historien är det inte. Det är mycket svårare att kontrollera mytologiska aspekter av en tradition. Detta menar Chesterton gör “traditionen” mer sann än historieskrivningen.

Nu tänker jag inte störtdyka i argumenten mellan tradition och historien. Jag tror man kan vara överens om att traditionen ska inte tas för lätt på. Det är viktigt att urskilja sann Kristen tradition och att även urskilja dess ramverk. Det är också viktigt att urskilja historieskrivning. Tradition och historia är nära relaterat och kan lära oss väldigt mycket om nuet och framtiden.

En liten personlig reflektion över givande. Läste en gång ett tänkvärt citat: “The only gift is giving to the poor; All else is exchange!” (Thiruvalluvar – Poet (30 BCE)

Ordspråksboken (Eng): “He who is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward him for what he has done.” (19:17)

Det Kristna budskapet står ofta nära till värderingar, traditioner och synsätt i Fjärran Östern. En främling skulle alltid bli behandlad med gästvänlighet. Änkorna och föräldralösa barn skulle alltid bli väl respekterade och hjälpta. Gamla Testamentet innehåller ju många lagar som skyddar de svaga och de fattiga.
Tänkte på hur viktigt detta betonas i bibeln. I ovan nämnda kapitel i Ordspråksboken så talas det i början av kapitlet om den vanliga mänskliga tendensen att behandla och bemöta “viktiga människor” eller VIP som det så fint kallas ibland med respekt och vördnad, medans man struntar i eller ignorerar människor som inte har pengar eller position (19:7). Folk i allmänhet gillar att bli associerade med viktiga människor.

Här tycker jag att Moder Teresa är ett stort föredöme. Hon gav inte bara lite pengar till en insamlingsgala eller i ett offertal i en kyrka. Hon gav sitt liv för de fattiga i Indien. Hon levandegjorde Austinus ord från 400-talet “Älska och säg det med ditt liv.” Att tro på Gud blir trovärdigt och gudomligt när tron levs ut.
Det är intressant att författaren använder denna bild av att ge till fattiga som att ge ett lån till Herren. Är inte allt vi har ett lån från Gud ändå? Varför ska vi då ge ett lån till Gud? Gissar att poängen bl a är att barmhärtigheten vi visar mot de fattiga kommer aldrig att ignoreras av Gud. Gud kommer ihåg och tar hand om våra behov.
Paulus beskriver så bra vår motivation för att hjälpa människor: “For you know the grace of our Lord Jesus Christ, that though he was rich, yet for your sakes he became poor, so that you through his poverty might become rich (2Cor 8:9)
Finns det någon orsak varför vi inte kan hjälpa?

Lars Flemström som är en frekvent skribent på nätet och på bloggar har på sin blogg se här nystat lite i
senaste tidens händelser och uppmärksammat något märkligt som är värt att fundera på.

En folkpartist som är ledamot av kyrkomötet, har dömts av rätten för försök till köp av sexuella tjänster av en 17årig flicka. Samma person har även varit ledamot av ledningen för Stockholms stift som ju nyligen har fått världens förste (som jag vet) kvinnliga biskop som lever i en öppet lesbisk relation. Samme person har även haft ledande kommunalpolitiska uppdrag som han nu har lämnat när allt har uppdagats.

Det intressanta är inte att häckla nämnda person för det vidriga som han har hittat på (han nekar medans flickan hävdar att sex ägt rum) utan snarare det faktum precis som Flemström nämner, att Sveriges ledande medier skriver om detta “EFTER att beslutet i kyrkomötet om samkönade äktenskap ägt rum.” Det verkar vara en mörkning av ledande politiker, journalister och präster inom Svenska Kyrkan. Den här personen blev dömd innan allt detta ägde rum. Det allvarliga är ju att personen ifråga var inflytelserik i kyrkomötet och hans röst hade tyngd. Det är ju märkligt att människor som dolt den här allvarliga typen av brott ska avgöra Svenska kyrkans inriktning och syn på Äktenskapet!

Höll man på nyhetsredaktionerna tyst om det här för att skydda personen? Nja, jag tycker precis som Flemström att en mer rimlig tolkning är att man på redaktionerna höll tyst om en så här pass allvarlig sak pga att mannen ifråga var en väldigt viktig person i kyrkomötet och vars röst stödde etablissemangets uppfattning. Det handlar om att driva genom beslutet oavsett vad som finns dolt i garderoben.Visst måste det vara så som Flemström hävdar, Att Helle Kleine, Aftonbladets politiske chefredaktör, och en av dom som kanske starkast drivit på beslutet om samkönade äktenskap på ledarplats, måste känt till saken men valt att hålla tyst för att inte störa beslutsprocessen. Ett tungt argument för detta är det faktum att man nämnt personens namn och adress och kommuntillhörighet efteråt. Det ligger döda lik begravna här! Är detta en kyrkopolitisk härdsmälta eller?

Helle Kleine är ju lite intressant så till vida att hon valde att utbilda sig till präst och gjorde stor sak av det, men hon arbetar inte som det idag. Det finns som Flemström påpekar många lediga prästtjänster. Men då står man ju inte i centrum och får vara en del av gräddan i samhällsskiktet. Man undrar vad motivet till att bli präst var hos Helle Kleine. Jag trodde att prästyrket var ett kall….inte en fluga som man gör för att “förverkliga sig själv” eller för att vara lite kulturellt och intellektuellt belevad.

Stämmer den analys som Flemström har gjort och som jag tenderar att hålla med om, så är det stor skandal
och något som skadar Svenska Kyrkan enormt! Kan det vara så att politruckerna och maktkramarna styr Svenska Kyrkan på ett så omoraliskt sett?

Det var ju som sagt väntat att kyrkomötet skulle rösta genom beslutet att homosexuella ska få vigas
i kyrkan. Därmed är Svenska Kyrkan först ut med detta vad jag vet i den världsvida kyrkan. Det är tragiskt att en del av Kristi Kyrka så allvarligt avviker från Bibeln och bekännelseskrifter. Jag uppfattar det såsom attt den sekulariseringsprocess som började i SvK på tidigt 1900-tal skördar mer och mer offer. Det har funnits ett politiskt intresse att styra kyrkan åt ett annat håll än i linje med den Kristna traditionen och den heliga skriften.
Socialdemokratin har varit det statsbärande partiet i Sverige under 1900-talet och har även varit det parti som har haft överlägset störst inflytandet på Svenska kyrkan. Under 1900-talet så har en tydlig och medveten förändringsprocess drivits där man har buntat ihop alla konservativa och givit dom etiketten “reaktionär” eller “intolerant”. Människor med en annan syn på ämbete har trummats ut på ett politiskt laddat sett som kvinnoprästmotståndare. Istället för att velat ta den seriösa teologiska diskussionen, så har man drivit en slags socialpolitisk linje i kyrkans hägn där alla grupper ska få sin rätt genom, där alla grupper minsann har rätt till samma saker. Människor i kyrkan med en historisk syn på äktenskapet såsom varande en sakral förening mellan man och kvinna enligt skapelseordning har betecknats såsom homofoba och intoleranta. Kristna som har uttryckt sin tro på Jesus som världens frälsare och herre, född av jungfru Maria och avlad av Helig Ande har dumförklarats. Tro på under och mirakler har förnekats av kyrkans ledande män. Man har uteslutit allt som har ansetts vara “kontroversiellt” och politiskt opassande för att skapa snarare ett förrättningsinstitut än en Kyrka, vars viktigaste uppgift har varit att förätta vigsel, dop ocb begravning. Man har blivit mer av en social samhällsinstitution snarare än en Kristen kyrka med uppgift som Svk kyrkans kyrkoordning själv beskriver ”Att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”
Den Svenska kyrkan har blivit en avfällig kyrka. Saltet har mist sin sälta. En viktig fråga infinner sig: När upphör en kyrka att vara kyrka?

Fick en fribiljett till pjäsen Knutby av min syster (som var själv medverkande) som ägde rum på Uppsala Stadsteater igår. Det var den sista gången som pjäsen skulle ges. Jag är mycket glad att jag fick både tid och tillfälle att se det. Det var ingen tvekan om att intresset var stort. T o m på sista uppträdandet så var det knökafullt på teatern. Knutby som fenomen är ju fortfarande laddat trots den långa tid som gått. Det är något som har berört väldigt många på djupet, därav antagligen det stora intresset såväl från Kristna som ej Kristna.

Pjäsen var välspelad och professionellt utförd. Det var lite av en musikaldokumentär eftersom sånginslagen var tydligt närvarande och höll en mycket hög klass. Alla personer framställs väldigt trovärdigt så att det känns som att man är i församlingens mitt. Pingstpastorn Kim Wincent (som spelas av Christer Olsson) är verkligen urtypen på en pingstpastor. Överhuvudtaget så spelas huvudpersonerna i dramat mycket professionellt. Beskrivningen är ärlig och inte elak eller nedsättande.
En stor orsak till att man blir imponerad av uppsättningen är att materialet till största delen bygger på autentiska uppgifter från polisprotokoll, intervjuer och mötesinspelningar. Allting är skickligt invävt om varandra med klassiska frikyrkotoner, frikyrkotal, frikyrkomiljöer och frikyrkostil.

Pjäsen är ansvarsfull mot alla inblandade och kvarvarande människor och är inte ett elakt sätt att hänga ut människor på. Jag tycker att pjäsen på ett skickligt sätt visar på de olika mekanismer som styr i alla mänskliga grupper och interaktioner i allmänhet och i religiösa mijlöer i synnerhet. Problematiken med viss typ av ledarskap, viss typ av karimatiska yttringar, gruppdynamik, synen på kritik osv kommer fram på ett träffande sätt. Man frågar sig: Hur kan ledare manipulera medlemmarna och hota med Guds straff o dyl för att få genom sin egna vilja. Hur kan man förvrida omdömet så radikalt att man lyckas få människor att begå t o m mord. Det är förmodligen många aspekter som samverkar.

Så här efteråt kan man fundera över hur det kommer sig att Åsa Waldau, Kristi Brud, lyckats komma undan så billigt och att hon fortfarande behåller samma starka position i församlingen. Hur tänker kvinnan när hon fortsätter som pastor trots allt som hänt under hennes styre? Vad var hennes ansvar i det hela. Hon som ville framstå som ledaren i församlingen och som hävdade att Gud sagt både det ena och det andra. Fossmo var uppenbarligen skyldig till mycket och förmodligen duperade även Waldau, men Waldaus predikningar och budskap var ju otrevligt i många stycken. Guds nåd får man bara om man lyder hans tjänare, Åsa Waldau. “Gå inte emot Herrens smorde” är ju ett ord i skriften som Waldau använder ofta. Därför avtar den kritik som finns med tiden. Hon lyckas utmanövrera pastorerna och de äldre medlemmar som fortfarande tänker nyktert och är kritiska.
Nu är allt lugnt i Knutby. Församlinge fortsätter sin verksamhet, om än tynande gissar jag. Waldau borde lämna sitt arbete och göra något annat. Att hon är lämpad att leda andra människor inom Kyrkans väggar ska ifrågasättas. Hon skulle vinna respekt genom att avgå och göra något annat. Men det är en annan diskussion. Pjäsen var en upplevelse!

Pjäsen får ett väl godkänt i betyg!

Alistair McGrath, tidigare professorn i Historisk teologi vid Wycliffe Hall, (Oxford Universitet) och som numera arbetar vid Kings College i London, är ju en gammal bekantskap för de flesta som är intresserade av teologi.
Hans bok, Christian Theology – Introduction har ju tex blivit en klassiker som många har läst.
I samband med att man (vissa i alla fall) firar 200års jubileum av Charles Darwin födelse och 150år sedan hans berömda verk “On the origin of species” publicerades, så har McGrath skrivit en intressant artikel med titeln “Augustine’s origin of species”. Läs här Den handlar om Kyrkofadern Augustinus och hans åsikter om samtida vetenskapsmäns försök att tolka och förstå skapelseberättelsen i 1Mos 1-2. McGrath försöker förstå hur Augustinus skulle ha ställt sig till den så heta och aktuella debatten om evolution contra skapelsetro.

McGrath menar att Augstinus som var verksam 1000år före den Vetenskapliga revolutionen och ännu längre före upplysningen eller Darwins forskningsrön, kompromissade aldrig med sin bibeltolkning för att passa in i samtida vetenskapsteorier. Han brottades också med 1Mos1-2 under sitt liv och arbetade på att utveckla en systematisk approach i ämnet. Den blev utvecklad i hans skrift “The Literal meaning of Genesis”.

McGrath menar att i Augustinus tänkande existerar inte slump eller nyckfullhet. Utveckling i Guds skapelse är underställt Guds suveränitet. Den Gud som planterar säden är samma Gud som styr och övervakar dess växt. Vidare så menar Augustinus att bibeltexten kan inte tolkas i isolering, utan måste tolkas i samklang med andra skapelseberättelsen såväl som andra texter i Bibeln som dryftar skapelsen. Tex Ps 33 som talar om ett omedelbart skapelseögonblick såväl som John 5:17 som talar om en Gud som fortfarande är aktiv i skapelsen.

Augustinus ska ha menat att det är viktigt att bibeltolkare inte låser sig in i att läsa och tolka bibeln i enlighet med vetenskapliga antaganden som styr nuet. Här kan man ju säga att Kontroversen med Copernikus och Gallileo Gallilei visar på vad som kan annars hända. Kyrkan tolkade astronomin på ett visst sätt. Alternativa tolkningar kom att utmana bibelns auktoritet. Nu vet vi ju att det inte var så. Det var snarare en utmaning till en viss tolkning av bibeln. En tolkning som uppenbarligen behövde förnyas.

Augustinus var klok nog att inse att vissa bibeltexter är svåra att tolka och kan leda till olika tolkningsalternativ. Därför menade han att man inte ska rusa in i en viss “In matters that are so obscure and far beyond our vision, we find in Holy Scripture passages which can be interpreted in very different ways without prejudice to the faith we have received. In such cases, we should not rush in headlong and so firmly take our stand on one side that, if further progress in the search for truth justly undermines our position, we too fall with it.” Mycket klokt sagt!
När det gäller tid, så menar Augustinus att det går inte att tolka på annat sätt än att Gud skapade tiden. Han stod fast vid den synen trots att dåtidens filosofer o lärda män fnyste och förlöjligade det sättet att se på saken.
En intressant sak är att Augustinus menade att Gud skapade inte universum osv vid en bestämd tid eftersom tid existerade före skapelsen. För honom är evigheten en verklighet bortom tid och rum.
McGrath ser i Augustinus en möjlig väg att kombinera Darwin med ett bibliskt perspektiv på skapelseberättelsen. I det här perspektivet så är Gud fortfarande aktiv i skapelsen. Det var inte bara en sak som ägde rum vid ett bestämt tillfälle. McGrath ser det som en väg att erkänna en evolution, eller utveckling som fortfarande sker under Guds övervakande. Gud har placerat en enorm potential i skapelsens delar som sätts i rörelse vid rätt tid genom Guds försyn.

Augustinus argumenterar att 1 Mos 1:12 underförstått betyder att jorden har fått inneboende kraft att producera arter av sig själv. “Scripture has stated that the earth brought forth the crops and the trees causally, in the sense that it received the power of bringing them forth.” Intressant sätt att se det på.
Här kan man säga att Austinus motsäger dom som hävdar att skapelsen var fullbordad och att allt var färdigt vid skapelseögonblicket. Augustinus menar att det synsättet strider mot skriftens hela vittnesbörd. Snarare ska man se det som att Gud lade ner potentialen vid det ögonblicket.

Alltså, Augustinus löser problemet med två skapelseberättelser i 1 Moseboken genom att se första berättelsen där Gud omedelbart skapar förstadiet samt resurser för fortsatt utveckling. Andra berättelsen blir fortsättning där utvecklingen av förstadiet av olika levande ting tar fart gradvis efter Guds vilja. Detta skriver han närmare 1500år före Charles Darwin.

Augustinus avviker alltså från Darwin i det att han förnekar slumpvis variation i utvecklingen. Augustinus ser Guds hand i utvecklingen. Han verkar se en viss oförutsägbarhet, men dock inte slump.

Tycker att det är intressant att ta del av en av kyrkans stora kyrkofäder och se hur han brottades med detta komplicerade ämne. Han kritiserar inte bibelns auktoritet, men dock så ger han en alternativ tolkning av bibeltexten. Tolkar vi skriften genom världen och världens vetenskaper eller tolkar vi världen och världens vetenskaper genom skriften. Det handlar mycket om vilken approach vi väljer. Intressant att läsa om hur andra kyrkofäder försökte lösa denna stora fråga!

Vi går in i påskens stora högtid! Vi firar Jesus’ försoningsverk. Finns det något bättre än
att läsa evangelierna och följa Jesus på hans lidandes väg från det att han vandrar in i Jerusalem
ridande på en åsna, till hans sista måltid med lärjungarna och därifrån till Getsemane och sedan
lidandet fram till korstets död.
Denna helg är själva essensen i den Kristna tron – Jesu ställföreträdande forsoningsdöd! Jesus bar våra synder
i sin kropp upp på korsets träd. Han blev naglad vid korset för våra överträdelsers skull. Han gjorde det för att vi skulle få frid.
Idag finns frid att få genom Jesus Kristus – Ta emot den!

Såg ett tv-program ikväll som verkligen rev upp mycket i tankar och känslor. Det gäller den sk
mörkläggning som ägde rum av de mycket tragiska pedofilskandaler inom Katolska kyrkan. I programmet så fick man följa många familjer vars barn drabbades av prästers sexuella övergrepp. Över 100 000 övergrepp har ägt rum finns det belägg för, men experter menar att 80% förblir okända. Man fick följa den process som följde, hur kyrkan på olika sätt försökte mörklägga det.
Omfattningen (och detta bara i USA) var ju mycket större än vad någon hade förstått eller anat. Biskopskonferensen var helt tysta om fenomenet. Flera katolska ledare fick behålla sina ämbeten trots sina ansvar för att vara ledare för hundratals präster som följdaktligen var pedofiler. Det är många frågor som reser sig i en…..Varför försökte Katolska kyrkan mörklägga allt in i det sista? Varför är det så många präster som varit (och är) pedofiler som gått fria och fått fortsätta? Katolska kyrkan avböjde i detta program att ge några kommentarer. Genom att betala ersättning verkar det som att man ska tro att hela problemet är löst…eller? Många människor har drabbats. I programmet får man följa människor som drabbats men som inte fått någon ursäkt. Det tycker man ju är väldigt konstigt.

Hela frågan med celibatets varande och inte varande är ju oerhört viktigt. Att allvarliga problem föreligger bland präster är ju helt uppenbart. Studier som diskuterades i programmet visade att majoriteten av de präster som utsatt barn för sexuellt utnyttjande var heterosexuella. Så anklagelsen att det skulle vara homosexuella präster som utnyttjat pojkar fanns inget stöd för. Snarare verkade det handla om snedvriden syn på sexualiteten. Eftersom äktenskap eller förhållande med kvinnor inte är acceptabelt, så har männen följdaktligen vänt sig till barn för att få sina behov mötta.
Att Katolska kyrkan valt att mörka och tysta ned detta är en stor gåta för mig. När man betalade ut ersättningarna, så var det ungefär som att under galgen göra det som krävdes. Hur rimligt är det att ledare för ett stort antal präster som betett sig på detta sätt får sitta kvar som biskopar o dyl. Att hela ledningen för Katolska kyrkan måste ha känt till det här men valt att hålla tyst är ju en tragedi. Det slutar med att det kommer ut via media och journalister. När detta visat sig vara ett så stort problem, så undrar man hur det ser ut i resten av världen, i Asien, Afrika, Europa och övriga delar av världen. Att det är något som inte stämmer med det strikta celibatet för präster inom Katolska kyrkan behöver kanske inte sägas.

Den förmögne mannen och hans son – en bild av den kristna tron
En förmögen man och hans son tyckte om att samla på sällsynta konstverk. De hade allting i sin samling, från Picasso till Raphael. De kunde ofta sitta tillsammans och beundra de storartade konstverken. När Vietnamkonflikten bröt ut, drog sonen ut i kriget. Han var mycket tapper och dog i strid medan han räddade en annan soldat. Fadern blev underrättad och sörjde djupt sin ende son.
Omkring en månad senare, strax före jul, så knackade det på dörren. En ung man stod vid dörren med en stort paket i sina händer. Han sa: “Sir, du känner inte mig, men jag är den soldat för vilken din son gav sitt liv för. Han räddade många liv den dagen, och han höll på att bära mig till säkerhet när en kula träffade honom i hjärtat och han dog omedelbart. Han talade ofta om dig och din kärlek för konst.
Den unge mannen sträckte fram paketet. “Jag vet att det är inte så mycket. Jag är inte precis en stor konstnär, men jag tror din son skulle ha velat att du fick den här.”
Fadern öppnade paketet. Det var ett porträtt på hans son, målad av den unge mannen. Han stirrade i respekt på det sätt soldaten hade tagit till fånga hans sons personlighet i målningen. Fadern var så dragen till ögonen att hans egna ögon tårades.
Han tackade den unge mannen och erbjöd sig att betala honom för bilden. “O nej sir, jag kan aldrig betala tillbaka vad din son gjorde för mig. Det är en gåva.”
Fadern hängde porträttet över sin spiselkrans. Varje gång som besökare kom till hans hem tog han dem för att se porträttet på hans son innan han visade dem någon av de andra stora verken han hade samlat.
Mannen dog ett fåtal månader senare. Det blev en stor auktion med hans tavlor. Många inflytelserika människor hade samlats, upphetsade över att se de underbara tavlorna och få ett tillfälle till att köpa någon till sin egen samling.
På plattformen satt målningen av sonen. Auktionsförrättaren dunkade till med klubban. “Vi börjar budgivningen med bilden på sonen. Vem vill ge ett bud på den här bilden?”
Det var tyst. Sedan kom en röst från den bakre delen av rummet som ropade: “Vi vill se de berömda målningarna. Hoppa över den där.”
Men auktionsförrättaren envisades: “Vill någon bjuda på den här målningen? Vem börjar budgivningen? 100 dollar? 200 dollar?
En annan röst ropade argt: “Vi kom inte hit för att se den målningen. Vi kom hit för att se Van Gogh och Rembrandt. Gå vidare med de verkliga buden!”
Men auktionsförrättaren fortsatte: “Sonen! Sonen! Vem tar sonen?”
Slutligen, kom det en röst från längst bak i rummet. Det var mannens och sonens trädgårdsmästare sedan lång tid tillbaks: “Jag ger 10 dollar för målningen.” Som en fattig man, så var det allt han hade råd med.
“Vi har 10 dollar, vem vill bjuda 20 dollar?”
“Ge det till honom för 10 dollar. Låt oss se mästarna.”
“10 dollar är bjudet, vill någon bjuda 20 dollar?”
Folksamlingen började bli arga. De ville inte ha sonens bild. De ville ha de mer värdefulla investeringarna för sina samlingar.
Auktionsförrättaren dunkade med klubban. “Gå bort, ett, två, SÅLD för 10 dollar!”
En man som satt på andra raden skrek: “Nu, låt oss gå vidare med samlingen.”
Auktionsförrättaren lade ner sin klubba. “Jag är ledsen, auktionen är över.”
“Men alla tavlorna då?”
“Jag är ledsen. När jag kallades till att hålla auktionen, fick jag veta ett hemligt villkor i testamentet. Jag hade inte tillåtelse till att avslöja villkoren förrän nu. Endast sonens målning skulle auktioneras ut. Vem än som köpte den målningen skulle ärva den kompletta egendomen, inkluderande målningarna. Mannen som tog sonen får allting!”
Gud gav sin son för 2000 år sedan till att dö på ett grymt kors. Mycket likt auktionsförrättaren är Hans budskap idag: “Sonen, sonen, vem tar emot sonen?” Därför att du ser, vem än som tar Sonen får allting: “För så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror… skall ha evigt liv…”.
(Författare okänd)
Översatt från engelskan av Bertil Lundberg.

Nästa tur i ärendet kring den kontroversiella katolska gruppen SSPX och dess relation till Den Katolska kyrkan i dess helhet och dess ledning skrivs om idag på Dagen läs här . Vatikanen har i ett pressmedelande klargjort att den kontroversielle Richard Williamsson inte kan vara biskop i Katolska kyrkan och samtidigt argumentera för förintelse-förnekande ståndpunkter. Givetvis är detta ett mycket viktigt klargörande från Rom eftersom senaste tidens uppståndelse har skapat mycket förvirring och oro. Inom judiska kretsar har det skapat vrede och indignation med rätta.

Jag ger inte mycket för populistiska program som uppdrag granskning i allmänhet. Jag vet att dom inte drar sig för att använda sig av osjyssta och tveksamma metoder för att skapa uppståndelse och massmedial hysteri. Dock vill jag ge en eloge till att sekulära journalister uppmärksammat en sak som är mycket allvarlig ioch som uppenbarligen funnits och finns inom vissa Kristna kretsar. Att förneka förintelsen kan inte vara annat än ren antisemitism eftersom det är så historiskt belagt. Inte bara av den historiska forskningen utan även av alla vittnesmål av levande såväl som döda. Kan aldrig glömma när Ferenc Göndör kom till min skola i gymnasiet för att berätta sin livsberättelse. Det var något som man inte glömmer. Han har även skrivit en bok med titeln “A6171 – Jag överlevde Auschwitz” se här .

Att representanter från Katolska kyrkan hävdar att det är brist på kommunikation mellan olika avdelningar må ju vara fallet. Det må även vara fallet att det finns grupperingar som vill svartmåla och förnedra Rom och som inte drar sig för att koka ihop något. Dock måste nog Rom ta till sig av den här incidenten för att förbättra översynen.

Att vissa knäppskallar ändå förnekar förintelsen får man nog leva med. Men att ledande personligheter inom ett kristet sammanhang går ut med sådana grodor är mycket tragiskt och beklämmande. Kyrkans historia är ju tyvärr mycket smutsig när det gäller relationen till judarna. Historien som går att läsa om vissa kyrkofäder till den medeltida inkvisitionen till den store reformatorn Martin Luther till de tyska teologerna under första delen av 1900-talet är mörk och dyster läsning. Att kyrkan på senare tid börjat vandra på försoningens väg när det gäller relationen till det judiska folket har ju varit viktigt i många avseenden. Måtte inte senaste tidens uppståndelse sätta stopp för den fortsatta försoningen mellan det äkta olivträdet och det inympade.