Påvens tredje encyclica – Caritas in Veritate

Har nyligen ögnat genom den nya encyclican Caritas et Veritate av påven som nyligen färdigställts. Encyclican är Benedikt XVI:s tredje under sin tid som påve. Denna encyklica fokuserar på sociala frågor vilket är naturligt i kölvattnet av den ekonomiska kris som världen har upplevt och upplever. Det är väl heller ingen slump att den färdigställs i samband med att det inflytelserika G:8 mötet pågår.

Påven betonar människans ansvar för en hållbar global utveckling som är gynnsam för alla människor och ytterst för hela skapelsen. Helt uppenbart går påven till attack mot en helt fri ekonomisk marknad och betonar vikten av att moraliska värden såsom barmhärtighet, solidaritet och rättvisa måste vara ledord som balanserar det ekonomiska systemet. Han skriver bl a ”Kyrkans sociallära har alltid vidhållit att rättvisa måste prägla alla aspekter av ekonomisk aktivitet, eftersom den alltid rör människan och hennes behov”.

Påven varnar för en ekonomi som endast är styrd av själviska motiv och vinstintressen från riskkapitalister tex. Han menar att om vinstintresset är målet och att man bortser från det gemensammas bästa, så riskerar det att förstöra rikedom och skapa fattigdom.
En del kritiker menar att påven blir politisk, men den kritiken tycker jag inte är legitim. Påven säger bl a att “Kyrkan …har inga anspråk på att lägga sig i staternas politik…”. Däremot vill man “i alla tider och alla kulturer föra fram sanningen för att bidra till ett samhälle som är anpassat till människan, hennes värdighet och hennes kallelse.” En del vill inte att kyrkan ska lägga sig i det, men det är just precis det som jag tror kyrkan ska göra. Man måste se kyrkans roll i ett större och bredare perspektiv. I en tid när människans värde devalveras och förpassas till en resurs är det viktigt att kyrkan betonar etik och moral.

Det är viktigt att betona alla människors lika värde och rättigheter, oavsett om man är en direktörspamp eller en flykting, en företagare eller en arbetssökande från Östeuropa som är villig att nästan göra vad som helst för att tjäna pengar till brödföda för sina närmast och kära. Man kan inte se på en människa som en handelsvara eller enbart som arbetskraft. Varje människa som dokumentet säger “besitter fundamentala, och icke förhandlingsbara rättigheter som måste respekteras av alla och under alla omständigheter”.

En intressant markering som påven gör i dokumentet gäller FN. Påven vill se en förändring eller reformering av hur FN (och egentligen andra övernationella organ) styrs och fungerar så att organen verkligen kan agera när det behövs. Att ekonomin tex utvecklas i sund riktning för hela världen och inte styrs av egenintresse tex. Att FN har varit och är tandlöst har visat sig många gånger och ofta på ett tragiskt sett. Här behövs verkligen en omdaning om FN ska fungera som det var tänkt. FN behöver tänder som är vassa och inte trubbiga.
Slutligen, några tänkvärda slutord från Benedikt: ”Förnuftet behöver alltid renas av tron… Å sin sida måste religionen alltid renas av förnuftet för att kunna visa sitt genuint mänskliga ansikte. Varje avbrott i denna dialog kommer till priset av mänsklig utveckling.” Man kan inte annat än skriva under på en sådan formulering!

Disputation på Uppsala Universitet

Var igår på en trevlig tillställning på Uppsala Universitet. En vän, Johannes Pulkkanen, lade fram sin avhandling “The Dark Night – St John of the Cross and Eastern Ortodox Theology”. Avhandlingen är en slags jämförelse mellan Johannes av Korsets teologi och Simeon den nye teologen och St Maximus Confessor med utgångspunkt från den ryske teologen Vladimir Losskys diskussion och anspråk. Lossky hävdade bl a att Västerländsk teologi tenderar att hamna i opersonlig filosofi, exemplifierat i Nyplatonism, vilket hindrar västerländska kristna från att uppleva liknande andliga välsignelser som Österländska kristna. Mycket intressant ämne. Ämnet är inom fackområdet Systematisk teologi. Hans opponent var professor Andrew Louth från Durham University, som gav mycket intressanta kommentarer. Examinationsrådet bestod bl a av Samuel Rubensson, professorn från Lund och Ezra Gebremedin, Docent i Uppsala (författare till “Arvet från Kyrkofäderna”). Givetvis fanns det ämnen där respondenten, Pulkkanen och opponenten, Louth, inte var överens, men det hör väl liksom till en offentlig disputation och även vetenskapen i stort.

Att Louth även är ortodox präst syntes genom hans svarta kåpa till klädnad och ett stort fint kors som prydde hans hals och mage. Närvarande på disputationen som jag såg kom in (förutom alla professor,docenter och andra knytna till Uppsala Universitet) var även Peter Halldorf som matchade Louth i samma typ av klädnad.

Efter den offentliga diskussionen, så var det en trevlig tillställning nere på Newman-Institutet, där alla var samlade och till en smaklig smörgåstårta med efterföljande kaffe och kaka, så fick vi höra både fin klassisk musik och lite varvade tal från människor som varit med Johannes från forskningens början till slutet.
Under middagen så kom såsmåningom examinationsrådet, såsom sed är i Uppsala tydligen, ut med det efterlängtade beskedet att avhandlingen hade blivit godkänd! Det blev folkets jubel förstås.

Grattis Johannes till doktorshatten!

Lär av Augustinus!

Alistair McGrath, tidigare professorn i Historisk teologi vid Wycliffe Hall, (Oxford Universitet) och som numera arbetar vid Kings College i London, är ju en gammal bekantskap för de flesta som är intresserade av teologi.
Hans bok, Christian Theology – Introduction har ju tex blivit en klassiker som många har läst.
I samband med att man (vissa i alla fall) firar 200års jubileum av Charles Darwin födelse och 150år sedan hans berömda verk “On the origin of species” publicerades, så har McGrath skrivit en intressant artikel med titeln “Augustine’s origin of species”. Läs här Den handlar om Kyrkofadern Augustinus och hans åsikter om samtida vetenskapsmäns försök att tolka och förstå skapelseberättelsen i 1Mos 1-2. McGrath försöker förstå hur Augustinus skulle ha ställt sig till den så heta och aktuella debatten om evolution contra skapelsetro.

McGrath menar att Augstinus som var verksam 1000år före den Vetenskapliga revolutionen och ännu längre före upplysningen eller Darwins forskningsrön, kompromissade aldrig med sin bibeltolkning för att passa in i samtida vetenskapsteorier. Han brottades också med 1Mos1-2 under sitt liv och arbetade på att utveckla en systematisk approach i ämnet. Den blev utvecklad i hans skrift “The Literal meaning of Genesis”.

McGrath menar att i Augustinus tänkande existerar inte slump eller nyckfullhet. Utveckling i Guds skapelse är underställt Guds suveränitet. Den Gud som planterar säden är samma Gud som styr och övervakar dess växt. Vidare så menar Augustinus att bibeltexten kan inte tolkas i isolering, utan måste tolkas i samklang med andra skapelseberättelsen såväl som andra texter i Bibeln som dryftar skapelsen. Tex Ps 33 som talar om ett omedelbart skapelseögonblick såväl som John 5:17 som talar om en Gud som fortfarande är aktiv i skapelsen.

Augustinus ska ha menat att det är viktigt att bibeltolkare inte låser sig in i att läsa och tolka bibeln i enlighet med vetenskapliga antaganden som styr nuet. Här kan man ju säga att Kontroversen med Copernikus och Gallileo Gallilei visar på vad som kan annars hända. Kyrkan tolkade astronomin på ett visst sätt. Alternativa tolkningar kom att utmana bibelns auktoritet. Nu vet vi ju att det inte var så. Det var snarare en utmaning till en viss tolkning av bibeln. En tolkning som uppenbarligen behövde förnyas.

Augustinus var klok nog att inse att vissa bibeltexter är svåra att tolka och kan leda till olika tolkningsalternativ. Därför menade han att man inte ska rusa in i en viss “In matters that are so obscure and far beyond our vision, we find in Holy Scripture passages which can be interpreted in very different ways without prejudice to the faith we have received. In such cases, we should not rush in headlong and so firmly take our stand on one side that, if further progress in the search for truth justly undermines our position, we too fall with it.” Mycket klokt sagt!
När det gäller tid, så menar Augustinus att det går inte att tolka på annat sätt än att Gud skapade tiden. Han stod fast vid den synen trots att dåtidens filosofer o lärda män fnyste och förlöjligade det sättet att se på saken.
En intressant sak är att Augustinus menade att Gud skapade inte universum osv vid en bestämd tid eftersom tid existerade före skapelsen. För honom är evigheten en verklighet bortom tid och rum.
McGrath ser i Augustinus en möjlig väg att kombinera Darwin med ett bibliskt perspektiv på skapelseberättelsen. I det här perspektivet så är Gud fortfarande aktiv i skapelsen. Det var inte bara en sak som ägde rum vid ett bestämt tillfälle. McGrath ser det som en väg att erkänna en evolution, eller utveckling som fortfarande sker under Guds övervakande. Gud har placerat en enorm potential i skapelsens delar som sätts i rörelse vid rätt tid genom Guds försyn.

Augustinus argumenterar att 1 Mos 1:12 underförstått betyder att jorden har fått inneboende kraft att producera arter av sig själv. “Scripture has stated that the earth brought forth the crops and the trees causally, in the sense that it received the power of bringing them forth.” Intressant sätt att se det på.
Här kan man säga att Austinus motsäger dom som hävdar att skapelsen var fullbordad och att allt var färdigt vid skapelseögonblicket. Augustinus menar att det synsättet strider mot skriftens hela vittnesbörd. Snarare ska man se det som att Gud lade ner potentialen vid det ögonblicket.

Alltså, Augustinus löser problemet med två skapelseberättelser i 1 Moseboken genom att se första berättelsen där Gud omedelbart skapar förstadiet samt resurser för fortsatt utveckling. Andra berättelsen blir fortsättning där utvecklingen av förstadiet av olika levande ting tar fart gradvis efter Guds vilja. Detta skriver han närmare 1500år före Charles Darwin.

Augustinus avviker alltså från Darwin i det att han förnekar slumpvis variation i utvecklingen. Augustinus ser Guds hand i utvecklingen. Han verkar se en viss oförutsägbarhet, men dock inte slump.

Tycker att det är intressant att ta del av en av kyrkans stora kyrkofäder och se hur han brottades med detta komplicerade ämne. Han kritiserar inte bibelns auktoritet, men dock så ger han en alternativ tolkning av bibeltexten. Tolkar vi skriften genom världen och världens vetenskaper eller tolkar vi världen och världens vetenskaper genom skriften. Det handlar mycket om vilken approach vi väljer. Intressant att läsa om hur andra kyrkofäder försökte lösa denna stora fråga!

Likheter mellan upplysningens tänkare och dagens ateistprofeter

Senast året i synnerhet så har det ju förekommit många intressanta debatter mellan förespråkare för den Kristna tron och förespråkare för allt mellan Scientism och Ateism. Kända såväl som okända debattörer har lagt sig i och mer än någonsin har litteraturen svämmat över inom nämnda områden. En sak som är intressant och värt att notera är att dessa spörsämne har pågått under större delen av den Kristna kyrkans historia. Allt från apologeter som Justinus Martyren och Athanasius till Augustinus och Tomas Aquinas. Jag funderade en dag på varför detta med Guds existens har blivit så populärt att debattera, filosofera och allmänt ha åsikter om nu. Har du tänkt på att det finns vissa likheter mellan vår tid och upplysningstiden?

Upplysningstidens tänkare ville ju distansera sig från tiden närmast tidigare. Dom ville markera en slags diskontinuitet från tidigare metoder, ideér och auktoriteter osv. Dom initierade ett slags intellektuellt oberoende. Deras tankar skulle inte vara påverkade av tidigare idéer. Deras tankar skulle skiljas radikalt från den tidens inflytande som på då var kyrkan. Man ville markera en ny start.
Dr Andrew Hoffecker (Reformed Theological Seminary)listar några intressanta sk stylistiska förändringar som kom inom filosofin vid upplysningens tid:
1. Man slutade använda latin som det dominerande språk. Det skulle bli ett språk som alla kunde förstå och inte bara professorer på universiteten eller kyrkans män. Likaså har den debatt som pågått i England, USA och Sverige bl a populariserats i lättlästa böcker, genom retoriskt skickliga föredrag och provocerande och utmanande debatter. Språket och uttryckssätten är mer av den enkla lekmannens vokabulär. Alla kan förstå och intresset växer bland befolkningen att närvara vid den typen av öppna diskussioner.Det har inte varit diskussioner mellan professorer i Teoretisk filosofi.

2. Ett annat ämne som Hoffecker nämner är Fria diskussionsämnen (Free treatises). Under medeltiden och Renässansen så skrev man alltid kommentarer på tidigare publicerade böcker. Man gjorde analyser och kritiska utvärderingar av tidigare diskussioner. Nu skulle det vara dagsaktuella diskussioner. Man var inte intresserad av det som varit tidigare. Dom var lite som Anabaptisterna i en tidigare period i samband med reformationstiden som såg på Luther och Calvin lite som halvfärdiga eftersom dom tyckte inte att Reformatorerna gick tillräckligt långt. Anabaptisterna ville ju radikalt reformera Sakramenten och andra områden av det Kristna tron. Dom ville bryta med mycket. På samma sätt så såg upplysningstänkarna på Renässansen och Medeltiden. Dom ansåg att dom inte behövde andra tankesystem för att konstruera sitt system. Dagens sk upplysningstänkare med Sturmark och P.C. Jersild i spetsen i Sverige har markerat vikten av att bryta med kyrkans inflytande i samhället. Man betonar hur farligt det är att ha religion som styrmedel och argumenterar för en mer sekulär hållning. Man vill markera en tydlig brytning, i Hedenius tappning, med kyrkan och dess mångåriga inflytande i det Svenska samhället. Man sätter sin egen agenda.

3.En tredje sak som Hoffecker nämner är att upplysningstänkarna representerade en rörelse utanför universitetsvärlden. Filosofin var inte i händerna på folk som var “inlåsta” på universitet eller inom kyrkan. Precis som Locke,(som tex var en statstjänsteman) Descartes (lärare åt drottning Kristina) och Hume mfl kom inte från universitetsvärlden. Dom repr. nytt sätt att både tänka och verka. Fast dom inte levde i universitetsvärlden, så identifierade dom sig med dessa frågeställningar bl a och ägnade sina hela liv till att lösa filosofiska problem.När man tittar på de diskussioner som pågått och pågår, så kan man se att många av de människor som populariserat dessa historiskt sett filosofiska diskussionsämnen såsom Guds existens, Jesu Gudomlighet, Ateism, Darwinism osv har inte varit teologer, filosofer eller liknande. Jag tänker på sådana personer som författaren till Da Vinci Koden, Dan Brown, Christopher Hitchens, Dawkins (visserligen professor, men dock inte inom Religion, Teologi eller Filosofi). I Sverige har vi ju Christer Sturmark ,(IT-entreprenör) P.C. Jersild (läkare) som mer än någon annan trotsigt utmanat det Kristna etablissemanget.

Det är vitalt för den Kristna kyrkan att utmanas av dessa förespråkare av ateism och sekularisering. Kyrkan måste bli bättre på att kontextualisera sig och besvara dom frågor som är relevanta idag och inte bara rabbla svar på gamla frågor. Kyrkan har ett mycket fräsht alternativ som vi inte behöver skämmas för. Det har hållit måttet i närmare 2000 år.

Påskhögtid

Vi går in i påskens stora högtid! Vi firar Jesus’ försoningsverk. Finns det något bättre än
att läsa evangelierna och följa Jesus på hans lidandes väg från det att han vandrar in i Jerusalem
ridande på en åsna, till hans sista måltid med lärjungarna och därifrån till Getsemane och sedan
lidandet fram till korstets död.
Denna helg är själva essensen i den Kristna tron – Jesu ställföreträdande forsoningsdöd! Jesus bar våra synder
i sin kropp upp på korsets träd. Han blev naglad vid korset för våra överträdelsers skull. Han gjorde det för att vi skulle få frid.
Idag finns frid att få genom Jesus Kristus – Ta emot den!

Debattens vindar blåser

Har följt lite sporadiskt diskussionen som pågått på EFK:s ordförande Stefan Swärds blogg senaste tiden. Det har varit en diskussion om postmodernismen och “emerging church” rörelsen som uppstått framförallt i USA och England. Det är en intressant diskussion med bra vinklar och perspektiv. Dock så delar jag Swärds analys att den här rörelsen är inte en väckelserörelse, som kommer med ny andlig kraft och vidrörelse från himlen. Även jag anser nog att den här rörelsen kan ibland verka vara ett slags “trötthetssyndrom” och en önskan om “nytänk” både när det gäller lära och praxis. Däremot finns det mycket intressanta aspekter av rörelsen som det är helt värt att anamma och ta till sig. Jag tänker t ex på längtan efter att hitta tillbaka till gamla rötter. Dessutom tänker jag på att kunna omformulera sig med ett språk för vår tids människor. Även jag tycker dock att det är problematiskt när folk använder sig av olika termer såsom modernism, post-modernism osv som slagord utan att definiera dom. Alla använder dom utifrån lite olika utgångspunkter och perspektiv. Frågan är hur gångbara dom här termerna egentligen är men det är en annan diskussion.

Diskussionen om Tro och dess relation till kulturen är en stor och komplicerad fråga. Var hittar man balansen där man inte förvandlar kyrkan vare sig till sk kulturkristendom eller till en sekteristisk Kristendom. För att vara en accepterad komponent i en sekulariserad miljö så måste kyrkan i viktiga avseenden acceptera samhället och dess kulturella uttryckssätt och inte bara fördöma eller ha en konfrontationspolicy. Kyrkan måste inkultureras för att få den här tydliga rollen. Väckelserörelser har ju alltid haft en sekteristisk relation till omkringliggande miljön. Ord såsom “vi är inte av denna värld” och liknande bibliska ord har tolkats såsom att kristna ska helt ta avstånd från allt i kulturen. Faktum kvarstår dock att Jesu liv och tjänst inkluderar ju både en acceptans av en speciell kultur såväl som konfrontation med vissa element i den kulturen. I kontrast till väckelserörelserna, så har ju den mer liberala och många gånger mer sofistikerade kristendomen historiskt sett uppslukat kulturen, så att kyrkans vitala funktion som salt och ljus har bleknat. Kyrkan har här ansett det mesta i kulturen som andliga uttryck och har kulturellt anammat det mesta, även när andra Kristna rörelser (bred majoritet) har tagit avstånd från vissa kulturella uttrycksätt.
Richard Niebuhr har ju tematiskt disskuterat detta gamla spörsmål mellan kyrka och kulturen i sin förnäma bok, Christ and Culture. Den rekommenderas för den som är intresserad i ämnet. Katolska kyrkan har ju historiskt sett tagit en slags mellanväg mellan den liberala Kristendomen och väckelserörelserna. KK har ju alltid stått tydligt i vissa etiska och morala frågeställningar, tex syn på det mänskliga livets okränkbarhet. Samtidigt har inte KK tagit avstånd från kulturen som väckelserörelserna ofta gjort. Istället har man tagit den intellektuella och filosofiska debatt som uppstått. Se tex 1900-talets början när ateismen och bibelkritikens vind blåste, så tog ofta Katolska teologer och filosofer debatten med stor skärpa. Enligt Niebuhr (som förövrigt själv stod i reformert tradition) så menade han att Katolska kyrkans relation till kulturen var att man ansåg sig vara en del av kulturen men att Kristus står över kulturen och att allt pekar mot skapelsens krona.
Detta är ett ämne som intresserar mig mycket och tåls att komma tillbaks till.

Följetongen fortsätter om SSPX

Ja…vad ska man säga…det verkar vara många följetonger på den konservativa katolska
gruppen SSPX och dess handhavanden.
Näst på tapeten är avslöjanden om mycket grova antisemitiska påstenden och anklagelser som kommit fram.
Idag kan man läsa bl a på Dagen om nya uppgifter om antisemitisk propaganda utgiven av gruppen. Tidigare har ju den kontroversiella sk biskopen Williamson och hans förnekanden av förintelsen blivit uppmärksammat. Det är mycket obehagligt att gruppen verkar ha så mycket förankring inom högerextremism. Samma typ av judehat som dykt upp under historiens gång visar sitt fula ansikte igen. Nån verkar ha lyft på mattan och hittat smuts där!

Att nazister, fascister och liknande grupperingar är antisemiter och antisionister är väl inget nytt. Det är som en cancersvulst på mänsklighetens kropp. Det kommer tragiskt nog alltid att finnas människor som tror så. Men att kyrkans män har gått in i allians med dessa typer av mörkermän och så att säga försöker förmedla detta som kyrkans lära är en förbannelse för hela den kristna kyrkan, inte bara den Katolska kyrkan även om dom drabbas värst i ett avseende.
Nu måste Katolska kyrkan och påven tydligt och klart markera och även på annat sätt tydliggöra för den Judiska populationen och övrig värld att detta kan inte accepteras inom den katolska kyrkans hägn. Det är bara påven själv, i kraft av sitt ämbete, som har den förmågan att göra klart för världen vad som gäller. Skulle även önska att kyrkoledare från de andra stora samfunden går ut i gemensam deklaration emot antisemtism och för ett närmande mellan den Kristna kyrkan och Kyrkans rötter, den Judiska befolkningen.

Brister i kommunikationen i Vatikanen

Nästa tur i ärendet kring den kontroversiella katolska gruppen SSPX och dess relation till Den Katolska kyrkan i dess helhet och dess ledning skrivs om idag på Dagen läs här . Vatikanen har i ett pressmedelande klargjort att den kontroversielle Richard Williamsson inte kan vara biskop i Katolska kyrkan och samtidigt argumentera för förintelse-förnekande ståndpunkter. Givetvis är detta ett mycket viktigt klargörande från Rom eftersom senaste tidens uppståndelse har skapat mycket förvirring och oro. Inom judiska kretsar har det skapat vrede och indignation med rätta.

Jag ger inte mycket för populistiska program som uppdrag granskning i allmänhet. Jag vet att dom inte drar sig för att använda sig av osjyssta och tveksamma metoder för att skapa uppståndelse och massmedial hysteri. Dock vill jag ge en eloge till att sekulära journalister uppmärksammat en sak som är mycket allvarlig ioch som uppenbarligen funnits och finns inom vissa Kristna kretsar. Att förneka förintelsen kan inte vara annat än ren antisemitism eftersom det är så historiskt belagt. Inte bara av den historiska forskningen utan även av alla vittnesmål av levande såväl som döda. Kan aldrig glömma när Ferenc Göndör kom till min skola i gymnasiet för att berätta sin livsberättelse. Det var något som man inte glömmer. Han har även skrivit en bok med titeln “A6171 – Jag överlevde Auschwitz” se här .

Att representanter från Katolska kyrkan hävdar att det är brist på kommunikation mellan olika avdelningar må ju vara fallet. Det må även vara fallet att det finns grupperingar som vill svartmåla och förnedra Rom och som inte drar sig för att koka ihop något. Dock måste nog Rom ta till sig av den här incidenten för att förbättra översynen.

Att vissa knäppskallar ändå förnekar förintelsen får man nog leva med. Men att ledande personligheter inom ett kristet sammanhang går ut med sådana grodor är mycket tragiskt och beklämmande. Kyrkans historia är ju tyvärr mycket smutsig när det gäller relationen till judarna. Historien som går att läsa om vissa kyrkofäder till den medeltida inkvisitionen till den store reformatorn Martin Luther till de tyska teologerna under första delen av 1900-talet är mörk och dyster läsning. Att kyrkan på senare tid börjat vandra på försoningens väg när det gäller relationen till det judiska folket har ju varit viktigt i många avseenden. Måtte inte senaste tidens uppståndelse sätta stopp för den fortsatta försoningen mellan det äkta olivträdet och det inympade.

SSPX – del 2

Diskussionerna går heta på många bloggar, tidningsspalter och radio såväl som tv-program när det gäller SSPX och dels de mycket tråkigt påståenden som ledare för gruppen givit uttryck för samt relationen mellan SSPX och den Katolska kyrkan och dess överhuvud.
Att konservativa krafter går och bär på denna otäcka rasism och antisemitism är mycket trist. Att politiska extremgrupperingar ger uttryck för denna typ av idioti må vara en sak. Dom kommer nog alltid att finnas i sina små vrår och uttrycka sitt hat. Men när människor i den Kristna kyrkans kontext går samma väg är det smärtsamt. Jag tänker i synnerhet på kyrkans historia. Kyrkans historia är ju i många avseenden mycket mörk när det gäller relationen till Judiska folket. I mångt och mycket har kyrkan legitimerat hatet mot judarna teologiskt. Nu tänker jag inte bara på antiken och medeltiden utan även på 1900-talet.
Att de senaste påvarna har gått försoningens väg genom besök i det heliga landet och offentlig förlåtelse ansågs stort. Senare dokument gav uttryck för en mjukare och försonligare hållning till de “äldre bröderna”. Hur ska den Judiska publiken tolka påvens senaste beslut? Hur ska kristna från andra traditioner tolka det? Är det så att påven måste ge efter för konservativa krafter inom den stora Katolska kyrkan pga påtryckningar? Eller är det så att påven skiljer på den antisemitism som svärtat ner rörelsen och känner stor sympati för gruppens konservativa hållning? Frågan är dock om det är möjligt att göra inför världens befolkningar och behålla trovärdigheten?
Frågan är vad det till synes märkliga sammanstrålandet av uppmärksamheten runt SSPX i Svensk press tillsammans med upphävandet av exkommuniceringen kommer innebära när det gäller synen på Katolska kyrkan. Givetvis innebär detta att frågor måste ställas när det gäller den nuvarande påvens syn på 2 Vatikankonciliet och dess tillämpningar. Att 2 Vatikan konciliet ansågs som ett svek av konservativa krafter är ju tydligt.
Lefebre och hans vänner accepterade aldrig konciliets inriktning.

När det gäller SSPX och dess relation till Katolska kyrkan i Sverige och dess sympatiske ledare Arborelius, så får man intrycket att dom ska komma in med den “autentiska” katolska läran och livet. Det måste i så fall upplevas som en skymf för Svenska Katoliker i bemärkelsen att det som dom representerar inte gäller. Betyder påvens exkommunicering att det är fritt fram för SSPX att verka såsom “autentisk” kyrka?
Det skulle vara berikande med katolska röster beträffande mina funderingar.

Prästbrödraskapet SSPX – S:t Pius X

Såg ikväll ett intressant program på uppdrag granskning som handlade om Prästbrödraskapet SSPX – S:t Pius X. För lite info om denna gren inom Katolska kyrkan, läs här och här Gruppen presenterades i programmet som extrem och har bannlysts av påven. En av de mer extrema sidorna av gruppen är de högerextremistiska åsikter som flera av ledarna har uttryckt offentligt. Man har bl a förnekat förintelsen.
Nu är ju detta verkligen galet. Detta är ju i så fall grov antisemitism.
Men samtidigt som man tittar så får man intrycket av katolik-skräcken som kommer till uttryck igen. På nått sätt tar media fram något tokigt för att sprida nidbilder om Katolska kyrkan. Hur många gånger har inte detta skett i tidningar som DN eller andra s k faktaprogram. Att det i Sverige alltid har funnits en slags skepsis mot det s k främmande elementet, katolicism, är ju inget nytt. En sida av myntet är att ett sådant här program blåser liv i elden vilket inte är helt rättvist tycker jag.

Vad som är synnerligen märkligt är att medans Katolska kyrkan tar offentligt avstånd från gruppen pga deras extrema idéer, så välkomnar Svenska Kyrkan gruppen. I programmet så intervjuades ett antal kyrkoherdar runt omkring i Sverige som väldigt blåögt välkomnat gruppen att hålla mässor och föreläsningar. När dessa kyrkoherdar konfronterades med uppgifterna så var alla chockade. Ingen visste något tydligen. Engelska kyrkan i Stockholm önskade att allt skulle passera utan att någon märkt något. Han var synnerligen pressad i tv-programmet.

Gruppen presenterar sig själva som en konservativ riktning med mål att “återväcka den konservativa katolicismen till liv”. Om jag inte minns helt fel så grundades gruppen av en stark motståndare till 2-Vatican konciliet, Lefebre. Han var en inflytelserik man som var kardinal om jag inte minns helt fel (ni katoliker får rätta mig). Han motsatte sig alla teologiska förändringar tex ecumenism, förändring eller tillägg av liturgin bla. Han blev exkommunicerad av påven. Relationen verkar fortfarande spänd mellan kyrkan och gruppen.
Det skulle vara intressant att höra hur Svenska katoliker ser på den här gruppen.