Om jag hade givit den här bloggposten titeln: “Varför jag läser historia” kanske ingen skulle
vara intresserad av att läsa den. En sådan titel låter likt “Varför jag samlar på frimärken” association och det är ju inte så spännande. Om man istället skulle benämna posten “Democracy of the Dead” så skulle folk bli nyfikna.
Det är ju lite mer mystiskt och unikt.

Termen “Tradition is the Democracy of the Dead” kanske är bekant för en del av Er som läser den här bloggen. Den skrevs av en stor man i många avseenden, G.K.Chesterton. Jag läser hans böcker ofta med stort nöje och med behållning. Han är mycket tänkvärd och reflekterad. I hans utmärkta bok, Orthodoxi, som jag brukar läsa i, så skrev han följande:

“Tradition means giving votes to the most obscure of all classes, our ancestors. It is the democracy of the dead. Tradition refuses to submit to the small and arrogant oligarchy of those who merely happen to be walking about. All democrats object to men being disqualified by the accident of their birth; tradition objects to their being disqualified by the accident of death. Democracy tells us not to neglect a good man’s opinion, even if he is our groom; tradition tells us not to neglect a good man’s opinion, even if he is our father.”

Nu kan du kanske lite tydligare se hur de båda titlarna till den här bloggposten är relaterade. Om traditionen säger oss att våra förfäders röster är viktiga, då är det historia som återberättar för oss vad dom rösterna sa. Det är historia som gör de döda levande. De döda skulle inte ha någon demokrati annars.

Varför är det då viktigt med vad de döda har att säga? Därför att dom var inte dumma i huvudet (inte alla i alla fall). Om det är något som man kan bli irriterad över så är det historiska teorier som antar att människor genom historiens förlopp har varit ignoranta och dumma tills nu. Den här typen av progressions teori blev väl avfärdad i och med 1900-talet och de fruktansvärda krig och grymheter som skett. Om man utgår från att ingen tidsålder har monopol på sanningen (hur mycket man än tror det) så inser man att också att mycket visdom finns lagrad i historiens lagerförråd.
Ibland får man intrycket att vår tid är den mest isolerade av alla. Studiet av historia har blivit som en slags hobby som att “samla på frimärken”. Det betyder att människor idag litar nästan helt på sina egna ideéer och tankar och moraliska resurser för vägledning och kunskap. Detta är ju inte bara “arrogant” som Chesterton skriver i sin bok, utan direkt farligt också. Människor förr tittade alltid bakåt för att söka och hämta visdom och ledning. Historien vägleder oss ju. Kristna har alltid gått till historien för att söka vägledning.

Tradition och historia är kanske inte så populärt idag. Jag menar att vi Kristna behöver sannerligen historia idag. Vi behöver gå tillbaka och se vad våra andliga fäder alltid har trott och inte bli lurade. Våra fäder har visdom att förmedla. Kyrkofäderna gick före oss i Jesu efterföljd. Dom var inte perfekta eller fullkomliga, dock s var dom bärare av kyrkans tradition.
Aposteln Paulus förstod detta också och förde vidare vad han hade lärt. Han säger till Tessalonikerna (NIV) följande:

In the name of the Lord Jesus Christ, we command you, brothers, to keep away from every brother who is idle and does not live according to the
teaching you received from us. For you yourselves know how you ought to follow our example.

Historia och tradition är viktiga begrepp och är nära relaterade. Självklart ska vi inte romantisera begreppen. Man skulle kanske kunna invända att “traditionen” eller historien skrivs av vinnaren, i en tävling om makt och inte en demokrati av ideér. Ja, makt splittrar. Men jag tror att “traditionen” är mer organiskt än historieskrivande. Det är intressant att Chesterton menar att “traditionen” är skriven från en bred bas, medans historien är det inte. Det är mycket svårare att kontrollera mytologiska aspekter av en tradition. Detta menar Chesterton gör “traditionen” mer sann än historieskrivningen.

Nu tänker jag inte störtdyka i argumenten mellan tradition och historien. Jag tror man kan vara överens om att traditionen ska inte tas för lätt på. Det är viktigt att urskilja sann Kristen tradition och att även urskilja dess ramverk. Det är också viktigt att urskilja historieskrivning. Tradition och historia är nära relaterat och kan lära oss väldigt mycket om nuet och framtiden.

En liten personlig reflektion över givande. Läste en gång ett tänkvärt citat: “The only gift is giving to the poor; All else is exchange!” (Thiruvalluvar – Poet (30 BCE)

Ordspråksboken (Eng): “He who is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward him for what he has done.” (19:17)

Det Kristna budskapet står ofta nära till värderingar, traditioner och synsätt i Fjärran Östern. En främling skulle alltid bli behandlad med gästvänlighet. Änkorna och föräldralösa barn skulle alltid bli väl respekterade och hjälpta. Gamla Testamentet innehåller ju många lagar som skyddar de svaga och de fattiga.
Tänkte på hur viktigt detta betonas i bibeln. I ovan nämnda kapitel i Ordspråksboken så talas det i början av kapitlet om den vanliga mänskliga tendensen att behandla och bemöta “viktiga människor” eller VIP som det så fint kallas ibland med respekt och vördnad, medans man struntar i eller ignorerar människor som inte har pengar eller position (19:7). Folk i allmänhet gillar att bli associerade med viktiga människor.

Här tycker jag att Moder Teresa är ett stort föredöme. Hon gav inte bara lite pengar till en insamlingsgala eller i ett offertal i en kyrka. Hon gav sitt liv för de fattiga i Indien. Hon levandegjorde Austinus ord från 400-talet “Älska och säg det med ditt liv.” Att tro på Gud blir trovärdigt och gudomligt när tron levs ut.
Det är intressant att författaren använder denna bild av att ge till fattiga som att ge ett lån till Herren. Är inte allt vi har ett lån från Gud ändå? Varför ska vi då ge ett lån till Gud? Gissar att poängen bl a är att barmhärtigheten vi visar mot de fattiga kommer aldrig att ignoreras av Gud. Gud kommer ihåg och tar hand om våra behov.
Paulus beskriver så bra vår motivation för att hjälpa människor: “For you know the grace of our Lord Jesus Christ, that though he was rich, yet for your sakes he became poor, so that you through his poverty might become rich (2Cor 8:9)
Finns det någon orsak varför vi inte kan hjälpa?

Lars Flemström som är en frekvent skribent på nätet och på bloggar har på sin blogg se här nystat lite i
senaste tidens händelser och uppmärksammat något märkligt som är värt att fundera på.

En folkpartist som är ledamot av kyrkomötet, har dömts av rätten för försök till köp av sexuella tjänster av en 17årig flicka. Samma person har även varit ledamot av ledningen för Stockholms stift som ju nyligen har fått världens förste (som jag vet) kvinnliga biskop som lever i en öppet lesbisk relation. Samme person har även haft ledande kommunalpolitiska uppdrag som han nu har lämnat när allt har uppdagats.

Det intressanta är inte att häckla nämnda person för det vidriga som han har hittat på (han nekar medans flickan hävdar att sex ägt rum) utan snarare det faktum precis som Flemström nämner, att Sveriges ledande medier skriver om detta “EFTER att beslutet i kyrkomötet om samkönade äktenskap ägt rum.” Det verkar vara en mörkning av ledande politiker, journalister och präster inom Svenska Kyrkan. Den här personen blev dömd innan allt detta ägde rum. Det allvarliga är ju att personen ifråga var inflytelserik i kyrkomötet och hans röst hade tyngd. Det är ju märkligt att människor som dolt den här allvarliga typen av brott ska avgöra Svenska kyrkans inriktning och syn på Äktenskapet!

Höll man på nyhetsredaktionerna tyst om det här för att skydda personen? Nja, jag tycker precis som Flemström att en mer rimlig tolkning är att man på redaktionerna höll tyst om en så här pass allvarlig sak pga att mannen ifråga var en väldigt viktig person i kyrkomötet och vars röst stödde etablissemangets uppfattning. Det handlar om att driva genom beslutet oavsett vad som finns dolt i garderoben.Visst måste det vara så som Flemström hävdar, Att Helle Kleine, Aftonbladets politiske chefredaktör, och en av dom som kanske starkast drivit på beslutet om samkönade äktenskap på ledarplats, måste känt till saken men valt att hålla tyst för att inte störa beslutsprocessen. Ett tungt argument för detta är det faktum att man nämnt personens namn och adress och kommuntillhörighet efteråt. Det ligger döda lik begravna här! Är detta en kyrkopolitisk härdsmälta eller?

Helle Kleine är ju lite intressant så till vida att hon valde att utbilda sig till präst och gjorde stor sak av det, men hon arbetar inte som det idag. Det finns som Flemström påpekar många lediga prästtjänster. Men då står man ju inte i centrum och får vara en del av gräddan i samhällsskiktet. Man undrar vad motivet till att bli präst var hos Helle Kleine. Jag trodde att prästyrket var ett kall….inte en fluga som man gör för att “förverkliga sig själv” eller för att vara lite kulturellt och intellektuellt belevad.

Stämmer den analys som Flemström har gjort och som jag tenderar att hålla med om, så är det stor skandal
och något som skadar Svenska Kyrkan enormt! Kan det vara så att politruckerna och maktkramarna styr Svenska Kyrkan på ett så omoraliskt sett?

Läste en intressant artikel om varför evangelikaler har börjat vända sig till kyrkofäderna och den
tidiga kyrkohistorien. Artikelförfattaren, Robert Louis Wilken, (katolik) se här professor emeritus at the University of Virginia, listar ett antal orsaker:
1. Evangelikal teologi och spiritualitet kretsar kring skriften vilket också kyrkofäderna hade fokus på. Bibeln
har en väldigt stor betydelse.
2. Evangelikal teologi och spiritualitet har alltid haft som betoning att gå djupare i skriften. Författaren menar att detta är vad kyrkofäderna lär oss. Att tränga in under ytan och att läsa skriften långsamt och eftertänksamt. Att se Bibeln som en helhet där enskilda svåra texter förstås genom att läsa andra texter.
3. Kyrkofäderna var bland de mest skarptänkta under deras tid. Genom deras sätt att behandla skriften, så skapades och utmejslades det språk och uttryckssätt som vi andvänder när vi uttrycker den Kristna tron. Att ignorera kyrkofäderna är att undergräva grunden varigenom de klassiska trosbekännelserna (tex Athanasius eller den Apostoliska trosbekännelsen) var byggda på.

Det är intressanta tankar som Professor Wilken kommer med. Visst är det så att arvet från Kyrkofäderna är något som tillhör oss alla oavsett kyrkotillhörighet. Augustinus, Tertullian och Origenes: För många människor är dessa namn abstrakta röster och legender från antiken som inte har någon relevans för moderna behov eller frågeställningar. Som Protestant upplever jag att vår tradition tidigare inte tagit kyrkofäderna på så stort allvar. Det har funnits en negligering. Hur som helst, en närmare titt på dessa kyrkofäder uppenbarar människor vars reflektion över den Apostoliska undervisningen uppbygger Kristna från alla generationer.

Ett uppvaknande har skett som innebär att även evangelikaler och andra Protestantiska grupperingar har upptäckt rikedomar i den bredare Kristna traditionen. Evangelikaler har börjat inse att att den tidiga kyrkohistorien är också vår historia och inte bara katolikers eller ortodoxa´s för den delen. Medans katoliker alltid hållit kyrkofäderna högt, så har Protestanterna tidigare knappast nämnt dem vid namn. Nu verkar detta ha förändrats vilket är roligt.
Det är inte heller bara tänkt att inspirera och uppmuntra akademiker som behärskar grekiska och latin utan är ju tänkt att berika alla även den sk “medelkristne” om det nu finns sådana! Därför är det roligt att se den flora av litteratur som behandlar ämnet. I USA finns det ju många exempel, tex ovan nämnde författare som skrivit boken Getting to Know the Church Fathers: An Evangelical Introduction . Här i Sverige har vi ju författare som Peter Halldorf, (21 kyrkofäder : historien om hur kristendomen formades) Per Beskow, (De apostoliska fäderna) eller t ex Esra Gebremedhin som skrivit “Arvet från Kyrkofäderna” som rekommenderas.

Det råder inga som helst tvivel om att traditionen som gavs till kyrkan av Apostlarna och har uppehållits och bibehållits av de tidiga kyrkofäderna är mycket relevant till evangelikaler såväl som till Ortodoxa, katoliker, Anglikaner, Lutheraner, Calvinister, Baptister, Pingstvänner och alla andra på den Kristna trädstammen.

Det var ju som sagt väntat att kyrkomötet skulle rösta genom beslutet att homosexuella ska få vigas
i kyrkan. Därmed är Svenska Kyrkan först ut med detta vad jag vet i den världsvida kyrkan. Det är tragiskt att en del av Kristi Kyrka så allvarligt avviker från Bibeln och bekännelseskrifter. Jag uppfattar det såsom attt den sekulariseringsprocess som började i SvK på tidigt 1900-tal skördar mer och mer offer. Det har funnits ett politiskt intresse att styra kyrkan åt ett annat håll än i linje med den Kristna traditionen och den heliga skriften.
Socialdemokratin har varit det statsbärande partiet i Sverige under 1900-talet och har även varit det parti som har haft överlägset störst inflytandet på Svenska kyrkan. Under 1900-talet så har en tydlig och medveten förändringsprocess drivits där man har buntat ihop alla konservativa och givit dom etiketten “reaktionär” eller “intolerant”. Människor med en annan syn på ämbete har trummats ut på ett politiskt laddat sett som kvinnoprästmotståndare. Istället för att velat ta den seriösa teologiska diskussionen, så har man drivit en slags socialpolitisk linje i kyrkans hägn där alla grupper ska få sin rätt genom, där alla grupper minsann har rätt till samma saker. Människor i kyrkan med en historisk syn på äktenskapet såsom varande en sakral förening mellan man och kvinna enligt skapelseordning har betecknats såsom homofoba och intoleranta. Kristna som har uttryckt sin tro på Jesus som världens frälsare och herre, född av jungfru Maria och avlad av Helig Ande har dumförklarats. Tro på under och mirakler har förnekats av kyrkans ledande män. Man har uteslutit allt som har ansetts vara “kontroversiellt” och politiskt opassande för att skapa snarare ett förrättningsinstitut än en Kyrka, vars viktigaste uppgift har varit att förätta vigsel, dop ocb begravning. Man har blivit mer av en social samhällsinstitution snarare än en Kristen kyrka med uppgift som Svk kyrkans kyrkoordning själv beskriver ”Att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”
Den Svenska kyrkan har blivit en avfällig kyrka. Saltet har mist sin sälta. En viktig fråga infinner sig: När upphör en kyrka att vara kyrka?

Följt med intresse den utveckling som har skett och nu på ett påtagligt sett har skett i relationen mellan Anglikanska och Katolska kyrkan. Det gäller den nya “kanoniska struktur” som Vatikanen och Påven Benedictus har skapat för att hjälpa Anglokatolikerna att ingå i full gemenskap med Rom men samtidigt behålla sin Anglikanska identitet och liturgiska tradition.
Det är ju ingen nyhet att många troende inom den Anglikanska gemenskapen har blivit uppgivna över den teologiska utveckling som skett på senare år. Värderingar och teologiska ståndpunkter som Kyrkan har haft genom historien har övergivits till förmån för mer moderna och mer politiskt accepterade och korrekta ståndpunkter. Det är ju samma utveckling inom den Svenska kyrkan. Skillnaden är väl att gemenskapen mellan Katolska och Anglikanska är närmare av historiska skäl. Steget har inte varit lika stort mellan de båda kyrkorna som mellan SvK och Katolska K. Det vore intressant om ett liknande steg kommer att tas av Påven när det gäller de Lutherska kyrkorna i Europa och dom grupperingar som inte ser någon annan utväg än att ställa sig under Påven och den Katolska kyrkans översyn. Nu är inte jag så naiv att jag inte ser hinder och problem. Det finns fortfarande stötestenar, men jag vill ändå se en möjlig väg framåt för kyrkorna.
För mig är detta (som är nämnt ovan) ett synligt tecken på ytterligare ett steg i förverkligandet av strävandet mot full, synlig enhet i Jesu Kristi Kyrka.

Evangelical Theological Society fattade ett radikalt beslut för några år sedan när man försökte att säga upp en person från medlemskap. Orsaken var att person/personerna höll fast vid en okonventionell uppfattning (Open Theism).Vidare, Pete Enns blev tvingad att sluta sin tjänst som professor vid Westminister Theological Seminary pga att han ville omvärdera vedertagna uppfattningar om Bibeln och istället låta bibeln definiera sig själv på dess egna villkor. (Omdefiniering av Inerrancy). Vid Calvin College, så har styrelsen ganska nyligen givit ett påbud om att ingen har tillstånd att undervisa, skriva eller försvara homosexualitet. Nyligen så har professorerna kallat till något slags möte för att disskutera “Akademisk frihet”. Detta är exempel hämtat från den Kristna Akademiska världen i USA. Det finns väl exempel även på närmare håll i Europa och Sverige. Allt detta är exempel på när Akademisk frihet på Bekännelsetrogna Universitet och Seminarier blir åsidosatta.

Problemet är alltså: Till vilken nivå kan det finnas sann Akademisk frihet på på en bekännelsetrogen institution vare sig det är Seminarie eller Kristet Universitet som underordnar sig Kristus? Hur kan man ha Akademisk frihet och samtidigt vara Kristi lärjunge/slav? Detta är ett litet dilemma. Frågan är alltså inte retoriskt ställd.

Å ena sidan, yttrandefrihet och åsiktsfrihet är oersättliga rättigheter. Utan det skulle vi inte ha haft den Copernikanska revolutionen eller den Protestantiska reformationen för den delen heller. Kyrkan behöver vara Eccleisa reformata, semper reformanda – kyrkan reformerad, alltid reformerande. Utan den här akademiska friheten så skulle vi förlora förmågan att kritiskt utvärdera konventionellt hållna ståndpunkter.

Men å andra sidan, yttrandefrihet och åsiktsfrihet är på sätt och vis uttryckligen förbjudet i Nya Testmentet. Vi har många verser i bibeln som anbefaller de kristna att hålla sig till sunda läror. Det finns många ställen som fördömer falska lärare, många versar som uppmnar till att hålla fast vid sanningen. När det då finns Kristna utbildningsinstitutioner som sätter upp förbud för vissa typer av idéer eller åsikter, så är det ju ofta i andan av att hålla fast vid sunda läror för Kristi Kropp.

Var är då lösningen? Hur bred är den “sunda läran”? Hur generös är Ortodoxin?
Nämnda exempel ovan på fall där Akademisk frihet har kringskurits är viktiga. Dock, man kan ju vara sympatisk med nämnda personer och ändå oövertygad om lämligheten med att stödja deras tankar. Å ena sidan har vi Akademisk frihet – och på andra sidan vågen har vi de sunda lärorna.

Visst är det så att det handlar om perspektiv. Det som är den ene personens heresi är den andres ortodoxi. Konservativa kan anse att jag är liberal för att jag läser Bibeln literärt snarare än bokstavligt. Å andra sidan anser de liberala att jag är konservativ för att jag tror på Bibelns auktoritet och inspiration och Jesu uppståndelse.
Så…..hur försonar vi akademisk frihet med att underordna sig en Konfessionell institution? Till vilken gräns ska den här akademiska friheten kunna tillämpas. Från ett annat perspektiv kan man fråga sig: Handlar vi utifrån missförståelse av termen “frihet” hämtad från politisk Liberalism snarare än en Kristen människas frihet i Kristus?

Det är med sorg som jag läser på tidningen Dagens nätupplaga se här att Biskop Emiritus Bertil Gärtner är död. Gärtner har varit en betydelsefull kristen ledare och herde i Sverige och inom Svenska kyrkan som har stått upp på ett klart och tydligt sätt för den evangeliska tron. Förutom sitt exegetiska kunnande vilket kom till uttryck i många av hans bokproduktioner, så kom han att representera den konservativa falangen inom Svenska kyrkan bl a genom sitt motstånd mot kyrkomötet 1958 som drev genom beslutet om Kvinnors rätt att bli präster. Gärtner var dock inte bara känd för det, utan även för sitt engagemang. Gärtner var väldigt aktiv i Oas-rörelsen (som ju är en karistmatisk förnyelserörelse inom SvK) och talade flera gånger där. Jag har själv läst flera av hans böcker med mycket stor behållning som t ex Gå därför åstad, (som skrevs tillsammans med Bo Giertz), Missionens nya ansikte, ( med Björn Fjärstedt) och hans kommentar till Galaterbrevet.
In i det sista så var han aktiv och följde t ex kyrkovalet engagerat vilket man kan se på hans blogg som jag har i min lista. Jag uppskattade hans initerade kommentarer. Han uppmanade folk att rösta på Frimodig Kyrka! Svenska Kyrkan och Svensk Kristenhet har förlorat en god kyrkoledare och profetröst.

Har följt lite grann diskussionen på Mikael Karlendals intressanta blogg, se här senaste tiden som har behandlat Predestinationsläran, dvs läran om Guds utväljande. Detta gränsar givetvis ockå till frågor om förutbestämmelse, Guds vetande bl a. Man kan väl hävda att Augustinus lade den stora grunden till predestinationsläran. Han menade att det är Guds nåd som leder människor till frälsning och tro och inte människans egna förmåga. Han blev samtidigt starkt ifrågasatt av Pelagius, (som senare blev fördömd av kyrkomötena) som hävdade den fria viljans betydelse i sammanhanget.
Det är ju egentligen Reformatorerna på 1500-talet som väcker liv i predestinationstanken på allvar. Luther hävdade ju väldigt klart att det är Gud som utväljer människan till frälsning och inte människan. Calvin gick ett steg längre genom att hävda att Gud utväljer vissa människor till frälsning och andra till fördömelse. Det brukar också benämnas double predestination, den dubbla predestinationen. Det är viktigt i sammanhanget att också påpeka att det råder delade meningar i den teologiska världen om vad Calvin menade och vad han inte menade och det finns väl ingen fullständing konsensus på området.

Kommer ihåg en lärare jag haft (som inte var Calvinist)som skrev en väldigt tänkvärd dikt om predestination som jag tycker passar i sammanhanget:

“Don´t blame if I´m not a Calvinist! It´s not my fault.
I wasn´t predestined to be a Calvinist!

If God, in his soverignty, gave me a free will, I couldn´t turn it down, could I?
Could anyone freely choose to believe in pre-destination?
Could anyone, by free choice, deny the existence of free choice?

Becoming, by another´s will, I will
Becoming that which another willed,
I willed and, by willing, became it more.
The will of him who willed was that I will,
and no willing of mine could unwill his will that I will,
no matter how unwilling.

The will of him who willed my will
I could not unwill by my will.
No matter how unwilling, I willed,
and his will was done.

Thus my will his will must will,
or else
in ceaseless hatred of his will and my willing
my will dies without ending,
undable to end its hated, chosen end,
willing but unable to end willing
able but unwilling to end hating.

Thus life lies in willing yielding to willing love,
or deathless death comes in endless flight
from him who wills my life.”

Arden C.Autry

“A room without books is like a body without a soul.”
Gilbert K. Chesterton