Omar och hans antisemitiske vän Rami

Läser med förundran på Dagen se här att den sk poeten, Muhammed Omar, vill bilda ett antisionistiskt parti. Han vill bjuda in alla extrema grupperingar på den politiska skalan som hyser antisemitism. Denne sk poet fick ju en sån enorm uppmärksamhet och plattform i Svensk media och kulturliv. Den Svenska kultureliten var riktigt stolta över att kunna se en ung invandrar-svensk med lite talanger i att uttrycka sig i tal och skrift komma fram på scenen. Han verkade ha njutit av all uppmärksamhet och tog för sig.
Sen gick något snett för den unge poeten. Eller så bestämde han sig helt enkelt för att uttrycka var han egentligen alltid stått, vilket känns nästan mer rimligt. Helt plötsligt så kom den unge poeten ut som radikal muslim. Han började uttrycka grova antisemitiska uttalanden, anordnade abf-kurser i Gottsunda (invandrartätt område i Uppsala) finansierat av svenska skattemedel där han bjöd in antisemiter (Radio Islams dömde ledare, Ahmed Rami) att tala. Han har spridit traktat i området för att samla alla muslimer, Han sprider grov antisemtisk smörja via sin hemsida bl a.
Det är ett intressant fenomen att han samlar högerextremister, radikala muslimer och extrema vänsterextremister i det förenade hatet mot judar och staten Israel. Propagandan ser lika dan ut från Omar som från Nazisterna under 2:a världskriget eller Palestinsk tv eller från Irans President. Det som är det märkligaste är att det är bara tidningen Dagen som skriver om det. Alla andra tidningar verkar vara tysta! Kan det vara så att man skäms med tanke på hur man favoriserade den unge poeten och skröt lovord tidigare.
Här är det viktigt att den Svenska demokratin inte accepterar antisemitism som sprids genom olika propagandakanaler. Jag kommer att tänka på den mycket kontroversiella och synnerligen obehagliga atmosfär som rådde runt omkring rättegången mot Radio Islam och dess ansvarige utgivare, Ahmed Rami, känd som Antisemit och judehatare. Han fick hålla på ganska länge med sin pytonpropaganda innan rättssamhället reagerade. Han var ansvarig för den grövsta antisemitiska radiopropagandan i Europa sedan kriget. När väl rättegången ägde rum så fick Antisemiten tyvärr mycket stöd av den intellektuella eliten. Jan Hjärpe (Professor i Lund, Islamolog och Svt:s ständige bisittare i islamiska frågor) och Jan Bergman (avliden sen några år, mycket framstående Religionshistoriker och Egyptolog) gjorde minst sagt häpnadsväckande uttalanden till stöd för Antisemiten. Vittnesmålet väckte stor uppståndelse inte bara i Sverige utan utomlands vilket skakade Uppsala Universitet och i synnerhet Teologen. Överhuvudtaget var Teologen i Uppsala inblandad vilket protokoll och skriverier visade. Det som var än mer märkligt var att Bergmans kollegor inom kyrkan (!) och den akademiska världen lyckades avleda diskussionen från själva sakfrågan till att gälla frågan om Bergmans akademiska fri och rättigheter. Kritiken mot Bergman vändes i en kritik mot hans “Judiska” kritiker. Hela den här affären, som kom att kallas “affären Rami-Bergman” finns i bokform vilket jag skaffade mig. Den är skriven av Håkan Arvidsson, Universitetslektor i historia vid Roskilde Universitet och heter: Affären Rami-Bergman – Dokument om judefientlighet och akademisk röta i Sverige Boken rekommenderas verkligen för den intresserade! Den rättegången visade för mig att Antisemitismen och djupt grova fördomar om Judar, Judendomen och staten Israel finns mitt i det Svenska samhället. Inte bara bland extrema politiska avarter utan även inom den sk kultur och intellektuella eliten pyr ett hat och förakt.

Därför rekommenderar jag alla läsare att närhelst ni läser eller ser att denne Omar uttrycker hets mot folkgrupp vilket antisemitism innebär, så ska ni anmäla det till Polis och rättsväsende!

Disputation på Uppsala Universitet

Var igår på en trevlig tillställning på Uppsala Universitet. En vän, Johannes Pulkkanen, lade fram sin avhandling “The Dark Night – St John of the Cross and Eastern Ortodox Theology”. Avhandlingen är en slags jämförelse mellan Johannes av Korsets teologi och Simeon den nye teologen och St Maximus Confessor med utgångspunkt från den ryske teologen Vladimir Losskys diskussion och anspråk. Lossky hävdade bl a att Västerländsk teologi tenderar att hamna i opersonlig filosofi, exemplifierat i Nyplatonism, vilket hindrar västerländska kristna från att uppleva liknande andliga välsignelser som Österländska kristna. Mycket intressant ämne. Ämnet är inom fackområdet Systematisk teologi. Hans opponent var professor Andrew Louth från Durham University, som gav mycket intressanta kommentarer. Examinationsrådet bestod bl a av Samuel Rubensson, professorn från Lund och Ezra Gebremedin, Docent i Uppsala (författare till “Arvet från Kyrkofäderna”). Givetvis fanns det ämnen där respondenten, Pulkkanen och opponenten, Louth, inte var överens, men det hör väl liksom till en offentlig disputation och även vetenskapen i stort.

Att Louth även är ortodox präst syntes genom hans svarta kåpa till klädnad och ett stort fint kors som prydde hans hals och mage. Närvarande på disputationen som jag såg kom in (förutom alla professor,docenter och andra knytna till Uppsala Universitet) var även Peter Halldorf som matchade Louth i samma typ av klädnad.

Efter den offentliga diskussionen, så var det en trevlig tillställning nere på Newman-Institutet, där alla var samlade och till en smaklig smörgåstårta med efterföljande kaffe och kaka, så fick vi höra både fin klassisk musik och lite varvade tal från människor som varit med Johannes från forskningens början till slutet.
Under middagen så kom såsmåningom examinationsrådet, såsom sed är i Uppsala tydligen, ut med det efterlängtade beskedet att avhandlingen hade blivit godkänd! Det blev folkets jubel förstås.

Grattis Johannes till doktorshatten!

Likheter mellan upplysningens tänkare och dagens ateistprofeter

Senast året i synnerhet så har det ju förekommit många intressanta debatter mellan förespråkare för den Kristna tron och förespråkare för allt mellan Scientism och Ateism. Kända såväl som okända debattörer har lagt sig i och mer än någonsin har litteraturen svämmat över inom nämnda områden. En sak som är intressant och värt att notera är att dessa spörsämne har pågått under större delen av den Kristna kyrkans historia. Allt från apologeter som Justinus Martyren och Athanasius till Augustinus och Tomas Aquinas. Jag funderade en dag på varför detta med Guds existens har blivit så populärt att debattera, filosofera och allmänt ha åsikter om nu. Har du tänkt på att det finns vissa likheter mellan vår tid och upplysningstiden?

Upplysningstidens tänkare ville ju distansera sig från tiden närmast tidigare. Dom ville markera en slags diskontinuitet från tidigare metoder, ideér och auktoriteter osv. Dom initierade ett slags intellektuellt oberoende. Deras tankar skulle inte vara påverkade av tidigare idéer. Deras tankar skulle skiljas radikalt från den tidens inflytande som på då var kyrkan. Man ville markera en ny start.
Dr Andrew Hoffecker (Reformed Theological Seminary)listar några intressanta sk stylistiska förändringar som kom inom filosofin vid upplysningens tid:
1. Man slutade använda latin som det dominerande språk. Det skulle bli ett språk som alla kunde förstå och inte bara professorer på universiteten eller kyrkans män. Likaså har den debatt som pågått i England, USA och Sverige bl a populariserats i lättlästa böcker, genom retoriskt skickliga föredrag och provocerande och utmanande debatter. Språket och uttryckssätten är mer av den enkla lekmannens vokabulär. Alla kan förstå och intresset växer bland befolkningen att närvara vid den typen av öppna diskussioner.Det har inte varit diskussioner mellan professorer i Teoretisk filosofi.

2. Ett annat ämne som Hoffecker nämner är Fria diskussionsämnen (Free treatises). Under medeltiden och Renässansen så skrev man alltid kommentarer på tidigare publicerade böcker. Man gjorde analyser och kritiska utvärderingar av tidigare diskussioner. Nu skulle det vara dagsaktuella diskussioner. Man var inte intresserad av det som varit tidigare. Dom var lite som Anabaptisterna i en tidigare period i samband med reformationstiden som såg på Luther och Calvin lite som halvfärdiga eftersom dom tyckte inte att Reformatorerna gick tillräckligt långt. Anabaptisterna ville ju radikalt reformera Sakramenten och andra områden av det Kristna tron. Dom ville bryta med mycket. På samma sätt så såg upplysningstänkarna på Renässansen och Medeltiden. Dom ansåg att dom inte behövde andra tankesystem för att konstruera sitt system. Dagens sk upplysningstänkare med Sturmark och P.C. Jersild i spetsen i Sverige har markerat vikten av att bryta med kyrkans inflytande i samhället. Man betonar hur farligt det är att ha religion som styrmedel och argumenterar för en mer sekulär hållning. Man vill markera en tydlig brytning, i Hedenius tappning, med kyrkan och dess mångåriga inflytande i det Svenska samhället. Man sätter sin egen agenda.

3.En tredje sak som Hoffecker nämner är att upplysningstänkarna representerade en rörelse utanför universitetsvärlden. Filosofin var inte i händerna på folk som var “inlåsta” på universitet eller inom kyrkan. Precis som Locke,(som tex var en statstjänsteman) Descartes (lärare åt drottning Kristina) och Hume mfl kom inte från universitetsvärlden. Dom repr. nytt sätt att både tänka och verka. Fast dom inte levde i universitetsvärlden, så identifierade dom sig med dessa frågeställningar bl a och ägnade sina hela liv till att lösa filosofiska problem.När man tittar på de diskussioner som pågått och pågår, så kan man se att många av de människor som populariserat dessa historiskt sett filosofiska diskussionsämnen såsom Guds existens, Jesu Gudomlighet, Ateism, Darwinism osv har inte varit teologer, filosofer eller liknande. Jag tänker på sådana personer som författaren till Da Vinci Koden, Dan Brown, Christopher Hitchens, Dawkins (visserligen professor, men dock inte inom Religion, Teologi eller Filosofi). I Sverige har vi ju Christer Sturmark ,(IT-entreprenör) P.C. Jersild (läkare) som mer än någon annan trotsigt utmanat det Kristna etablissemanget.

Det är vitalt för den Kristna kyrkan att utmanas av dessa förespråkare av ateism och sekularisering. Kyrkan måste bli bättre på att kontextualisera sig och besvara dom frågor som är relevanta idag och inte bara rabbla svar på gamla frågor. Kyrkan har ett mycket fräsht alternativ som vi inte behöver skämmas för. Det har hållit måttet i närmare 2000 år.

Mörkläggningen av pedofilskandalen i Katolska kyrkan

Såg ett tv-program ikväll som verkligen rev upp mycket i tankar och känslor. Det gäller den sk
mörkläggning som ägde rum av de mycket tragiska pedofilskandaler inom Katolska kyrkan. I programmet så fick man följa många familjer vars barn drabbades av prästers sexuella övergrepp. Över 100 000 övergrepp har ägt rum finns det belägg för, men experter menar att 80% förblir okända. Man fick följa den process som följde, hur kyrkan på olika sätt försökte mörklägga det.
Omfattningen (och detta bara i USA) var ju mycket större än vad någon hade förstått eller anat. Biskopskonferensen var helt tysta om fenomenet. Flera katolska ledare fick behålla sina ämbeten trots sina ansvar för att vara ledare för hundratals präster som följdaktligen var pedofiler. Det är många frågor som reser sig i en…..Varför försökte Katolska kyrkan mörklägga allt in i det sista? Varför är det så många präster som varit (och är) pedofiler som gått fria och fått fortsätta? Katolska kyrkan avböjde i detta program att ge några kommentarer. Genom att betala ersättning verkar det som att man ska tro att hela problemet är löst…eller? Många människor har drabbats. I programmet får man följa människor som drabbats men som inte fått någon ursäkt. Det tycker man ju är väldigt konstigt.

Hela frågan med celibatets varande och inte varande är ju oerhört viktigt. Att allvarliga problem föreligger bland präster är ju helt uppenbart. Studier som diskuterades i programmet visade att majoriteten av de präster som utsatt barn för sexuellt utnyttjande var heterosexuella. Så anklagelsen att det skulle vara homosexuella präster som utnyttjat pojkar fanns inget stöd för. Snarare verkade det handla om snedvriden syn på sexualiteten. Eftersom äktenskap eller förhållande med kvinnor inte är acceptabelt, så har männen följdaktligen vänt sig till barn för att få sina behov mötta.
Att Katolska kyrkan valt att mörka och tysta ned detta är en stor gåta för mig. När man betalade ut ersättningarna, så var det ungefär som att under galgen göra det som krävdes. Hur rimligt är det att ledare för ett stort antal präster som betett sig på detta sätt får sitta kvar som biskopar o dyl. Att hela ledningen för Katolska kyrkan måste ha känt till det här men valt att hålla tyst är ju en tragedi. Det slutar med att det kommer ut via media och journalister. När detta visat sig vara ett så stort problem, så undrar man hur det ser ut i resten av världen, i Asien, Afrika, Europa och övriga delar av världen. Att det är något som inte stämmer med det strikta celibatet för präster inom Katolska kyrkan behöver kanske inte sägas.

Debattens vindar blåser

Har följt lite sporadiskt diskussionen som pågått på EFK:s ordförande Stefan Swärds blogg senaste tiden. Det har varit en diskussion om postmodernismen och “emerging church” rörelsen som uppstått framförallt i USA och England. Det är en intressant diskussion med bra vinklar och perspektiv. Dock så delar jag Swärds analys att den här rörelsen är inte en väckelserörelse, som kommer med ny andlig kraft och vidrörelse från himlen. Även jag anser nog att den här rörelsen kan ibland verka vara ett slags “trötthetssyndrom” och en önskan om “nytänk” både när det gäller lära och praxis. Däremot finns det mycket intressanta aspekter av rörelsen som det är helt värt att anamma och ta till sig. Jag tänker t ex på längtan efter att hitta tillbaka till gamla rötter. Dessutom tänker jag på att kunna omformulera sig med ett språk för vår tids människor. Även jag tycker dock att det är problematiskt när folk använder sig av olika termer såsom modernism, post-modernism osv som slagord utan att definiera dom. Alla använder dom utifrån lite olika utgångspunkter och perspektiv. Frågan är hur gångbara dom här termerna egentligen är men det är en annan diskussion.

Diskussionen om Tro och dess relation till kulturen är en stor och komplicerad fråga. Var hittar man balansen där man inte förvandlar kyrkan vare sig till sk kulturkristendom eller till en sekteristisk Kristendom. För att vara en accepterad komponent i en sekulariserad miljö så måste kyrkan i viktiga avseenden acceptera samhället och dess kulturella uttryckssätt och inte bara fördöma eller ha en konfrontationspolicy. Kyrkan måste inkultureras för att få den här tydliga rollen. Väckelserörelser har ju alltid haft en sekteristisk relation till omkringliggande miljön. Ord såsom “vi är inte av denna värld” och liknande bibliska ord har tolkats såsom att kristna ska helt ta avstånd från allt i kulturen. Faktum kvarstår dock att Jesu liv och tjänst inkluderar ju både en acceptans av en speciell kultur såväl som konfrontation med vissa element i den kulturen. I kontrast till väckelserörelserna, så har ju den mer liberala och många gånger mer sofistikerade kristendomen historiskt sett uppslukat kulturen, så att kyrkans vitala funktion som salt och ljus har bleknat. Kyrkan har här ansett det mesta i kulturen som andliga uttryck och har kulturellt anammat det mesta, även när andra Kristna rörelser (bred majoritet) har tagit avstånd från vissa kulturella uttrycksätt.
Richard Niebuhr har ju tematiskt disskuterat detta gamla spörsmål mellan kyrka och kulturen i sin förnäma bok, Christ and Culture. Den rekommenderas för den som är intresserad i ämnet. Katolska kyrkan har ju historiskt sett tagit en slags mellanväg mellan den liberala Kristendomen och väckelserörelserna. KK har ju alltid stått tydligt i vissa etiska och morala frågeställningar, tex syn på det mänskliga livets okränkbarhet. Samtidigt har inte KK tagit avstånd från kulturen som väckelserörelserna ofta gjort. Istället har man tagit den intellektuella och filosofiska debatt som uppstått. Se tex 1900-talets början när ateismen och bibelkritikens vind blåste, så tog ofta Katolska teologer och filosofer debatten med stor skärpa. Enligt Niebuhr (som förövrigt själv stod i reformert tradition) så menade han att Katolska kyrkans relation till kulturen var att man ansåg sig vara en del av kulturen men att Kristus står över kulturen och att allt pekar mot skapelsens krona.
Detta är ett ämne som intresserar mig mycket och tåls att komma tillbaks till.

Följetongen fortsätter om SSPX

Ja…vad ska man säga…det verkar vara många följetonger på den konservativa katolska
gruppen SSPX och dess handhavanden.
Näst på tapeten är avslöjanden om mycket grova antisemitiska påstenden och anklagelser som kommit fram.
Idag kan man läsa bl a på Dagen om nya uppgifter om antisemitisk propaganda utgiven av gruppen. Tidigare har ju den kontroversiella sk biskopen Williamson och hans förnekanden av förintelsen blivit uppmärksammat. Det är mycket obehagligt att gruppen verkar ha så mycket förankring inom högerextremism. Samma typ av judehat som dykt upp under historiens gång visar sitt fula ansikte igen. Nån verkar ha lyft på mattan och hittat smuts där!

Att nazister, fascister och liknande grupperingar är antisemiter och antisionister är väl inget nytt. Det är som en cancersvulst på mänsklighetens kropp. Det kommer tragiskt nog alltid att finnas människor som tror så. Men att kyrkans män har gått in i allians med dessa typer av mörkermän och så att säga försöker förmedla detta som kyrkans lära är en förbannelse för hela den kristna kyrkan, inte bara den Katolska kyrkan även om dom drabbas värst i ett avseende.
Nu måste Katolska kyrkan och påven tydligt och klart markera och även på annat sätt tydliggöra för den Judiska populationen och övrig värld att detta kan inte accepteras inom den katolska kyrkans hägn. Det är bara påven själv, i kraft av sitt ämbete, som har den förmågan att göra klart för världen vad som gäller. Skulle även önska att kyrkoledare från de andra stora samfunden går ut i gemensam deklaration emot antisemtism och för ett närmande mellan den Kristna kyrkan och Kyrkans rötter, den Judiska befolkningen.

Prästbrödraskapet SSPX – S:t Pius X

Såg ikväll ett intressant program på uppdrag granskning som handlade om Prästbrödraskapet SSPX – S:t Pius X. För lite info om denna gren inom Katolska kyrkan, läs här och här Gruppen presenterades i programmet som extrem och har bannlysts av påven. En av de mer extrema sidorna av gruppen är de högerextremistiska åsikter som flera av ledarna har uttryckt offentligt. Man har bl a förnekat förintelsen.
Nu är ju detta verkligen galet. Detta är ju i så fall grov antisemitism.
Men samtidigt som man tittar så får man intrycket av katolik-skräcken som kommer till uttryck igen. På nått sätt tar media fram något tokigt för att sprida nidbilder om Katolska kyrkan. Hur många gånger har inte detta skett i tidningar som DN eller andra s k faktaprogram. Att det i Sverige alltid har funnits en slags skepsis mot det s k främmande elementet, katolicism, är ju inget nytt. En sida av myntet är att ett sådant här program blåser liv i elden vilket inte är helt rättvist tycker jag.

Vad som är synnerligen märkligt är att medans Katolska kyrkan tar offentligt avstånd från gruppen pga deras extrema idéer, så välkomnar Svenska Kyrkan gruppen. I programmet så intervjuades ett antal kyrkoherdar runt omkring i Sverige som väldigt blåögt välkomnat gruppen att hålla mässor och föreläsningar. När dessa kyrkoherdar konfronterades med uppgifterna så var alla chockade. Ingen visste något tydligen. Engelska kyrkan i Stockholm önskade att allt skulle passera utan att någon märkt något. Han var synnerligen pressad i tv-programmet.

Gruppen presenterar sig själva som en konservativ riktning med mål att “återväcka den konservativa katolicismen till liv”. Om jag inte minns helt fel så grundades gruppen av en stark motståndare till 2-Vatican konciliet, Lefebre. Han var en inflytelserik man som var kardinal om jag inte minns helt fel (ni katoliker får rätta mig). Han motsatte sig alla teologiska förändringar tex ecumenism, förändring eller tillägg av liturgin bla. Han blev exkommunicerad av påven. Relationen verkar fortfarande spänd mellan kyrkan och gruppen.
Det skulle vara intressant att höra hur Svenska katoliker ser på den här gruppen.

Attacker mot Kristna i Indien 2008

Fick nyligen av en indisk pastor en liten sammanfattning av de förföljelser som har pågått mot Kristna i Indien under året som gått. Som alla vet så har ju de kristna i Indien alltid levt under ett konstant tryck från hinduer. Den Indiska konstitutionen som beskyddar rätten att få utöva sin religion, är naggad i kanten när det gäller Kristna. Se tex denna lista:

Attacker mot Kristna i Indien under 2008 (ej komplett lista, utan bara rapporterade attacker.
State.no	Name of the State	Antal attacker
1	Andhra Pradesh	38
2	Karnataka	112
3	Orissa	236
4	Madhya Pradesh	34
5	Kerala	10
6	Kashmir	4
7	Chattisgar	10
8	Bihar	3
9	Maharashtra	5
10	Jharkand	4
11	Uttar Pradesh	9
12	Himachal Pradesh	2
13	Arunachal Pradesh	1
14	Tamil Nadu	8
15	Rajasthan	4
16	Delhi	5
17	Punjab	1
18	Goa	1
19	Gujarat	1
20	Manipur	1
* 4000 Christian homes destroyed and 121 martyred for their faith in Christ
This is not an exact report there are many more attacks have taken place but not reported due to network/communication failure.

 

Denna problematik (mellan hindunationalister och Kristna) är ju inget som uppstod 2008, men det verkar som att fler har uppmärksammat det och på så sätt riktat ljuset åt det hållet. Att västerländsk media uppmärksammar det är viktigt eftersom det är en så känslig politisk fråga i Indien.

Chesterton och julen

“Any one thinking of the Holy Child as born in December would mean by it exactly what we mean by it; that Christ is not merely a summer sun of the prosperous but a winter fire for the unfortunate.” –

G.K.Chesterton

Känslomässiga argument

I kölvattnet av MRO:s demonstrationer för det mänskliga livet och emot utsläckandet, så har en viktig fråga uppstått som tåls att fundera på. Frågan är hur legitimt det är att att använda sig av känslor (tex att visa starka bilder för att må dåligt/avskräckas för någonting) eller t ex att visa starka bilder och sedan hålla ett brännande tal för att samla in pengar till olika ändamål. I stundens allvar kanske människor övertygas att fatta ett beslut som man inte skulle göra om man inte utsatts för denna känslomässiga situation.

Känslor har ju inte betraktats med positiva ögon i västerlandets idéhistoria. Filosofer som Platon, Descartes, Kant osv kopplade ju känslor till kroppens begär och menade ju att känslorna snarare band och förvirrade förnuftet i sökandet efter sanning. Denna syn har väl varit mer eller mindre en truism, dvs självklart.

Kan man bygga ställningstagande på känslor? Vart går gränsen mellan tanke och känsla?

Oavsett om ändamålet är etiskt gott/rätt, är det fortfarande legitimt att använda sig av känslomässiga argument? Hur argumenterar man mot en stark känsla? Om det är legitimt, hur långt kan man gå….finns det någon gräns etiskt? När man läst många initierade kommentarer gällande MRO:s metoder, så ser man att man är överens i sakfrågan, men tar avstånd från metoden. Jag gissar att hela den här diskussionen om känslans plats är moralfilosofins område.

Har du tänkt på egentligen hur ofta vi människor använder oss av känslomässiga argument för att få önskat resultat, få en person att göra en viss sak eller inte göra en viss sak….