En liten personlig reflektion över givande. Läste en gång ett tänkvärt citat: “The only gift is giving to the poor; All else is exchange!” (Thiruvalluvar – Poet (30 BCE)
Ordspråksboken (Eng): “He who is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward him for what he has done.” (19:17)
Det Kristna budskapet står ofta nära till värderingar, traditioner och synsätt i Fjärran Östern. En främling skulle alltid bli behandlad med gästvänlighet. Änkorna och föräldralösa barn skulle alltid bli väl respekterade och hjälpta. Gamla Testamentet innehåller ju många lagar som skyddar de svaga och de fattiga.
Tänkte på hur viktigt detta betonas i bibeln. I ovan nämnda kapitel i Ordspråksboken så talas det i början av kapitlet om den vanliga mänskliga tendensen att behandla och bemöta “viktiga människor” eller VIP som det så fint kallas ibland med respekt och vördnad, medans man struntar i eller ignorerar människor som inte har pengar eller position (19:7). Folk i allmänhet gillar att bli associerade med viktiga människor.
Här tycker jag att Moder Teresa är ett stort föredöme. Hon gav inte bara lite pengar till en insamlingsgala eller i ett offertal i en kyrka. Hon gav sitt liv för de fattiga i Indien. Hon levandegjorde Austinus ord från 400-talet “Älska och säg det med ditt liv.” Att tro på Gud blir trovärdigt och gudomligt när tron levs ut.
Det är intressant att författaren använder denna bild av att ge till fattiga som att ge ett lån till Herren. Är inte allt vi har ett lån från Gud ändå? Varför ska vi då ge ett lån till Gud? Gissar att poängen bl a är att barmhärtigheten vi visar mot de fattiga kommer aldrig att ignoreras av Gud. Gud kommer ihåg och tar hand om våra behov.
Paulus beskriver så bra vår motivation för att hjälpa människor: “For you know the grace of our Lord Jesus Christ, that though he was rich, yet for your sakes he became poor, so that you through his poverty might become rich (2Cor 8:9)
Finns det någon orsak varför vi inte kan hjälpa?

