Nyss hemkommen från musikalen Jesus Christ superstar, som ju är en brittisk rockopera/musikal från sjuttiotalet skriven av Andrew Lloyd Webber (musik) och Tim Rice (text).
Musikalen är intressant så till vida att den spelas upp från Judas Iskariots perspektiv. Musikalen har väl varit lite kontroversiell och frambringat en del reaktioner. En av huvudkritiken har varit just det mänskliga perspektivet i musikalen och hur man har placerat Jesu Gudomliga sida i bakgrunden.
Hur som helst, musikalen var intressant.
Dom som spelade upp musikalen tillhör Afrokören, som är en kör som hör hemma i Svenska Kyrkan. Den var proffsigt utförd med fin dramaturgi. Musiken och talen var väl synkroniserade. Min syster spelade Simon Seloten och gjorde bra ifrån sig.
Ett budskap kan verkligen kommuniceras effektivt via drama och musik!

Finns inget mer avslappnande och skönt än att sitta hemma på kvällen och
lyssna på Johann Sebastian Bach, Barockens kompositör. Jag har alltid gillat hans preludier, och nu låter jag Jonathan lyssna lite också, för att det ska tydligen vara väldigt bra för hjärnan (enligt hjärnforskningen).

Läste i en bok en rolig liten anekdot: Under barocken så bar man ju peruker. Det var ett ordentligt pudrande. Det märkliga var att man tvättade sig inte lika ofta. Det var tiden innan man upptäckte lavendel.
Hur som helst, eftersom det var lite si och så med tvättandet, så luktade det ofta illa i de finare salongerna, där man spelade fin musik till fint folk. Det luktade illa och lukten spreds givetvis runt i lokalen. Man rynkade med näsan för att visa att vederbörande inte orsakade lukten, utan att det var någon annan. (I själva verket luktade alla illa!) Därifrån kommer tron att finfolket ska rynka sina näsor (med en speciell min) när man lyssnar på fin (klassisk) musik.