Såg ett tv-program ikväll som verkligen rev upp mycket i tankar och känslor. Det gäller den sk
mörkläggning som ägde rum av de mycket tragiska pedofilskandaler inom Katolska kyrkan. I programmet så fick man följa många familjer vars barn drabbades av prästers sexuella övergrepp. Över 100 000 övergrepp har ägt rum finns det belägg för, men experter menar att 80% förblir okända. Man fick följa den process som följde, hur kyrkan på olika sätt försökte mörklägga det.
Omfattningen (och detta bara i USA) var ju mycket större än vad någon hade förstått eller anat. Biskopskonferensen var helt tysta om fenomenet. Flera katolska ledare fick behålla sina ämbeten trots sina ansvar för att vara ledare för hundratals präster som följdaktligen var pedofiler. Det är många frågor som reser sig i en…..Varför försökte Katolska kyrkan mörklägga allt in i det sista? Varför är det så många präster som varit (och är) pedofiler som gått fria och fått fortsätta? Katolska kyrkan avböjde i detta program att ge några kommentarer. Genom att betala ersättning verkar det som att man ska tro att hela problemet är löst…eller? Många människor har drabbats. I programmet får man följa människor som drabbats men som inte fått någon ursäkt. Det tycker man ju är väldigt konstigt.

Hela frågan med celibatets varande och inte varande är ju oerhört viktigt. Att allvarliga problem föreligger bland präster är ju helt uppenbart. Studier som diskuterades i programmet visade att majoriteten av de präster som utsatt barn för sexuellt utnyttjande var heterosexuella. Så anklagelsen att det skulle vara homosexuella präster som utnyttjat pojkar fanns inget stöd för. Snarare verkade det handla om snedvriden syn på sexualiteten. Eftersom äktenskap eller förhållande med kvinnor inte är acceptabelt, så har männen följdaktligen vänt sig till barn för att få sina behov mötta.
Att Katolska kyrkan valt att mörka och tysta ned detta är en stor gåta för mig. När man betalade ut ersättningarna, så var det ungefär som att under galgen göra det som krävdes. Hur rimligt är det att ledare för ett stort antal präster som betett sig på detta sätt får sitta kvar som biskopar o dyl. Att hela ledningen för Katolska kyrkan måste ha känt till det här men valt att hålla tyst är ju en tragedi. Det slutar med att det kommer ut via media och journalister. När detta visat sig vara ett så stort problem, så undrar man hur det ser ut i resten av världen, i Asien, Afrika, Europa och övriga delar av världen. Att det är något som inte stämmer med det strikta celibatet för präster inom Katolska kyrkan behöver kanske inte sägas.

Efter att ha följt med i både del 1 och del 2 av programmet Existens och dess
efterföljande debatt i tidningar såsom Dagen och andra medier, så blir man lite fundersam.
Ännu en gång så har en speciell grupp Kristna med en till synes självutnämnd stark ledare kommit på tapeten. Från att ha startat i hängivenhet och med en sk klar vision så har saker och ting utvecklats i osunda och sekteristiska tendenser med manipulativa och kontrollerande drag.

Tyvärr så är ju det här inte första gången som det sker. Kyrkohistorien visar på många exempel och vi behöver inte gå så långt tillbaka i tiden för att se exemplen.
Det verkar vara inbyggt i själva existensen av frikyrkliga rörelser att kunna (om man inte är vaken) utvecklas i sekteristiska banor. Äldre kyrkor såsom Svenska Kyrkan, Katolska och Ortodoxa verkar inte ha dom problemen (givetvis finns det mindre ordnar och grupper som uppvisar dessa likheter) men dom är oftast perifera. Jag tycker mig se andra typer av strukturella problem som vanliga i dessa kyrkor såsom politisering, kulturanpassning (Kulturkristendom), Maktkamper och korruption (Medeltiden), nationalism bl a.

Jag delar Håkan Arenius kommentar på Dagen att sättet att undvika dessa problem i friförsamlingar är att
“en kristen ledare måste vara ansvarig inför någon. Många kyrkor har organiserat detta i ett hierarkiskt system, men även de mest kongregationalistiska rörelserna har olika former av till exempel geografiska nätverk som stöder och förmanar…”

Problemet är ju dock att den här typen av rörelse talar ofta nedvärderande eller hånande om samfunds-strukturer och andra liknande org. Det är en slags “jag vet bäst” attityd som ofta vägrar insyn eller översyn. Man menar att Ledarens vision får ju inte stoppas av äldste eller styrelser osv. Därför vill man stå “fri” och kunna bestämma själv.
Abraham Kuyper, en reformert teolog i Holland under senare delen av 1800-talet, och som introducerade ny-calvinism i Europa, betonade vikten av att makt begränsas just pga maktens glans har förmåga (genom syndanaturen) att korrumpera människor. Detta gäller lika mycket religionens område som politik och andra områden. Faktum är att det är desto lömskare inom religionens område eftersom det är vanligt att man kan använda ett andligt språk som redskap för att styra, härska, kontrollera och manipulera människor. Det finns det gott om exempel på.

Detta är något som jag tror är viktigt att diskutera för att vi ska undvika liknande osunda utvecklingar som skett i Sverige senaste åren.

Det har väl inte undgått någon som följer nyheterna på en någorlunda regelbunden basis, att läsa om Barack Obamas kontrovers/konflikt med sin pastor Jeremiah Wright (Läs här ) som poppar upp lite då och då. För att summera lite kortfattat, så har ju Wright varit en andlig mentor och pastor till Barack Obama under ganska många år. Under valkampanjen, så har Wright gått ut offentligt med en del ganska kontroversiella uttalanden (i den Amerikanska kontexten). Obama har fördömt Wrights mest aggressiva och opassande kommentarer och kritiserat pastorn för att uppväcka rasism och hat. Å andra sidan, pga det inflytande och den relation som funnits under många år mellan männen, så har det ju säkerligen inte varit lätt att kritisera sin pastor. Dock så har det ju handlat om Obamas politiska framtid. Frågan som många politiska kommentatorer har ställt till Obama är: “Om pastorn har sagt sådana här opassande o agressivt antiamerikanska kommentarer under många år, varför lämnade du inte kyrkan”?

Utan att gå in på den politiska aspekten av den här kontroversen, så finns ju en andlig aspekt som är värd att begrunda. Ska man lämna sin församling om man fann sin pastor inneha åsikter som är felaktiga, vilseledande eller rent ut sagt tokiga? Det kan ju vara allt från teologiska, politiska eller moraliska åsikter.

Låt oss anta att du är väldigt lycklig med din församling och du har funnit det vara en underbar plats av gemenskap och andlig tillväxt. Din pastor predikar evangelium och leder Gudstjänsterna på ett bibliskt sätt. Men i en aspekt, kan vara teologisk tro, politisk övertygelse eller något annat, så tycker du han har gått vilse. Och han har dessutom offentligt givit uttryck för denna syn.

Vad skulle du göra? Skulle du lämna om du ansåg att din pastor var fel ute i en icke-frälsningsavgörande fråga? Skulle du stanna kvar i församlingen och ignorera problemet pga att pastorn annars gör ett så bra arbete? Eller något mittemellan?

Kommentera gärna om du har tid!

En sann ledare

Om jag vill lyckas föra en människa till ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den som jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta, så kan jag inte heller hjälpa någon

Sören Kirkegaard