Spanningar mellan Dagen och Varlden Idag

I Varlden Idags ledare las har sa kritiserar Carin Stenstrom tidningen Dagen for att man ger uttrymme for anstallda att kritisera den gemensamma Jesus demonstrationen, som tidningen star bakom,  och att aven Webbansvarige Karlsten skulle forespraka incest! Dagens respons kan du lasa har

Till att borja med, sa undrar man ju stilla varfor det blev sa oerhort viktig nyhet for varlden Idag att det finns folk som har avikande uppfattningar om en demonstrations vara eller icke vara. Man kan ju tycka olika om vad som ar bra satt att evangelisera. Det ar ju inget konstigt! Personligen tycker jag nog att det bara ar lite friskt att man inte satter munkavle pa folk. Vi behover inte Pravda i Sverige. Vi lever i en demokrati med yttrandefrihet. Detta ar val av ytterst vikt pa en tidning! Dessutom verkar ju Sandlund inte ha nagra problem med yttrandefrihet pa tidningen. Det verkar snarare som att det ar andra som har problem med det!

Nar det galler huruvida Karlsten foresprakar incest, sa tycker jag nog att det ar att ga ganska langt. Jag tycker han ar valdigt tydlig med att man “acklas av det” och att det ar en “avart”. Jag menar att man nastan maste vara elak for att tolka Karlsten sa. Ar det nyhetstorka pa en del redaktioner och man darfor zoomar in sina konkurrenter for att kunna hitta pa nagot?

Att det finns ett visst konkurrenstankande mellan Dagen och Varlden Idag ar val ganska klart. Lite konkurrens ar val ganska nyttigt for dess existens. Dock ar det trist nar man anklagar varandra for allvarliga saker som skett i det har fallet!

Jesus Kristus med ett asiatiskt ansikte

Det har varit mycket diskussion om den grekiska filosofins inflytande på de Kristna kyrkofäderna och den tidiga kyrkan. Precis som Jesus Kristus inkulturerades in i den Judiska kulturen, så skulle den Kristna kyrkan inkultureras i den Grekisk Romerska världen.

Tänk dig nu att lärjungarna hade vänt sig till öst istället för till den Grekisk-Romerska världen för att fullborda Herrens missionsbefallning som den kommer till uttryck i Matt 28:18ff. Tänk dig att den Öst-Syriska Kristendomen som kom till Kina på 600-talet, hade fått bred acceptans och spridning, eller att missionärer som Matteo Ricci i Kina eller Nobili i Indien hade förvandlat dessa kulturer.

Föreställ dig detta historiskt sätt osannolika händelseförlopp och samtidigt ställ Jesu fråga: “Vem säger ni att jag är?” (Matt 16:15) Hur skulle den frågan ha blivit besvarad av en indier eller en kines? Skulle kyrkan fortsatt bekänna Jesus som “Messias, den levande Gudens son”? Skulle man bekänna honom i enlighet med kyrkomötet i Chalecon som Guds enfödde son som har två naturer förenade i en person, mänsklig och Gudomlig? Skulle man tala om treenigheten? Vad skulle hända med termer som “inkarnation” “försoning” “substans” tex? Hur skulle man göra när man firade Herrens måltid och bröd och vin inte finns? Kunde man inte fira det då? Frågan uttrycks bra av en känd Indisk teolog, Raymond Panikkar: Måste man spirituellt sätt vara en Semit (Jude) eller intellektuellt sätt en västerlänning för att kunna vara en Kristen?

Fundera på den du!

Christ and Culture del 5

Den sista av de olika grupper som Niebuhr presenterar i sin intressanta bok
Christ and Culture benämns: Christ the transformer of culture.

Det skulle kunna översättas som Kristus – förvandlaren av kultur.
Denna syn är i ganska mycket likt den tidigare nämna gruppen. Skillnaden är väl att denna grupp är mer optimistisk om Kristnas möjlighet att förvandla kulturen. Inom denna grupp så bekräftar man syndens universalitet, men samtidigt betonar man att kulturen kan omvändas/förvandlas.
En viktig poäng till optimismen är att syndafallet perverterade det som från början var skapat gott. Därför anser man det goda finns där ändå och kan återfås.

Idén är inte att mänskligheten genom egna ansträngningar kan skapa en helig kultur, men genom nådens handling kan det ske. Detta leder givetvis till tanken på att kunna skapa en helig kristen gemenskap här på jorden. Niebuhr härleder denna tanke (visserligen tvivelaktigt) till Augustinus och hans magnifika “City of God”. Å andra sidan erkänner Niebuhr att Augustinus egentligen ger kredit till alla de 5 olika alternativen på olika sätt.

Augustinus relaterade till Rom när han talade om Guds stad eller en Kristen stad. Å andra sidan var A. mer pessimistisk än en traditionell person från denna grupp när det gäller synen
på kulturen.
En bättre representant är förmodligen Calvin, som bl a betonade 3 tillämpningen av lagen – lagen som en guide till social reform.

Andra ex är teologen F.D.Maurice – som förespråkade ett Kristet socialistiskt samhälle, eller Abraham Kupyer i Holland, som trodde på en helförändring i samhället. Han var ju f.ö. teolog och politiker, startade ett kristet Universitet mm.

Detta är en positiv hållning till kulturen och vad Kristna kan göra i den. Hur som helst kan nackdelen vara att den är utopisk. Dessutom kan tanken leda till att vi kan skapa himlen på jorden och vårt mål att förenas med Herren förminskas.

Man kan läsa mellan raderna även om det inte är jätte tydligt att författaren själv tenderar åt det sista alternativet..

Slutligen kan sägas att denna metodik som Niebuhr använder har givetvis för och nackdelar. 3 påståenden är viktiga:

1. Alla 5 alternativen är passande någon gång.

2. Ingen av de 5 alternativen är helt och fullt korrekt.

3. Det är omöjligt att finna ett korrekt alternativ (i denna typologi eller andra) till Kristus – Kultur problematiken.

Christ and Culture del 4

Den fjärde gruppen som Niebuhr identifierar kallar han för
Christ and Culture in paradox

Enligt denna syn så går det inte att göra en syntes mellan Kristus och kulturen för att lösa den spänning som finns. Den kanske tydligaste gestalningen av denna syn är Luthers lära om de 2 rikena.
Det är en stor kontrast mellan de båda verkligheterna. Luther menade ju att synden är universell och finns i den kristne genom hela hans liv och därmed hindrar uppväxten av ett heligt samhälle. Det ena är styrt av lagen – Den andra är styrd av nåden. Dessa existerar sida vid sida i en motsättande relation genom livet vilka inte går att förena.

Å ena sidan säger Luther att Kristna, som tillhör Guds verklighet behöver ingen lag eller svärd för att skipa rätt. “Ett gott träd behöver inte lag eller instruktion för att bära frukt”. Å andra sidan är Luther en uttalad anhängare av strikt lag och uttövande av svärdet. I sin skrift “Against the Robbing and Murdering Hordes of Peasants” så är Luther oerhört tydlig:
“let everyone who can, smite, slay, and stab, secretly or openly, remembering that nothing can be more poisonous, hurtful, or devilish than a rebel”.

Givetvis så är ju inte Luther en grym person, utan snarare inser behovet av lag och ordning i en värld för att begränsa ondskan och syndens konsekvenser. Kristna, menar luther, behöver inte lagen eller auktoriteten för att handla rätt. Under normala omständigheter vill dom lyda och handla rätt.

Nu ska ju sägas att vi som Kristna är inte fria från världen att vi bara gör rätt. Vi har ju en inre människa, som är styrd av tron men samtidigt en yttre människa som är underställd lagen och som kan snubbla. Med finare ord “simul justus et peccator” (Samtidigt helgon och syndare).
Även fast vi är frälsta av nåd och inte gärningar, så brottas vi med syndanaturen och därför behöver vi lagen. Därav är Kristna underställda två verkligheter men bara en kung: Jesus.

Den här uppdelningen i två verkligheter får konsekvenser för livet i samhället/kulturen. Finns ingen skala på vad som är heligt och inte. Man behöver inte separera sig från kulturen. I alla yrken kan man uppnå Guds härlighet och som kristna kan vi ta del i det bästa av kulturen.

I summering: Den här synen är realistisk på människan och syndens närvaro och därmed lagens funktion att stävja synden. Dessutom så separerar inte Luther sig som i första gruppen. Vidare så uppmuntras till ärorik tjänst i samhället/kulturen.

Faror: Synen kan tendera till anti-nomianism (anti-lagen) eftersom man betonar nåden i frälsningen samtidigt som synden finns kvar i våra lemmar. Dessutom tenderar synen att leda till en slags kulturell konservatism. Eftersom man ska acceptera temporär auktoritet i institutioner och ledarskap, så negligerar man reformering. Dessutom kan det leda till en negativ syn på lagen (som ska begränsa synden eller som spegel) och missa den positiva sidan av lagen (som guide) för att förbättra samhället!

Christ and Culture – del 3

Den tredje gruppen som Niebuhr talar om i sin bok, Christ and Culture, benämns som:

Christ above Culture

Enligt den här synen så behöver man vare sig förkasta eller bekräfta kulturen, utan snarare göra en syntes av Kristus och kulturen. Ordet syntes kommer från grekiskan och betyder att sätta ihop. Man ska m a o sätta ihop olika element till en sammanhängande enhet.

Man brukar påpeka att kulturen kan inte helt genom vara ond eftersom den är grundad på naturen som Gud skapade god. Även fast naturen och kulturen är fallen, så är den underställd Gud.

Inom den här gruppen säger man inte “Kristus eller Kulturen” som i den första gruppen eftersom vi har med Gud att göra i båda. Å andra sidan kan man inte säga “Kristus och Kulturen”, dvs att det inte är någon skillnad mellan dom två. Genom sina löften så leder Kristus oss bortom kulturen till Fadern i himlen, men i sina befallningar så leder Gud oss att handla och vara aktiva i kulturen.

Den kanske störste representanten för denna grupp torde vara Thomas Aquinas, Katolska kyrkans mest framträdande teolog. Han ansåg att kyrkan måste beskådas både i och bortom den här världen samtidigt! Samtidigt som människor leds till frälsning för himlen, så uppmuntras det bästa i kulturen. Aquinas lärde bl a att kyrkan måste stödja folks temporära mål såväl som deras eviga mål.

I sin kristna aristelianism, så skilde han på naturlagarna och den Gudomliga lagen. Naturlagarna och Kardinaldygderna såsom: omtänksamhet, måttlighet, rättvisa, mod  är tillängligt för hela mänskligheten. Den Gudomliga lagen däremot som visserligen innehåller naturlagarna, men som dessutom lägger till den högre motivationen genom de teologiska dygderna (Tro, hopp och kärlek) är tillgängliga bara för Kristna genom nåd.

Aquinas ville uppnå en stabil relationship mellan kyrkan och staten som skulle leda till bevarandet av värden och normer och auktoritet.

Jag menar att det finns mycket bra att hämta från det här perspektivet. Aquinas kommer med praktiska lösningar på hur det kristna livet kan levas i kulturen. Hans perspektiv har inte bara teoretiskt, men som ett historiskt faktum berikat kulturella institutioner i samhället såsom utbildning och politik. Aquinas är ju t ex en stor orsak till att det Akademiska yrket finns!

Å andra sidan, finns det svagheter och risker med den här synen! Niebuhr bl a anser att viljan att stödja temporär auktoritet gör kyrkan till ett redskap för social stagnation. Niebuhr dessutom menar att önskan att blanda kyrkan och kulturen leder till en “fossilation of culture” dvs man absolutiserar något som egentligen är relativt. En typ av kulturell avgudadyrkan.

Vidare kan man ju se risker med att stödja temporär auktoritet och hävda att ledare är Gudomligt tillsatta. Gäller det även despoter och tyranner? Det finns tydliga risker att människo-skapade lagar kommer före Guds lagar och ordningar. Här är Jesu förmaning till fariseerna som omintetgjorde Guds lag att “hedra sin fader och moder” för sina traditioners skull. (Matt 15:3-7)

Det finns alltid faror om kyrkan och staten integreras. Det kan vi ju se i Sverige där folkyrkan, Svenska kyrkan, i stor grad politiserats och där politiskt korrekthet mer styrt kyrkans utveckling än dess bekännelse. Dessutom så har ju kyrkans historia visat faran med för stor makt hos kyrkans folk som använt svärdet istället för Guds ord för att få folk att leva “kristligt”. Det var ju detta bl a som Luther såg och kritiserade hos sin kyrka. Han såg att detta försök att få folk med våld att leva rätt ledde till hyckleri.

Jag tenderar att hålla med Niebuhr, att svagheten i denna syn ligger i misslyckandet att inse att synden finns överallt i alla institutioner i både kyrka och stat och därför är försök till reformer underställt korruption.

Christ and Culture del 2

Idag tänkte jag tala om den andra typen, gruppen som Richard Niebuhr tar upp i sin klassiker, Christ and Culture:

2. Christ and Culture
Synen inom denna grupp av människor är att Kristus ses som högsta fullbordan av kulturen. Anhängarna skulle kunna benämnas kultur-kristna. Dom bekräftar både Kristus och kulturen och hävdar att det inte finns någon opposition eller spänning mellan dom.

Man väljer ut olika saker i den kristna läran och doktrinen om Kristus som man tycker passar och är i överensstämmelse med det bästa i civilisationen eller kulturen.

Niebuhr nämner några exempel på denna approach: Bl a grupperna i den tidiga kyrkan som stred för judaiseringen resp helleniseringen. Vidare gnostikerna som försökte förena kristendomen med sin mystiska filosofi. Peter Abelard,den medeltida moralfilosofen som försökte reducera Kristendomen till praktisk moral och Kristus till en moral lärare. Under upplysningen, så försökte en del personer (Locke, Kant bl a) att utverka en filosofisk och vetenskapligt förnuftig Kristendom. Niebuhr nämmner termen “accomodationism” som skulle kunna översättas till anpassad Kristendom i sammanhanget.

Protestantisk Kristendom (liberala traditionen) har ju utvecklats under de senaste 200 åren i den riktningen, där man vill ha en avmytologiserad och anpassad kristendom.

Fördelen med denna tillämpning och relation till kulturen är att det blir en fokus på praktisk Kristendom. Man talar mer om hur man kan älska sin nästa (bry sig om fattiga, utslagna och svaga i samhället) än om abstrakt dogmatisk teologi.

Nackdelen här är att man betonar mer relationen mellan människor (den horisontella) än relationen mellan Gud och människan (den vertikala). Utan betoning på nåd och evigt liv tex så tenderar denna syn att utvecklas till en själv-tillräcklig humanism utan behov av Gud. Man upphöjer människan på Guds bekostnad. En teologi till människans avbild.

Det blir alltså en högst selektiv Kristendom som blir sann bara vid tillfällig slump. Den i teologin använda termen “Zeitgeist” misstas för den Helige Anden!

Vi ska givetvis inte kompromissa med det Kristna budskapet och läran, men det är viktigt att när vi kommunicerar budskapet till olika kulturer, så måste vi översätta kultur-bundna ideér till deras likvärdiga i andra kulturer.

Jesus använde sig av kulturella exempel från jordbrukssamhället i Palestina i sina liknelser. Paulus översatte sitt budskap alltid beroende på vem som lyssnade: om det var Judar, Greker eller Romare.
C.S.Lewis sa att hans uppgift var att översätta den Kristna doktrinen till lokalt, vardagligt språk för vanliga människor.
Effektiv översättning av budskapet är inkarnerad = dvs man tar evangeliet och hittar kulturell relevant klädsel för att uttrycka det!

Christ and Culture – del 1

Hur ska vi som kristna ställa oss till kulturen och samhället? Detta är en gammal frågeställning som kristna har brottats med sedan början av kyrkans historia.

Richard Niebuhr har ju skrivit en ypperlig bok i ämnet, Christ and Culture (Kristus och Kultur) där han belyser denna komplexa och viktiga frågeställning.

Hur ska kultur definieras? Det är ju viktigt att det får en universell förståelse som kan tillämpas i alla tider, av alla folk och på alla platser.

Niebuhr definierar kultur som ” artificial secondary environment” en konstgjord, andra miljö, som människan tvingar över det naturliga. Det består av språk, vanor, ideer, trossatser, seder, sociala organisationer, konstgjorda produkter, tekniska processer och värden.Niebuhr menar att kultur definierat som ovan är vad Nya Testamentets författare talar om när de talar om “världen”. (T ex “älska inte världen…”)

Niebuhr skissar upp fem olika reaktioner/sätt att ställa sig till den omgivande kulturen. Idag kommer den första approachen:

1. Christ against Culture (Kristus mot Kulturen). Det är den mest radikala reaktionen. Man menar här att Kristus är inte en av många auktoriteter, utan han är den enda auktoriteten för en kristen. Det är en svart-vit, dualistisk, antingen eller respons. Om man väljer att följa Kristus så måste man avsäga sig all lojalitet till samhället/kulturen.

Som bibelstöd brukar anges t ex: 1 John 2:15, “Do not love the world or anything in the world. If anyone loves the world, the love of the father is not in him.” Historiska representanter av denna syn är: Tertullian, Tolstoj eller Mennoniter. Även många frikyrkliga grupper har anammat detta perspektiv. Livstillvaron är väldigt svart och vit. Tolstoj t ex var ju väldigt radikal så han tom hävdade att alla statliga krav var mot det kristna samvetet såsom trohetsed, skatter, militärtjänst osv. Precis som Tolstoj har många kristna varit så radikala att man tagit avstånd från mycket: tex musik, politik, literatur, underhållning och tv osv. Detta perspektiv uppmuntrar till seperation av kristna från kulturen.

Till fördel för denna respons finns i min mening en hängivenhet, rakrygghet och överlåtelse och integritet som är värd att respekteras! Dock, så har detta perspektiv en del svaga punkter som inte får undvikas:

1. Det är en naiv inställning. Det är omöjligt att fly från kulturen eftersom den tränger igenom såväl tänkande som språk. Om en del hävdar att de kan leva utanför kulturen, så skapar de i verkligheten bara motkulturer. De klarar inte att leva utan en kultur. Om man tror sig lyckas fly från synder i samhället, så finns ju den syndiga naturen i honom ändå. Det faktum att klosterrörelsen hade så många regler och former pekar på ett tydligt sätt den fortsatta närvaron av ondska och synd inom människan.

2. Detta perspektiv betonar egentligen bara en dimension, dvs den vertikala, att Kristus leder oss bort från kulturen, men inte hur Kristus styr våra relationer med kulturen, dvs den horisontella dimensionen. Om Tolstoj var rätt i sina argument, så skulle vi inte betala skatt. Men Jesus sa att vi skulle betala skatt. Hur ska vi kunna älska vår nästa om vi drar oss från kulturen? Det var väl inte bara de kristna i kyrkorna eller klostren som vi skulle visa kärlek till. Faktum är att Jesus ville att vi skulle korsa kulturella barriärer och uttrycka Guds kärlek. (se liknelsen om den barmhärtige samariten).

Slutligen, för att vi ska förkasta kulturen så måste ju logiken leda till att Kristus inte var en del av kulturen. Detta leder dock till en andlig förståelse av Kristus och förnekar hans roll i skapelsen och inkarnation i historien. Jesus bekräftade ju världen genom att skapa den och dessutom återbekräftade den fallna världen och kulturen genom att bli en av oss. Han blev en kulturell varelse (Hebr 2:14-18).

Kristus har sannerligen en kulturell dimension och eftersom vi ska efterfölja honom, så behöver vi ha det också. Därför kan vi inte fly kulturen eller förkasta den!

Det multikulturella samhället

Att det multikulturella samhället får multireligiösa aspekter skriver docent Per Beskow om på signums sida. Det är viktiga frågor att ta tag i och inte bara snabbt rusa förbi, utan att ge det lite eftertanke.

När det gäller Islam, så säger Beskow att de tidiga kristna och judar talade om “samme Gud, olika tro”. Han skriver vidare att under medeltiden så argumenterade man utifrån samma tanke och menade att Islam är en Villolära. Inte en “ny religion”. Vi tenderar ju mer att säga att det är en annan religion.

Förr ansåg man att människor tillber avgudar, livlösa döda ting osv. Hur ser vi på det idag? Tycker nog att Katolska kyrkan har en frisk syn till skillnad från Protestantiska kyrkan när det gäller synen på andra religioner. Enligt Andra Vaticankonciliets dokument så styrktes att även andra religioner återger “en stråle av den sanning som upplyser alla människor”. Man menade att människan är inte helt fallen i okunnighet om Gud, att människan har en svag bild av Gud. Alla människor bär ju på en längtan efter Gud.

Sen ska ju tilläggas att människor från olika religioner har skapat en massa olika bilder, föreställningar och tankar om Gud. Detta gör det svårt att be med människor från olika religioner. Dock måste vi kunna se det som döljer sig bakom ridån i de olika religionerna. Att även hos dom finns en svag aning om det Gudomliga.

Därför är det viktigt med religionsdialog.