Lars Flemström som är en frekvent skribent på nätet och på bloggar har på sin blogg se här nystat lite i
senaste tidens händelser och uppmärksammat något märkligt som är värt att fundera på.

En folkpartist som är ledamot av kyrkomötet, har dömts av rätten för försök till köp av sexuella tjänster av en 17årig flicka. Samma person har även varit ledamot av ledningen för Stockholms stift som ju nyligen har fått världens förste (som jag vet) kvinnliga biskop som lever i en öppet lesbisk relation. Samme person har även haft ledande kommunalpolitiska uppdrag som han nu har lämnat när allt har uppdagats.

Det intressanta är inte att häckla nämnda person för det vidriga som han har hittat på (han nekar medans flickan hävdar att sex ägt rum) utan snarare det faktum precis som Flemström nämner, att Sveriges ledande medier skriver om detta “EFTER att beslutet i kyrkomötet om samkönade äktenskap ägt rum.” Det verkar vara en mörkning av ledande politiker, journalister och präster inom Svenska Kyrkan. Den här personen blev dömd innan allt detta ägde rum. Det allvarliga är ju att personen ifråga var inflytelserik i kyrkomötet och hans röst hade tyngd. Det är ju märkligt att människor som dolt den här allvarliga typen av brott ska avgöra Svenska kyrkans inriktning och syn på Äktenskapet!

Höll man på nyhetsredaktionerna tyst om det här för att skydda personen? Nja, jag tycker precis som Flemström att en mer rimlig tolkning är att man på redaktionerna höll tyst om en så här pass allvarlig sak pga att mannen ifråga var en väldigt viktig person i kyrkomötet och vars röst stödde etablissemangets uppfattning. Det handlar om att driva genom beslutet oavsett vad som finns dolt i garderoben.Visst måste det vara så som Flemström hävdar, Att Helle Kleine, Aftonbladets politiske chefredaktör, och en av dom som kanske starkast drivit på beslutet om samkönade äktenskap på ledarplats, måste känt till saken men valt att hålla tyst för att inte störa beslutsprocessen. Ett tungt argument för detta är det faktum att man nämnt personens namn och adress och kommuntillhörighet efteråt. Det ligger döda lik begravna här! Är detta en kyrkopolitisk härdsmälta eller?

Helle Kleine är ju lite intressant så till vida att hon valde att utbilda sig till präst och gjorde stor sak av det, men hon arbetar inte som det idag. Det finns som Flemström påpekar många lediga prästtjänster. Men då står man ju inte i centrum och får vara en del av gräddan i samhällsskiktet. Man undrar vad motivet till att bli präst var hos Helle Kleine. Jag trodde att prästyrket var ett kall….inte en fluga som man gör för att “förverkliga sig själv” eller för att vara lite kulturellt och intellektuellt belevad.

Stämmer den analys som Flemström har gjort och som jag tenderar att hålla med om, så är det stor skandal
och något som skadar Svenska Kyrkan enormt! Kan det vara så att politruckerna och maktkramarna styr Svenska Kyrkan på ett så omoraliskt sett?

Har nyligen ögnat genom den nya encyclican Caritas et Veritate av påven som nyligen färdigställts. Encyclican är Benedikt XVI:s tredje under sin tid som påve. Denna encyklica fokuserar på sociala frågor vilket är naturligt i kölvattnet av den ekonomiska kris som världen har upplevt och upplever. Det är väl heller ingen slump att den färdigställs i samband med att det inflytelserika G:8 mötet pågår.

Påven betonar människans ansvar för en hållbar global utveckling som är gynnsam för alla människor och ytterst för hela skapelsen. Helt uppenbart går påven till attack mot en helt fri ekonomisk marknad och betonar vikten av att moraliska värden såsom barmhärtighet, solidaritet och rättvisa måste vara ledord som balanserar det ekonomiska systemet. Han skriver bl a ”Kyrkans sociallära har alltid vidhållit att rättvisa måste prägla alla aspekter av ekonomisk aktivitet, eftersom den alltid rör människan och hennes behov”.

Påven varnar för en ekonomi som endast är styrd av själviska motiv och vinstintressen från riskkapitalister tex. Han menar att om vinstintresset är målet och att man bortser från det gemensammas bästa, så riskerar det att förstöra rikedom och skapa fattigdom.
En del kritiker menar att påven blir politisk, men den kritiken tycker jag inte är legitim. Påven säger bl a att “Kyrkan …har inga anspråk på att lägga sig i staternas politik…”. Däremot vill man “i alla tider och alla kulturer föra fram sanningen för att bidra till ett samhälle som är anpassat till människan, hennes värdighet och hennes kallelse.” En del vill inte att kyrkan ska lägga sig i det, men det är just precis det som jag tror kyrkan ska göra. Man måste se kyrkans roll i ett större och bredare perspektiv. I en tid när människans värde devalveras och förpassas till en resurs är det viktigt att kyrkan betonar etik och moral.

Det är viktigt att betona alla människors lika värde och rättigheter, oavsett om man är en direktörspamp eller en flykting, en företagare eller en arbetssökande från Östeuropa som är villig att nästan göra vad som helst för att tjäna pengar till brödföda för sina närmast och kära. Man kan inte se på en människa som en handelsvara eller enbart som arbetskraft. Varje människa som dokumentet säger “besitter fundamentala, och icke förhandlingsbara rättigheter som måste respekteras av alla och under alla omständigheter”.

En intressant markering som påven gör i dokumentet gäller FN. Påven vill se en förändring eller reformering av hur FN (och egentligen andra övernationella organ) styrs och fungerar så att organen verkligen kan agera när det behövs. Att ekonomin tex utvecklas i sund riktning för hela världen och inte styrs av egenintresse tex. Att FN har varit och är tandlöst har visat sig många gånger och ofta på ett tragiskt sett. Här behövs verkligen en omdaning om FN ska fungera som det var tänkt. FN behöver tänder som är vassa och inte trubbiga.
Slutligen, några tänkvärda slutord från Benedikt: ”Förnuftet behöver alltid renas av tron… Å sin sida måste religionen alltid renas av förnuftet för att kunna visa sitt genuint mänskliga ansikte. Varje avbrott i denna dialog kommer till priset av mänsklig utveckling.” Man kan inte annat än skriva under på en sådan formulering!

Lite sommar-reflektion:
Michael Jackson är död – En dans och musikartist som är beskriven som ett geni.
Trots sin enorma framgång, så kanske han representerar en av de mest tragiska människöden senaste åren i den offentliga scenen. En människa som aldrig fann sin identitet på något sätt! Svart och vit, man och kvinna, rik och fattig, geni och barnslig , privat och offentlig, oskyldig och bedragare – Allt verkade vara blandat på något sätt.
Michael Jackson var verkligen ett musikaliskt underbarn som verkligen bröt ny mark inom musik och dans. Hans tuffa musikvideos var verkligen annorlunda och tuffa. Vem kan glömma Albumet “Thriller”, låten Bad, eller hans berömda “Moonwalk”. Han var en rockikon och många menar han var lika stor för en yngre generation som Elvis var för sin generation. Det är säkert sant.
Samtidigt så var han en komplicerad och trasig människa utsatt för övergrepp som barn.
Han utnyttjades verkligen brutalt för pengar och var liksom tyranniskt styrd av sin far som barn. Han började sin karriär som 5-åring. Har sett ett antal intervjuer där Jackson verkligen uttrycker sin sorg över sin far och relationen med honom.
Han verkade inte haft någon barndom och liksom sökte efter den som vuxen. Han älskade filmen “Mitt liv som hund” som handlar just om barndomen. Han umgicks tydligen med den svenske skådespelare som spelade huvudroll i den filmen. Han verkade leta efter det som många tar för givet: en normal barndom och ett normalt liv.
Visst har han ansvar för sitt till synes bizarra liv i vissa avseende, men man måste ta hänsyn till den skada som hans egen familj och far i synnerhet, men även människor runt omkring åsamkade honom pga falska motiv till både pengar, makt och berömmelse snarare än tro och kärlek. Denna skada och de sår gick inte att reparera till slut. Han var som ett skal med en tom insida fick man intryck av.
Han var en av de största som vår kulturs musikliv har haft, han var hyllad av så många, sålde överlägset mest skivor av alla, gjorde de mest imponerande musikvideos för sin tid – och ändå så olycklig, sorgsen, rädd och ensam.
Hans liv är visar hur tragisk vår tids kultur är. Berömmelse och kändisskap är värderingar som kulturen styrs av och pengar är dess huvudsakliga motiv. Den här kulturen, precis som man tuggar ett tuggummi, så tuggade man Jackson för att få ut det mesta ur honom, för att sedan spotta ut när det inte smakade något längre. Hur väl stämmer inte skriftens ord “Du kan vinna hela världen men förlora din egen själ” i detta sammanhang. Michael Jackson vann påtagligt hela världen, men verkade ha förlorat sin egen själ genom det trauma som han gick genom.

Fick en fribiljett till pjäsen Knutby av min syster (som var själv medverkande) som ägde rum på Uppsala Stadsteater igår. Det var den sista gången som pjäsen skulle ges. Jag är mycket glad att jag fick både tid och tillfälle att se det. Det var ingen tvekan om att intresset var stort. T o m på sista uppträdandet så var det knökafullt på teatern. Knutby som fenomen är ju fortfarande laddat trots den långa tid som gått. Det är något som har berört väldigt många på djupet, därav antagligen det stora intresset såväl från Kristna som ej Kristna.

Pjäsen var välspelad och professionellt utförd. Det var lite av en musikaldokumentär eftersom sånginslagen var tydligt närvarande och höll en mycket hög klass. Alla personer framställs väldigt trovärdigt så att det känns som att man är i församlingens mitt. Pingstpastorn Kim Wincent (som spelas av Christer Olsson) är verkligen urtypen på en pingstpastor. Överhuvudtaget så spelas huvudpersonerna i dramat mycket professionellt. Beskrivningen är ärlig och inte elak eller nedsättande.
En stor orsak till att man blir imponerad av uppsättningen är att materialet till största delen bygger på autentiska uppgifter från polisprotokoll, intervjuer och mötesinspelningar. Allting är skickligt invävt om varandra med klassiska frikyrkotoner, frikyrkotal, frikyrkomiljöer och frikyrkostil.

Pjäsen är ansvarsfull mot alla inblandade och kvarvarande människor och är inte ett elakt sätt att hänga ut människor på. Jag tycker att pjäsen på ett skickligt sätt visar på de olika mekanismer som styr i alla mänskliga grupper och interaktioner i allmänhet och i religiösa mijlöer i synnerhet. Problematiken med viss typ av ledarskap, viss typ av karimatiska yttringar, gruppdynamik, synen på kritik osv kommer fram på ett träffande sätt. Man frågar sig: Hur kan ledare manipulera medlemmarna och hota med Guds straff o dyl för att få genom sin egna vilja. Hur kan man förvrida omdömet så radikalt att man lyckas få människor att begå t o m mord. Det är förmodligen många aspekter som samverkar.

Så här efteråt kan man fundera över hur det kommer sig att Åsa Waldau, Kristi Brud, lyckats komma undan så billigt och att hon fortfarande behåller samma starka position i församlingen. Hur tänker kvinnan när hon fortsätter som pastor trots allt som hänt under hennes styre? Vad var hennes ansvar i det hela. Hon som ville framstå som ledaren i församlingen och som hävdade att Gud sagt både det ena och det andra. Fossmo var uppenbarligen skyldig till mycket och förmodligen duperade även Waldau, men Waldaus predikningar och budskap var ju otrevligt i många stycken. Guds nåd får man bara om man lyder hans tjänare, Åsa Waldau. “Gå inte emot Herrens smorde” är ju ett ord i skriften som Waldau använder ofta. Därför avtar den kritik som finns med tiden. Hon lyckas utmanövrera pastorerna och de äldre medlemmar som fortfarande tänker nyktert och är kritiska.
Nu är allt lugnt i Knutby. Församlinge fortsätter sin verksamhet, om än tynande gissar jag. Waldau borde lämna sitt arbete och göra något annat. Att hon är lämpad att leda andra människor inom Kyrkans väggar ska ifrågasättas. Hon skulle vinna respekt genom att avgå och göra något annat. Men det är en annan diskussion. Pjäsen var en upplevelse!

Pjäsen får ett väl godkänt i betyg!

Nyss hemkommen från musikalen Jesus Christ superstar, som ju är en brittisk rockopera/musikal från sjuttiotalet skriven av Andrew Lloyd Webber (musik) och Tim Rice (text).
Musikalen är intressant så till vida att den spelas upp från Judas Iskariots perspektiv. Musikalen har väl varit lite kontroversiell och frambringat en del reaktioner. En av huvudkritiken har varit just det mänskliga perspektivet i musikalen och hur man har placerat Jesu Gudomliga sida i bakgrunden.
Hur som helst, musikalen var intressant.
Dom som spelade upp musikalen tillhör Afrokören, som är en kör som hör hemma i Svenska Kyrkan. Den var proffsigt utförd med fin dramaturgi. Musiken och talen var väl synkroniserade. Min syster spelade Simon Seloten och gjorde bra ifrån sig.
Ett budskap kan verkligen kommuniceras effektivt via drama och musik!

Paul Tillich utvecklade alltså en teologi när det gäller konst. Unik på många sätt och vis. Tillich frågade sig var man kan hitta religiös konst….eller snarare: “Var kan man finna religionen idag?” Om vi ställer frågan, så kanske vi ändrar och frågar oss: Varför har viss konst en religiös kvalité (jag skulle använda andlig kvalité) medans andra inte har det?

Tillich gör skillnad på Inhalt och Gehalt. Inhalt t ex i ett musikstycke skulle kunna vara själva berättelsen som kommer ur texten på låten. Texten kanske handlar om en pojke som är ledsen och som besöker en plats. Gehalt handlar om något mycket djupare, tex främlingsskap, utanförskap, lojalitet, döden, himlen osv.

Tillich menar att all konst har en djupare dimension (Gehalt) mer eller mindre. Hur som helst, Tillich menar att vad som skiljer religiös konst från icke-religiös är att i religiös konst så är Gehalt i fokus. För Tillich så är ytan eller det synliga (Inhalt) ganska oväsentligt. Det viktiga för honom är relationen mellan Gehalt och formen på konst-stycket./musikverket. När formen och Gehalt är i harmoni, då är det religiös konst för Tillich. Han menar även att om formen kommer i centrum, så försvinner Gehalt.

Nu betyder inte detta att Tillich menar att den religiösa aspekten är den enda kvalitén som konst kan ha. Tvärtom, det är en aspekt av många.Tillich klassificerade konst på ett annat sätt också, viket kan tyckas lite enklare att förstå. Han menade att det finns subjektiv och objektiv konst. Ett subjektivt stycke handlade mer om konstnären/musikern själv och hans perspektiv, medans i objektiv konst, så är konstnären mindre viktig än verkligheten som konststycket eller musikstycket beskriver. Det skulle kunna beskrivas i en bild:

Utifrån den här skissen, så beskriver Tillich konst på följande sätt:

I det övre vänstra hörnet placerar han Impressionismen, som han menar är form dominerad och subjektiv eftersom den är mer intresserad av författarens egna intryck än verkligheten som beskrivs.

I det övre högra hörnet placerar Tillich Realism. Här är inte författaren/konstnären i centrum, utan det som beskrivs. Hur som helst, så är det formen som är viktig och inte det djupare budskapet (Gehalten).

I det nedre vänstra hörnet placerar Tillich Romanticism. Här försöker konstnären att gå under ytan på det som beskrivs. Dock inte för att finna det som angår alla, utan snarare konstnärens känslor.

Slutligen, i det nedre högra hörnet placerar han Expressionism. Detta anser Tillich vara den mest religiösa konsten (vad tycker du?) Argumentet är att denna riktning beskriver djupare mening i livet. Dessutom menar han att Gehalt (dvs den djuparen dimensionen) är viktigare än formen.

Ganska intressant sätt att se på! Givetvis kan det kritiseras för att vara för schematiskt eller för bestämda beskrivningar av resp. riktning. Hur som helst, kan jag tycka det finns en poäng i resonemanget. Ett lite annorlunda sätt att se på olika kultur-uttryck!

Still Life with Fruit Basket by Paul Cézanne

Komm, Herr Jesus, sei unser Gast by Fritz von Uhde

Vilken av de här målningarna är mer religiös än den andra? Vad definierar religiös/icke religiös konst eller musik. Vad definierar kristen konst/musik  resp okristen? Det är inte en kuggfråga, utan belyser snarare än frågeställning som alltid funnits i Kristna kretsar och i synnerhet frikyrkliga kretsar. Frågan kan egentligen tillämpas på många kulturella områden såsom konst, musik, literatur, drama o dyl.

Under mina studier i Birmingham, så kom jag i kontakt med Paul Tillich i den literatur som jag studerade. Tillich som var en tysk teolog (Lutheran) sysslade mycket med relationen/växelförhållandet mellan kultur och tron. Han använde sig av filosofi, psykologi, konst o liknande vetenskaper för att adressera relevanta frågor i tiden. Tillich menade att teologin söker svar på de här frågorna baserat på uppenbarelsen (skriften, tradition mm). Han anses vara en av de främsta teologerna som funderat på det här med konsten (Hans Urs von Balthasar är en annan framstående).

Tillich disskuterade detta ämne en hel del och jag tänkte försöka titta lite på hur han såg på det vilket jag tycker är ganska intressant. Men tillbaka till bilderna. Det nämnda exemplet kommer från Tillich själv. Tillich menade att Uhde’s målning av Jesus saknade vad han kallade ”quality of sacredness”.

Tillich gjorde en intressant distinktion mellan ett kultur-styckes innehåll (Inhalt) och dess sanna betydelse/mening(Gehalt). Han menade att den senare bilden  har ett religiöst innehåll men var inte religiös för att dess form inte korresponderade med dess sanna betydelse (Gehalt). Med andra ord, det kan finnas en religiös bild/symbol på ytan, men den är inte religiös i dess yttersta bemärkelse pga att den inte är målad på ett sätt som kommunicerar något om Gud.

Den andra målningen å andra sidan, Still Life with Fruit Basket by Paul Cézanne, har inte en religiös symbol/bild på ytan (inhalt). Det är bara frukt som man ser. Hur som helst, Tillich menar att det är något med sättet som frukten är målad på, som öppnar upp något för betraktaren. Detta menar Tillich är en genuint andlig erfarenhet. Det är en djupare dimension än bara det omedelbart synliga. Det tränger in bakom ytan så att säga.

Tycker att detta är ett intressant synsätt. Vi kristna (åtminstone frikyrkliga) har ju alltid haft en tendens att kräva ett synligt kors på en bild, eller namnet Jesus i en låt, eller andligt språk i literaturen för att mena den är religiös/kristen. Har det inte funnits, så har det omedelbart klassificerats som sekulär/okristen.  Är det så enkelt?  I nästa bloggpost ska jag fortsätta det här ämnet.

I lördags så fick jag besök av en god vän från Sverige. Det var ett trevligt återseende. I samband med det så passade vi på att åka och titta på Warwick Castle, som ligger ca 30 minuters resväg från Birmingham!

Warwick Castle har en intressant historia. Tidigaste anknytningen går tillbaka till 1000-talet. Den byggdes 1264 av Simon De Montfort som ledde det stora upproret mot Henry III. Montfort styrde landet under en kort tid och är väl mest känd för att kallat det första folkvalda parlamentet. En del ser honom som ursprunget till den moderna Parlamentariska demokratin.

Slottet och ägorna har genom Englands historia tillhört Englands aristokratiska familjer. Earl är en av de äldsta och finaste titlarna i det Engelska riket och introducerades på 1000-talet. Titeln kom att ärvas genom den kvinnliga blodslinjen (intressant!). Med titeln så följde ägandet av Warwick Castle. För den som är intresserad finns det mycket att läsa om detta!

Idag är det en av Englands mest populära turistattraktioner vilket ofta besöks i samma veva som man beöker Stratford upon-Aven (Shakespears hemtrakt) vilket är nära. En tid så ägdes stället av Tussauds (som finns i London och Bombay bl a). Idag är det någon annan som äger det.

Warwick är en relativt liten men väldigt mysig liten stad med små affärer och gränder, som blir invaderad av turister året om i princip. Warwick Castle var trevligt med olika program såsom “The medieaval Bowman” (Medeltida bågskytt), Uppvisning av vackra örnar som uppträder, och uppvisning av en katapult som ska vara världens största (!).
För dig som vill besöka och ta del av Englands rika historie och kulturarv så är Warwick att rekommendera!

Albert Camus definerade en intellektuell som en person vars sinne/intellekt vakar över sig själv.

I det senaste numret av Foreign Policy, så har man publicerat en lista på världens främsta och ledande offentliga intellektuella personer. Enligt tidningens definition av kriteriet för en intellektuell som får vara med i utväljandet, så är det en kandidat som:
1. lever och är aktiv i offentligt liv.
2. bland världens skarpa tänkare “…have shown distinction in their particular field as well as an ability to influence wider debate, often far beyond the borders of their own country.” Med svenska ord betyder det ungefär som att visat unikhet i sitt område av expertis + förmågan att kunna påverka en vidare debatt även utanför sitt eget lands gränser.

Du kan rösta på de 20 främsta om du är intresserad här

America har flest: 36personer
Europa: 30p
Asien: 12p
Sydöstasien:3p
Afrika: 4p
Mellanöstern: 11p
Latin/Sydamerika:4p

En del namn är ju bekanta typ: Noam Chomsky (Språkexpert o vänsterdebattör), Påven Benedict XVI, Salman Rushdie (författare), Peter Singer (Australisk filosof), Orhan Pamuk (författare o nobelpristagare), Garri Kasparov (f.d schackmästare o numera politiskt aktiv), J.M.COETZEE (Författare o nobelpristagare) Richard Dawkins,(biolog) Christopher Hitchens (journalist + författare) Jurgen Habermas (Tysk professor i Filosofi) mm.

Flest intellektuella är politiska tänkare.(17))
På andra plats kommer ekonomiska tänkare (15)
På tredje plats kommer vetenskapsmän (12)
På fjärde plats kommer filosofer.
Sedan kommer dom i tur o ordning, Journalister; Konstnärer o novelister, ledare, historiker, aktivister, religiösa ledare och sist miljöaktivister.

Vad anser du om listan och kriterierna? Har Amerika flest inflytelserika intellektuella som tidningen hävdar eller är det utslag av Amerikansk hybris?

Läste på kyrkans tidnings sida, här
att den kände miljöaktivisten Stefan Edman och f.d. biskopen Martin Lönnebo har gemensamt givit sig in i Science fiction världen och kommit ut med en bok, Jordens och själens överlevnad (Cordia).
För alla som har läst C.S.Lewis “The Screwtape letters” – Helvetets brevskola, så påminner det här projektet lite om det trots totalt olika teman.
“År 2018 inträffar en fruktansvärd naturkatastrof, en så kallad meganiño, som förstör stora delar av jordens kuster, dödar miljontals människor och driver en halv miljard på flykt”.
Kring detta skräckscenario pågår brevväxlingen mellan författarna Stefan Edman och Martin Lönnebo i boken.

Kul med sådana initiativ!