“Tårtaffären” eller “tårtgate”

Det blev en enorm uppståndelse nyligen i samband med att Sveriges Kulturminister, Lena Adelson Liljeroth, var med och skar upp en tårta som skulle vara ett s k konstverk. Det kontroversiella med tårtan var att den föreställde en naken svart kvinna. Detta har uppfattats vara en rasistisk karikatyr/sterotyp. Att detta skulle bli en världsnyhet var det nog ingen som skulle ana. Många av Europas medier har rapporterat om händelsen. Konstnären själv, Makode Linde, verkar ha “tagits på sängen” av alla reaktioner och responser. Hon menar själv att konstverket är ett “uttryck mot rasism”. (se här ) Han har själv afrikanskt ursprung så till vida att hennes pappa är av “västafrikanskt” ursprung, medans hennes mamma är svensk.

Hans kulturriktning kallar hon för “Afromantics”, som handlar om att ta specifika kulturella symboler och använda dom i en historisk narrativ (berättelse). Det handlar om att beskriva rasismen i ett historiskt perspektiv. Tangerar lite av det som postkolonialismen har disskuterat, (Se t ex Edward Said-Orientalism) dvs hur synen i väst är på “den andre”. I det fallet så är det visserligen mer Europa kontra Mellanöstern sfären mer men diskussionen handlar i stort om västerlandets många gånger nedlåtande syn på andra kulturer som kommit till uttryck på olika sätt.

Med detta som utgångspunkt, så är det lite märkligt att konstverket skulle anklagas för rasism och att kulturministern få rasist-anklagelsen i facet. Konst har som syfte att provocera fram en reaktion hos betraktaren och det har ju Makode uppenbarligen lyckats med. Tårtan har ju syfte att påvisa problematiken med dels kvinnlig omskärelse samt även postkoloniala strukturer genom historien. Att han skulle vara rasist eller att kulturministern skulle vara det, blir ju lite patetiskt och löjligt i sammanhanget. Det är som att när pöbeln går fram så blir den helt otämjd.

Som adopterad i Sverige tycker jag det blir överdrivet med den kritik som kommer från afrosvenskarnas org. Jag är inte av den åsikten att detta skulle sprida rasistiska sterotyper om afrikaner. Dessutom verkar det, enligt intervju med Makode (se här som att kulturministern inte hade hunnit kolla upp evenemanget. Visst, man kan ifrågasätta sig om en kulturminister ska hålla på med sådana här saker. Det kanske inte var lämpligt. Men att därifrån anklaga henne för rasism och allt annat är överdrivet. Det som gjorde mig mer förvånad var att Elisabeth Olson Wallin, hon som ställde upp det sk konstverket “Ecce homo”, blev jätte upprörd över evenemanget. Hon blev kränkt. Hon verkar inte alls ha koll på hur kristna kände sig kränkta genom hennes “Ecce Homo”. Det verkar som att en kränkning är svart och en annan vit!!! Hur konsekvent är hon egentligen?

Sanningen är väl den att Makode Linde på ett mycket effektivt sätt visat på den feghet och de fördomar som svenskar går och bär på. Varför fortsatte folk att skära i tårtan, trots konstnärens hjärtskärande skrik? Varför skrattade publiken, i stället för att säga ifrån? Varför fortsatte hon själv att fotografera, trots att hon tyckte att det hela kändes mycket obehagligt?
Visst var det osmakligt med att någon skär i tårtan och då kommer ett skrik från kvinnan som tårtan föreställer. Visst är det obehagligt att det område som hon skär i repres. kvinnans underliv, som är i rött. Det är obehaglig förstås, men det är väl det som är hela poängen.

Slutligen, det är ju aldrig roligt att människor känner sig kränkta, ledsna eller sårade. Här kommer vi in på det område som har med yttrandefrihet konta respekt för människors känslor. Det är ett svårt område som inte är helt enkelt. Det har ju t ex Muhammedkarikatyrerna eller “Ecce Homo” visat. Lars Vilks och Elisabeth Olsson Wallin har ju medvetet utmanat dessa ramar och skapat ramaskri. Jag tror inte att detta tar slut, utan kommer att fortsätta. Vad visar det. Jag tror att vi får lära oss att leva med denna spänning! Vi måste lära oss att bli utmanade i livet och handskas med det. Varför? Jo, för att människor kan i princip bli kränkta över vad som helst idag. Skulle allt förbjudas, så skulle vi inte ha yttrandefrihet i vårt samhälle.

Intressant artikel av Stefan Swärd på DN

Idag läser jag en intressant replik se här av Stefan Swärd på DN Debatt i den ganska uppmärksammade och nyanserade abortdiskussion som initierades av några filosofer för ett tag sen se här. Tycker att det är glädjande att det är två filosofer som drog igång hela debatten och har problematiserat den nuvarande abortlagstiftningen. I Sverige har vi ju mer varit vana vid att filosofer som Torbjörn Tännsjö har försökt att styra debatten och driva den in absurdum. Även om min utgångspunkt inte är framtida klimatdiskussion/miljödebatten såsom nämnda filosofer, så tycker jag ändå att det är ett intressant perspektiv som killarna driver. Ser man fostret som en framtida individ eller inte? Ser man det som en framtida individ, ja – då blir abort problematiskt. Gör man inte det så är det uppenbarligen inget problem. Att ledande feminister som Gudrun Schyman t ex kallar artikeln för “smörja” är väl ingen förvånad över. Tycker inte att hon någonsin varit intresserad av en nyanserad debatt på området eftersom det inte ens är diskutabelt. Allt annant än kvinnans rätt anses vara förtryck enligt henne.

Det som jag saknar från forskarna i fråga är värdeperspektivet. Det verkar som att dom tyvärr inte tillskriver fostret något värde, som en potentiellt existerande individ. Där verkar dom stå på samma sida som kvinnorörelsen. De flesta människor argumenterar utifrån att det finns en värdedifferens mellan fostret och barnet. Men ingen har på ett intellektuellt hederligt och biologiskt trovärdigt sätt förklarat när denna skillnad äger rum. Dessutom, ska abortlagstiftningen ta hänsyn till detta (nyss nämnda!)? Detta i sin tur går tillbaka till synen på människan och ett människoliv.

Jag anser att abortlagstiftningen är föråldrad och inkonsekvent i förhållande till annan lagstiftning. Precis som Bengt nämner se här så är det skydd för foster på flera områden såsom skydd mot moderns alkohol och drogmissbruk, arbetsmiljö mm. Men när det gäller rätten till liv – så finns inte det skydd som borde finnas. Det är verkligen inkonsekvens och orimligt! Man kan värna om allt mellan himmel och jord när det gäller barns skydd och rättigheter, men inte ett jota när det gäller ofödda barns rättigheter. Man undrar vad det är som driver som bakomliggande princip när man från ledande håll gör så stor skillnad på barn utanför mammas mage och innanför mammas mage.

Slutligen så får en gammal känd person komma till tals:

“Abortion is advocated only by persons who have themselves been born”

Ronald Reagan.

Sverige 2011

Läser i kyrkans tidning att elever vid Myrvikens skola i Bergs kommun (se här) protesterar mot att de inte ska få ha sin skolavslutning
i kyrkan. Dom samlar in namn på en protestlista som ska lämnas in till ansvarige person på kommunen. Nu får dom även stöd av muslimsk representant!

Man slutar ju aldrig att förvånas över den märkliga inställning som folk har till vår kulturtradition. Det har blivit en politiskt känslig fråga vart man ska ha skolavslutningen! Flera skolor har i Sverige senaste året blivit anmälda till skolinspektionen. Vad är det som man är rädd för? Ja, det verkar som att man är rädd för ensidig påverkan, att avslutningen formas till en slags Gudstjänst

Vad säger skolverket då:

Om skolavslutningen är obligatorisk ställs samma krav som gäller för undervisning i skolan. Varje elev ska kunna delta och eleverna får inte utsättas för ensidig påverkan för den ena eller den andra trosriktningen.
Om skolavslutningen utformas så att tonvikten ligger på traditioner, högtidlighet och den gemensamma samvaron och det inte förekommer några religiösa inslag såsom bön, välsignelse eller trosbekännelse, kan skolavslutning ske i kyrkan.

Saken är ju den att om man ska säga nej till allt med religiös prägel, om man ska eftersträva religiös neutralitet, så kan man ju inte ens spela “Den blomestertid nu kommer” med alla kristna anspelningar t ex “Guds godhets rikedom” som finns i den psalmen. Kan inte begripa att det skulle upplevas kränkande t ex att spela denna psalm som är så starkt förknippad med sommaren, sommarlov och definitivt sommarlov. Detta om något hör väl till Sveriges tradition.

Kulturell och religiös mångfald betyder ju inte att den egna traditionen ska tonas ned av rädsla för att kränka muslimer, buddister, hinduer eller ateister. Det handlar om en stolthet över den egna traditionen samtidigt som man vidhåller en tillbörlig respekt för andra traditioner. Att använda ett begrepp som kränkning i detta sammanhang blir helt överspelat och malplacerat anser jag. Om jag bor i ett annat land med en annan religion och kultur och ska besöka en skolavslutning, inte blir man kränkt för att en sådan avslutning utformas efter den kulturens tradition.

Är ganska övertygad om att det finns en stor majoritet av svenska folket som vill bevara de traditioner och det kulturarv som finns i Sverige. Däremot får jag känslan/intrycket att det finns en liten men högljudd grupp i samhället som tar varje chans att lobba och prata om kränkning hit och kränkning dit. Dom har en ofta negativ uppfattning om Kristendom, Svenska kyrkan och alla kristna symboler överhuvudtaget. Många väljer dock kyrkan som en samlingsplats vid skolavslutningarna, eftersom det där ges en stämningsfull avslutning på skolåret. Det är svårt att uppleva samma fina stämning i en idrottshall, konserthall eller annan neutral lokal.

Låt oss få bevara våra fina traditioner och högtider!

Några kommentarer om koranbränningen!

Anglikanske Biskopen i England,  Michael Nazir Ali, (själv tidigare muslim) har tydligt kommenterat och markerat emot den senaste tidens brännande av koranen som ägde rum av pastor Terry Jones i Amerika.

Biskopens avslutande ord är utmärkta:

It is no part of Christian mission to insult other peoples’ beliefs. Our task is to faithfully commend the good news of God in the person of Jesus Christ. We seek to do this with love and with respect for everyone. And we seek also the freedom everywhere to be able to share our faith

Likaså, den uppskattade teologen, John Piper, uttryckte sig så här: Pipers blog

The burning of the Qur’an and the murder of human beings are not morally equivalent. That’s true. And it is, frankly, outrageous the way some commentators speak with more moral indignation about the burning of holy books than the butchery of human bodies

Kanske än mer intressant är hur Piper förklarar hur Koranen relaterar till Islam annorlunda än Bibeln relaterar till Kristendom:

The parallel between Christianity and Islam is not that Christ parallels Mohammed and the Qur’an parallels the Bible. The parallel is that the Qur’an parallels Christ. The giving of the Qur’an is in Islam what the incarnation of Christ is to Christianity. If this is so, then Qur’an-burning is parallel to Christ-crucifying. But ponder the implications of this. On the one hand you might say this goes a long way to explaining Muslim rage. Yes. But more importantly it goes even farther to show the deep differences between the two religions.

In the process of being crucified, Jesus rebuked the use of the sword (Matthew 26:52) healed his enemy’s amputated ear (Luke 22:51), prayed for the forgiveness of his murderers (Luke 23:34), and sent his followers out to love their enemies and do good to those who hate them (Luke 6:27).So the Qur’an has been burned and the Christ has been crucified—and continues to be crucified. The test is in the response.

Värt att tänka på!

Teater på Dramaten: En familj – August: Osage County.

Blev nyligen inbjuden att gå och se ett drama på Dramaten. Uppsättningen har gått under hela 2011 och fortsätter under hela våren. Dramat heter En familj: August: Osage County. Skriven av den Amerikanska regissören Tracy Lett. Dramat är en modern skildring av synen på kärnfamiljen. Synen på mamma-pappa-barn ska uppfattas som exotisk snarare än norm, snarare som problematisk än stabil.

Dramat inleds med att fadern och modern i “familjen” enas om att anställa en indian som hushållerska, så att fadern får hjälp att ta hand om sin tablettmissbrukande fru.Det är dock  inte förrän fadern i huset,(Beverly Weston) spårlöst försvinner, som man inser hur förrädiskt detta inledande lugn och förtroendegivande intryck, skapat av fadern själv, är. I och med faderns försvinnande sker en tempoväxling i uppsättningen. En efter en droppar familjemedlemmarna in för att vaka i huset medan man tar reda på vad som hänt fadern. Huset fylls av människor och därmed av bubblande konflikter. Tillsammans med vad som troligtvis är den frånvarande faderns andligt vakande öga och öra ser och hör vi in i husets alla hörn, vad som sägs och tycks.

Författaren med sina förutfattade meningar försöker beskriva hur den moderna människan idag inte vill stanna kvar i en relation som innebär så mycket smärta, friktion och instängdhet som den traditionella familjen och drar detta till sin spets i dramat.Det är en kvick och varierad dialog i olika scener som man får följa mellan de olika relationerna i den stora familjen. I öppningsscenen så finns allt som beskriver den dystra verkligheten bakom den fina fasaden: Whiskeyflaskan på bordet, Chesterfieldsoffan (som beskriver klasstillhörigheten), den akademiska universitetsmiljön, det bittra och alkoholiserade paret och sist men inte minst, de försummade barnen. Marie Göranzon som spelar den tablettmissbrukande mamman och Jan Malmsjö som den spritmissbrukande fadern spelar väldigt bra. Jag uppfattar dramat som ett stycke 2000-tal svensk familje-realism.

Tyvärr så tycker jag att den alldeles för negativt speglar familjen. Familjen som samhällsbärande institution har överlevt historiens olika skiften och förändringar. Jag tror att familjen finns därför att vi människor behöver den. Jag är fullt medveten om att familjer ser olika ut, att familjer förändras och att vissa familjer fungerar bra och andra mindre bra. Det finns inga perfekta familjer eftersom vi människor har våra fel och brister. Men detta förändrar inte de grundläggande fakta som ligger till grund för familjen – barnets behov av och rätt till sina föräldrar och människans behov av gemenskap. Det måste finnas goda förutsättningar för att bilda familj, att ta hand om barnen och att få familjelivet att fungera.

Jag vill mena att idén med familjen bygger på en värdegemenskap, vilket innebär att dess medlemmar måste dela vissa grundläggande normer och värderingar för att denska hålla samman. Lojalitet, osjälviskhet, ansvar, kärlek, ödmjukhet, plikt, respekt, uthållighet, jämställdhet och trohet är några viktiga komponenter. Ju svagare värdegemenskapen är desto mer komplicerad och bräcklig blir familjesammanhållningen. Just detta senare är vad som på ett mycket skickligt sett porträtteras just i detta drama.  Föräldrarnas önskan om framgång och status ihopkopplat med stark dos av själviskhet, bristande lojalitet och trohet mellan makar, mammans otålighet som utmynnar i ett extremt dåligt humör och ständiga vredesutbrott, deras försumbarhet mot sina barn som kommer till uttryck genom relationerna mellan barnen som visas i olika scener.

Dramat visar ju mer än något annat vad resultatet blir i en familj och i ett längre steg, samhället,  där man frångår vissa grundläggande normer och värderingar. Resultatet blir otrygghet och rädsla, relativisering av allting så att man inte vet vad som är rätt eller fel, ökad själviskhet där man bara vågar lita på sig själv mm. Dramat visar hurosunt och ohållbart allt blir i ett norm och värderingslöst samhälle. Dramat visar på vikten av begrepp som trohet, lojalitet, respekt och tillit.

Familjen behöver inte befläckas, behöver inte kritiseras, behöver inte fördömas! Familjen behöver stöd, familjen behöver uppmuntran, familjen behöver styrkas!Gång på gång sker såväl kraftiga urladdningar som intima diskussioner mellan dem som ser problem hos varandra. Jag tycker bäst om de ärliga samtal där personerna lyckas säga varandra något viktigt, men de är ju ack så få jämfört med de många gånger som det spårar ur till ömsesidigt skuldbeläggande och hårda ord som bara låser fast agget mot varandra. Det kanske är något pjäsen vill visa; hur de få uppriktiga stegen mot förståelse dränks mellan all frustration och anklagelser. Ja, familjen och allarelationer inom en familj är inte alltid helt enkelt om det saknas ödmjukhet, förlåtelse, respekt och tillit.

Dramat är tänkvärt och rekommenderas!

 

Bra med debatt om Kristendomsämnet i skolan

Som så många andra så såg även jag debatten på Svt-debatt om Kristendomsämnet och dess plats i religionsämnet i skolan. Efter programmet så var det även eftersnack där Dilsa Demirbag Sten, Ulf Ekman, Gert Geloitte och Annika Borg medverkade. Förutom Dilsa som själv är ateist, så var de andra medverkande kristna från olika traditioner. Trots att det var lite stimmigt och munhuggande och att folk inte fick prata riktigt till punkt, så var det kul att se Kristna från olika sammanhang var helt klart överens om Kristendomsämnets betydelse och vikt i religionämnet.

Sverige har en historia och ett kulturarv som har hämtat mycket från Krstendomen. Då är det väl inte konstigt att Kristendomen har en framträdande plats. Jag tycker att Dilsas påståenden om att Kristna blir kränkta för att ett visst uttryck utelämnats var larvigt. Ibland så går ordet “kränkt” i inflation. Ordet tappar snart sin betydelse. Det är ingen kristen som blir kränkt av det. Det handlar snarare om att värna om vårt Kristna kulturarv.

Frågar man unga människor i Sverige idag om den Kristna tron så är det helt tydligt att väldigt många har otroligt dåliga kunskaper. Överhuvudtaget så är Kristendomskunskapen dålig. Även jag delar den uppfattningen att en viss ideologi har på ett planerat sätt arbetat för att det kristna inflytandet ska upphöra i Sverige. Denna ideologi har krokat i alla viktiga institutioner och personligheter för att påverka i en viss inriktning. Därför är det viktigt att Kristna tar spjärn mot den här utvecklingen.

Slutligen så ger jag Credit till Gert Geloitte för den träffsäkra kommentar som han gav i slutet av debatten. Om man menar sig inte ha någon intention att ändra på någon formulering i läroplanen, varför gör man det då? Det låter nästan lite som barnet i Kejsarens nya kläder som påpekade något som var uppenbart men ingen ville påpeka!

Röda Korset i blåsväder

Alla känner väl vid den här tidpunkten till det blåsväder som den annars mycket respekterade hjälporganisationen, Röda Korset, hamnat i. I höstas så uppdagades den svindlerihärva som tidigare chefen
för Röda Korset, Johan af Donner, gjort sig skyldig till. När detta började nystas upp så visade det ju sig att även en annan mycket respekterad och känd hjälporganisation, Cancerfonden, också drabbats av samme person. Vi pratar om miljontals kronor som svindlats bort som skulle hjälpa många fattiga, svaga och utsatta i u-länder. Undersökningar har visat att pengarna hade använts av den korrupte chefen till lyxhotell i Thailand, lyxhotell och lyxrestauranger i Sverige mm. Man frågar sig: Hur har detta kunnat vara möjligt! Jag utgår från att det är en del människor i organisationen som vetat om det men av olika orsaker hållit tyst.

Skandaler kommer vanligtvis inte ensamma har någon sagt och erfarenheten visar att det ofta stämmer. Ofta när något så här ovanligt inträffar, så finns det vanligtvis mer skit under mattan som måste fram. Titta på det här: På Röda Korsets hemsida har man kunnat läsa att styrelseordföranden (Bengt Westerberg fd. Partiledare för Folkpartiet) har haft en årsersättning på 822 000kr eller 68 500kr i månaden. Till detta kommer alla sedvanliga avgifter såsom sociala avgifter och avsättning till pension. Detta har alla kunnat läsa och man verkar tycka att det är helt normalt. Förutom att sitta som styrelseordföranden för Röda Korset, så har en del grävt fram att han även tar emot en årlig pension från riksdagen på 336 000kr plus styrelsearvode från Svenska Petroleuminstitutet på 228 000kr per år, plus ett arvode från Lunds Universitet på 210 000kr per år, plus 90 000kr från Finansinspektionen, plus 48 000kr från Patientförsäkringsföreningen. Röda Korsets generalsekreterare, Christer Zettergren, har en månadslön på 88 710kr/månaden. Till detta tillkommer andra förmåner. Nu frågar du: är du avundsjuk eller? Nej, det är inte det som saken gäller. Nu pratar vi om trovärdigheten och förtroendekapitalet hos en barmhärtighetsorganisation och deras representanter och de som vill skylta med att dom verkligen är sanna idealister. Hur förtroendegivande är det att höra detta. Hur många givare motsvarar det att bara betala dessa dyra chefer som redan håvar in stora löner på annat håll som dom lever gott på jämfört med en vanlig sjuksköterska eller metallarbetare.

När det gäller skandalen med Johan af Donner så är det väl så att detta kan hända alla organisationer och gör så ibland. Det som man kan fundera över är vad som gör att den här typen av människor dras till den här organisationen? Kan det vara så att det har att göra med vilket budskap och vilka signaler som man förmedlar till allmänheten om t ex Chefslöner och andra förmåner. När ideella organisationer väljer att ha den här approachen, så är det väl inte så konstigt att man drar till sig girigbukar och andra skumma typer istället för människor som drivs av en längtan att hjälpa människor.

Att sedan två personer i Röda Korsets styrelse se här nu lämnar pga tidsbrist låter som brist på bättre bortförklaringar. Vem vill sitta i en styrelse för en organisation som sitter i klistret med en stor ekonomisk skandal. Tycker det var friskt med initiativet från en finansman vid namn Roger Akelius som bojkottade Röda Korset och skänkte istället 100miljoner kronor till SOS Barnbyar. Motiveringen var att ordföranden i SOS Barnbyar är oavlönad. Hoppas att fler följer i finansmannens fotspår. Det finns många bra hjälporganisationer där chefer antingen är oavlönade eller där dom tar ut en normal månadslön. Där vet man att folk arbetar av andra skäl än rent ekonomiska.

Skandaler inom Svenska kyrkan!

Lars Flemström som är en frekvent skribent på nätet och på bloggar har på sin blogg se här nystat lite i
senaste tidens händelser och uppmärksammat något märkligt som är värt att fundera på.

En folkpartist som är ledamot av kyrkomötet, har dömts av rätten för försök till köp av sexuella tjänster av en 17årig flicka. Samma person har även varit ledamot av ledningen för Stockholms stift som ju nyligen har fått världens förste (som jag vet) kvinnliga biskop som lever i en öppet lesbisk relation. Samme person har även haft ledande kommunalpolitiska uppdrag som han nu har lämnat när allt har uppdagats.

Det intressanta är inte att häckla nämnda person för det vidriga som han har hittat på (han nekar medans flickan hävdar att sex ägt rum) utan snarare det faktum precis som Flemström nämner, att Sveriges ledande medier skriver om detta “EFTER att beslutet i kyrkomötet om samkönade äktenskap ägt rum.” Det verkar vara en mörkning av ledande politiker, journalister och präster inom Svenska Kyrkan. Den här personen blev dömd innan allt detta ägde rum. Det allvarliga är ju att personen ifråga var inflytelserik i kyrkomötet och hans röst hade tyngd. Det är ju märkligt att människor som dolt den här allvarliga typen av brott ska avgöra Svenska kyrkans inriktning och syn på Äktenskapet!

Höll man på nyhetsredaktionerna tyst om det här för att skydda personen? Nja, jag tycker precis som Flemström att en mer rimlig tolkning är att man på redaktionerna höll tyst om en så här pass allvarlig sak pga att mannen ifråga var en väldigt viktig person i kyrkomötet och vars röst stödde etablissemangets uppfattning. Det handlar om att driva genom beslutet oavsett vad som finns dolt i garderoben.Visst måste det vara så som Flemström hävdar, Att Helle Kleine, Aftonbladets politiske chefredaktör, och en av dom som kanske starkast drivit på beslutet om samkönade äktenskap på ledarplats, måste känt till saken men valt att hålla tyst för att inte störa beslutsprocessen. Ett tungt argument för detta är det faktum att man nämnt personens namn och adress och kommuntillhörighet efteråt. Det ligger döda lik begravna här! Är detta en kyrkopolitisk härdsmälta eller?

Helle Kleine är ju lite intressant så till vida att hon valde att utbilda sig till präst och gjorde stor sak av det, men hon arbetar inte som det idag. Det finns som Flemström påpekar många lediga prästtjänster. Men då står man ju inte i centrum och får vara en del av gräddan i samhällsskiktet. Man undrar vad motivet till att bli präst var hos Helle Kleine. Jag trodde att prästyrket var ett kall….inte en fluga som man gör för att “förverkliga sig själv” eller för att vara lite kulturellt och intellektuellt belevad.

Stämmer den analys som Flemström har gjort och som jag tenderar att hålla med om, så är det stor skandal
och något som skadar Svenska Kyrkan enormt! Kan det vara så att politruckerna och maktkramarna styr Svenska Kyrkan på ett så omoraliskt sett?

Påvens tredje encyclica – Caritas in Veritate

Har nyligen ögnat genom den nya encyclican Caritas et Veritate av påven som nyligen färdigställts. Encyclican är Benedikt XVI:s tredje under sin tid som påve. Denna encyklica fokuserar på sociala frågor vilket är naturligt i kölvattnet av den ekonomiska kris som världen har upplevt och upplever. Det är väl heller ingen slump att den färdigställs i samband med att det inflytelserika G:8 mötet pågår.

Påven betonar människans ansvar för en hållbar global utveckling som är gynnsam för alla människor och ytterst för hela skapelsen. Helt uppenbart går påven till attack mot en helt fri ekonomisk marknad och betonar vikten av att moraliska värden såsom barmhärtighet, solidaritet och rättvisa måste vara ledord som balanserar det ekonomiska systemet. Han skriver bl a ”Kyrkans sociallära har alltid vidhållit att rättvisa måste prägla alla aspekter av ekonomisk aktivitet, eftersom den alltid rör människan och hennes behov”.

Påven varnar för en ekonomi som endast är styrd av själviska motiv och vinstintressen från riskkapitalister tex. Han menar att om vinstintresset är målet och att man bortser från det gemensammas bästa, så riskerar det att förstöra rikedom och skapa fattigdom.
En del kritiker menar att påven blir politisk, men den kritiken tycker jag inte är legitim. Påven säger bl a att “Kyrkan …har inga anspråk på att lägga sig i staternas politik…”. Däremot vill man “i alla tider och alla kulturer föra fram sanningen för att bidra till ett samhälle som är anpassat till människan, hennes värdighet och hennes kallelse.” En del vill inte att kyrkan ska lägga sig i det, men det är just precis det som jag tror kyrkan ska göra. Man måste se kyrkans roll i ett större och bredare perspektiv. I en tid när människans värde devalveras och förpassas till en resurs är det viktigt att kyrkan betonar etik och moral.

Det är viktigt att betona alla människors lika värde och rättigheter, oavsett om man är en direktörspamp eller en flykting, en företagare eller en arbetssökande från Östeuropa som är villig att nästan göra vad som helst för att tjäna pengar till brödföda för sina närmast och kära. Man kan inte se på en människa som en handelsvara eller enbart som arbetskraft. Varje människa som dokumentet säger “besitter fundamentala, och icke förhandlingsbara rättigheter som måste respekteras av alla och under alla omständigheter”.

En intressant markering som påven gör i dokumentet gäller FN. Påven vill se en förändring eller reformering av hur FN (och egentligen andra övernationella organ) styrs och fungerar så att organen verkligen kan agera när det behövs. Att ekonomin tex utvecklas i sund riktning för hela världen och inte styrs av egenintresse tex. Att FN har varit och är tandlöst har visat sig många gånger och ofta på ett tragiskt sett. Här behövs verkligen en omdaning om FN ska fungera som det var tänkt. FN behöver tänder som är vassa och inte trubbiga.
Slutligen, några tänkvärda slutord från Benedikt: ”Förnuftet behöver alltid renas av tron… Å sin sida måste religionen alltid renas av förnuftet för att kunna visa sitt genuint mänskliga ansikte. Varje avbrott i denna dialog kommer till priset av mänsklig utveckling.” Man kan inte annat än skriva under på en sådan formulering!

Michael Jackson – så minns vi honom

Lite sommar-reflektion:
Michael Jackson är död – En dans och musikartist som är beskriven som ett geni.
Trots sin enorma framgång, så kanske han representerar en av de mest tragiska människöden senaste åren i den offentliga scenen. En människa som aldrig fann sin identitet på något sätt! Svart och vit, man och kvinna, rik och fattig, geni och barnslig , privat och offentlig, oskyldig och bedragare – Allt verkade vara blandat på något sätt.
Michael Jackson var verkligen ett musikaliskt underbarn som verkligen bröt ny mark inom musik och dans. Hans tuffa musikvideos var verkligen annorlunda och tuffa. Vem kan glömma Albumet “Thriller”, låten Bad, eller hans berömda “Moonwalk”. Han var en rockikon och många menar han var lika stor för en yngre generation som Elvis var för sin generation. Det är säkert sant.
Samtidigt så var han en komplicerad och trasig människa utsatt för övergrepp som barn.
Han utnyttjades verkligen brutalt för pengar och var liksom tyranniskt styrd av sin far som barn. Han började sin karriär som 5-åring. Har sett ett antal intervjuer där Jackson verkligen uttrycker sin sorg över sin far och relationen med honom.
Han verkade inte haft någon barndom och liksom sökte efter den som vuxen. Han älskade filmen “Mitt liv som hund” som handlar just om barndomen. Han umgicks tydligen med den svenske skådespelare som spelade huvudroll i den filmen. Han verkade leta efter det som många tar för givet: en normal barndom och ett normalt liv.
Visst har han ansvar för sitt till synes bizarra liv i vissa avseende, men man måste ta hänsyn till den skada som hans egen familj och far i synnerhet, men även människor runt omkring åsamkade honom pga falska motiv till både pengar, makt och berömmelse snarare än tro och kärlek. Denna skada och de sår gick inte att reparera till slut. Han var som ett skal med en tom insida fick man intryck av.
Han var en av de största som vår kulturs musikliv har haft, han var hyllad av så många, sålde överlägset mest skivor av alla, gjorde de mest imponerande musikvideos för sin tid – och ändå så olycklig, sorgsen, rädd och ensam.
Hans liv är visar hur tragisk vår tids kultur är. Berömmelse och kändisskap är värderingar som kulturen styrs av och pengar är dess huvudsakliga motiv. Den här kulturen, precis som man tuggar ett tuggummi, så tuggade man Jackson för att få ut det mesta ur honom, för att sedan spotta ut när det inte smakade något längre. Hur väl stämmer inte skriftens ord “Du kan vinna hela världen men förlora din egen själ” i detta sammanhang. Michael Jackson vann påtagligt hela världen, men verkade ha förlorat sin egen själ genom det trauma som han gick genom.