Tänkvärd artikel i DN

En läsvärd artikel gick att läsas i Dagens Nyheter den 4augusti (igår alltså) skriven av Håkan Boström, läs här . Det är en självkritisk analys av den svenska självbilden. Vad är vi för slags människor i det lilla avlånga landet, placerat i norden, med “lätt och lagom”, “neutralitet”, “välfärdsmodellen”, “volvo-ikea” och dyl som kända paradord medans honnörsord som “familj”, “nation” eller “tro” klingar inte alls.
Författaren menar att Svenskarna är inte i första hand kända som individualister, utan representerar snarare “kollektivet” och är kända för sin jämlikhet och “vi”-känsla. Just jämlikheten menar författaren är en viktig förklaring för att förstå att just “standardiserade konsumtionsvaror” som IKEA t ex haft sådana stora framgångar i såväl Sverige som utomlands på export.
Att just den här typiska svenska konformismen har haft ett så stort inflytande i Sverige menar författaren går tillbaks till de nya ideer som lanserades bl a av Uppsala filosofen Axel Hägerström. Hägerström var en representant för det som brukar benämnas Värde-nihilism.(latin, ex nihilo = ur intet) Han menade att objektiva värden var bara nonsens och argumenterade för att värderingar var mer eller mindre kopplat till subjektiva känslor. Värden var mer känslomässiga påståenden. Hägerströms tankar fick ett genomslag inte bara i den akademiska världen, utan slog genom stort i samhällsdebatten.

Holmström menar att frånvaron av objektiva värden och ett ekonomiskt uppsving i samhället ledde till en slags självupptagenhet eller narcissism. Detta i sin tur har lett till att personligt engagemang, flit och strävsamhet, omsorg om nära och kära osv har bytts ut mot att “det egna jaget hamnat i centrum och samhällets fokus har flyttats från produktion till konsumtion.” Självförverkligande står högt i kurs i tv-kanalernas tableaurer. Antingen ska man bli pop-idol eller dans-idol. Antingen ska man bli hjälte eller vinna på lotto så att man kan uppfylla sina drömmar. Alla vill bli kända och få uppmärksamhet. Fokus är mer på vad jag kan få ut än att vad jag kan ge eller bidra med. Just pga att människor blivit så självupptagna, så är dom inte intresserade av det som inte gynnar dom. Samtidigt har forskningen visat att den psykiska hälsan har inte blivit bättre utan snarare sämre i Sverige. Månne värdenihilism och sämre psykisk hälsa hänga ihop?
Jesu ord om att “det är saligare att giva än att taga” kan sannerligen tillämpas i det här fallet. Visst är det så att denna värdenihilism och det som har kommit ut ur det behöver ifrågasättas och omprövas. Författaren har en bra slutkläm: “Alla människor, även den störste individualisten, behöver leva för något utanför sig själva”.

Likheter mellan upplysningens tänkare och dagens ateistprofeter

Senast året i synnerhet så har det ju förekommit många intressanta debatter mellan förespråkare för den Kristna tron och förespråkare för allt mellan Scientism och Ateism. Kända såväl som okända debattörer har lagt sig i och mer än någonsin har litteraturen svämmat över inom nämnda områden. En sak som är intressant och värt att notera är att dessa spörsämne har pågått under större delen av den Kristna kyrkans historia. Allt från apologeter som Justinus Martyren och Athanasius till Augustinus och Tomas Aquinas. Jag funderade en dag på varför detta med Guds existens har blivit så populärt att debattera, filosofera och allmänt ha åsikter om nu. Har du tänkt på att det finns vissa likheter mellan vår tid och upplysningstiden?

Upplysningstidens tänkare ville ju distansera sig från tiden närmast tidigare. Dom ville markera en slags diskontinuitet från tidigare metoder, ideér och auktoriteter osv. Dom initierade ett slags intellektuellt oberoende. Deras tankar skulle inte vara påverkade av tidigare idéer. Deras tankar skulle skiljas radikalt från den tidens inflytande som på då var kyrkan. Man ville markera en ny start.
Dr Andrew Hoffecker (Reformed Theological Seminary)listar några intressanta sk stylistiska förändringar som kom inom filosofin vid upplysningens tid:
1. Man slutade använda latin som det dominerande språk. Det skulle bli ett språk som alla kunde förstå och inte bara professorer på universiteten eller kyrkans män. Likaså har den debatt som pågått i England, USA och Sverige bl a populariserats i lättlästa böcker, genom retoriskt skickliga föredrag och provocerande och utmanande debatter. Språket och uttryckssätten är mer av den enkla lekmannens vokabulär. Alla kan förstå och intresset växer bland befolkningen att närvara vid den typen av öppna diskussioner.Det har inte varit diskussioner mellan professorer i Teoretisk filosofi.

2. Ett annat ämne som Hoffecker nämner är Fria diskussionsämnen (Free treatises). Under medeltiden och Renässansen så skrev man alltid kommentarer på tidigare publicerade böcker. Man gjorde analyser och kritiska utvärderingar av tidigare diskussioner. Nu skulle det vara dagsaktuella diskussioner. Man var inte intresserad av det som varit tidigare. Dom var lite som Anabaptisterna i en tidigare period i samband med reformationstiden som såg på Luther och Calvin lite som halvfärdiga eftersom dom tyckte inte att Reformatorerna gick tillräckligt långt. Anabaptisterna ville ju radikalt reformera Sakramenten och andra områden av det Kristna tron. Dom ville bryta med mycket. På samma sätt så såg upplysningstänkarna på Renässansen och Medeltiden. Dom ansåg att dom inte behövde andra tankesystem för att konstruera sitt system. Dagens sk upplysningstänkare med Sturmark och P.C. Jersild i spetsen i Sverige har markerat vikten av att bryta med kyrkans inflytande i samhället. Man betonar hur farligt det är att ha religion som styrmedel och argumenterar för en mer sekulär hållning. Man vill markera en tydlig brytning, i Hedenius tappning, med kyrkan och dess mångåriga inflytande i det Svenska samhället. Man sätter sin egen agenda.

3.En tredje sak som Hoffecker nämner är att upplysningstänkarna representerade en rörelse utanför universitetsvärlden. Filosofin var inte i händerna på folk som var “inlåsta” på universitet eller inom kyrkan. Precis som Locke,(som tex var en statstjänsteman) Descartes (lärare åt drottning Kristina) och Hume mfl kom inte från universitetsvärlden. Dom repr. nytt sätt att både tänka och verka. Fast dom inte levde i universitetsvärlden, så identifierade dom sig med dessa frågeställningar bl a och ägnade sina hela liv till att lösa filosofiska problem.När man tittar på de diskussioner som pågått och pågår, så kan man se att många av de människor som populariserat dessa historiskt sett filosofiska diskussionsämnen såsom Guds existens, Jesu Gudomlighet, Ateism, Darwinism osv har inte varit teologer, filosofer eller liknande. Jag tänker på sådana personer som författaren till Da Vinci Koden, Dan Brown, Christopher Hitchens, Dawkins (visserligen professor, men dock inte inom Religion, Teologi eller Filosofi). I Sverige har vi ju Christer Sturmark ,(IT-entreprenör) P.C. Jersild (läkare) som mer än någon annan trotsigt utmanat det Kristna etablissemanget.

Det är vitalt för den Kristna kyrkan att utmanas av dessa förespråkare av ateism och sekularisering. Kyrkan måste bli bättre på att kontextualisera sig och besvara dom frågor som är relevanta idag och inte bara rabbla svar på gamla frågor. Kyrkan har ett mycket fräsht alternativ som vi inte behöver skämmas för. Det har hållit måttet i närmare 2000 år.

Dagens kloka ord

“Mod är ofta brist på kunskap, medan feghet i många fall är baserad på god information.”
Peter Ustinov.

Känslomässiga argument

I kölvattnet av MRO:s demonstrationer för det mänskliga livet och emot utsläckandet, så har en viktig fråga uppstått som tåls att fundera på. Frågan är hur legitimt det är att att använda sig av känslor (tex att visa starka bilder för att må dåligt/avskräckas för någonting) eller t ex att visa starka bilder och sedan hålla ett brännande tal för att samla in pengar till olika ändamål. I stundens allvar kanske människor övertygas att fatta ett beslut som man inte skulle göra om man inte utsatts för denna känslomässiga situation.

Känslor har ju inte betraktats med positiva ögon i västerlandets idéhistoria. Filosofer som Platon, Descartes, Kant osv kopplade ju känslor till kroppens begär och menade ju att känslorna snarare band och förvirrade förnuftet i sökandet efter sanning. Denna syn har väl varit mer eller mindre en truism, dvs självklart.

Kan man bygga ställningstagande på känslor? Vart går gränsen mellan tanke och känsla?

Oavsett om ändamålet är etiskt gott/rätt, är det fortfarande legitimt att använda sig av känslomässiga argument? Hur argumenterar man mot en stark känsla? Om det är legitimt, hur långt kan man gå….finns det någon gräns etiskt? När man läst många initierade kommentarer gällande MRO:s metoder, så ser man att man är överens i sakfrågan, men tar avstånd från metoden. Jag gissar att hela den här diskussionen om känslans plats är moralfilosofins område.

Har du tänkt på egentligen hur ofta vi människor använder oss av känslomässiga argument för att få önskat resultat, få en person att göra en viss sak eller inte göra en viss sak….