Teologi som en “resurs”

Det finns vissa typer av teologi som jag inte gillar även om det finns en hel del saker
som uttrycks som jag kan hålla med om. Det kan vara vissa typer av politisk teologi, eko-teologi eller feminist-teologi. Varför? Pga att det försöker att använda (läs utnyttja) sig av teologi för icke teologiska syften. Dom talar en hel del om den Kristna traditionen som en “resurs” för att tackla vissa spörsmål.

Det finns problem med den här typen av approach. Det jag tänker på först, är att approachen verkar implicera att teologin själv inte är involverad i de verkliga spörsmål, vare sig det är politiska frågor, vardagsfrågor, miljö,djurfrågor eller dylikt. Teologin ses snarare som en resursbank av ideér som kan tas ut ur sitt sammanhang (kontext) och tillämpas. Självklart skulle ingen av dessa teologer hålla med om detta eftersom paradoxalt nog skulle detta anses vara “extremt konservativ” syn på teologi. Dessa teologer vill oftast vara progressiva och radikala.

Det ser ju oftast ut som att motivet till den här approachen är att man vill vara relevant även utanför Akademin eller kyrkans värld. Det i sig är ju visserligen beundransvärt, men det verkar finnas en del missuppfattningar som är problematiska i sig. Vilka då?

1. Det verkar finnas en uppfattning att kyrkan är antingen isolerad eller obetydlig, eller både och. För att vara relevant så måste man konfronteras med det sekulära och föra in sekulära ideér som ska styra det religiösa. Ett exempel: Man kan se naturen och skapelsen och med alla möjligheter som det öppnar upp för utan att överhuvudtaget tänka på Gud.

2. Det blir liksom en marknadsbaserad syn på världen. Teologin är produktionen av marknadens ideér, som konkurrerar på en sk marknadsplats där många ideér och tankesystem florerar.

Jag menar att den här synen på teologi leder till att man tycker den är irrelevant och att den behöver förändras för att bli relevant. Ingen kan säga något av vikt eller sant om grundsynen är att det inte finns något som är viktigt eller sant. Dock verkar detta ibland vara logiken bakom deras resonemang.

Det här för mig till vilken teologi som jag uppskattar. För mig är det när man istället för att exportera idéer från teologin till den sekulära världen inkorporerar världen in i teologins värld. Världen och Teologin/uppenbarelsen möts och konfronteras och det blir som Paul Tillich säger en korrellation, som leder till meningsfullt utbyte. Människors erfarenheter i livet som uttrycks som frågor får sitt svar i teologins och uppenbarelsens värld. Teologin försöker att besvara människans livsfrågor. Om inte det sker, så finns risken att det kristna budskapet passerar förbi den sekulära människan för det är inte relevant för honom/henne.

Religionsdialog

Vad fyller religionsdialog för funktion? Frågan är viktig eftersom debatten om religionsdialogens plats och innehåll har gått höga. Vissa kristna grupperingar pläderar för en utvecklad religionsdialog medans andra kristna grupper distanserar sig från fenomenet och menar att det tangerar religionssynkretism. Ett tydligt exempel på detta är fallet med Brian McLaren, den kontroversielle ledaren för det s k “Emergent Church” rörelsen i USA.
Han hade gjort klart på sin blogg nyligen att han skulle deltaga i muslimernas ramadan. Detta har skapat rabalder och reaktioner och har disskuterats friskt på många bloggar tex hos: Mikael Karlendal , Kolportören, Stefan Swärd eller Aletheia bl a. En del ställer sig positiva, andra är negativa medans en tredje grupp är tveksamma.

Till att börja med är det viktigt att inse att i takt med den stora befolkningspluralism som uppstått i Europa och USA, så har ett stort behov av både kulturellt utbyte såväl som interreligiös dialog uppstått. 11 september har på ett nytt sätt aktualiserat religionernas roll i världspolitiken såväl som i vardagen för väldigt många människor på vår jord. Religionerna har inte försvunnit ur det offentliga samtalet trots allt tal om sekulariseringen i vårt samhälle. Pga globalismen så har icke-kristna religioner kommit närmare vårt samhälle, och mot bakgrund av detta multikulturella samhälle så måste det som rör andra religioner att tas på stort allvar.
Nu är frågan: Kan en religionsdialog lyckas mellan Kristendom och andra religioner med tanke på de anspråk som den Kristna tron gör? Om vi Kristna är övertygade om att Gud har uppenbarat den fulla sanningen för oss i Jesus Kristus, hur kan vi då möta företrädare för andra religioner på ett öppet och tolerant sätt? Utesluter sanningsanspråk och tolerans varandra?
Religionspluralisterna som tex den internationellt kände Religionsfilosofen John Hick, som undervisade på University of Birmingham där jag läste, menar att all kunskap om Gud kan bara uppnås genom erfarenhet. Alla sanningsanspråk baseras på upplevelser av Gud. Dessa upplevelser som är tolkade baserat på kulturella och historiska kontexter kan därför inte ses som absoluta sanningar. Snarare är alla religioner olika sätt och vägar att uppfatta Gud genom kulturella kategorier. De här religionspluralisterna kräver att man ger upp sanningsanspråket i Kristendomen och lämnar sanningsfrågan öppen.
Jag vill hävda två viktiga låt oss säga axiom i sammanhanget:
1. 1 Tim 2:4–6 säger ”… Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla …” Det första axiomet är att Guds vilja är att frälsa alla människor.
2. Jesus Kristus är den centrala personen och har den centrala platsen i Guds frälsningsplan. Kristus är den universella frälsaren.
Detta är Nya Testamentets lära och budskap i helhet.

Inom religionsteologisk forskning så brukar man när det gäller religionsdialog tala om 3 olika riktningar/perspektiv som kan sägas har funnits och finns bland Kristna. 1. Exklusivism 2. Inklusivism och 3.Pluralism.
En generell beskrivning är att Exklusivism hävdar att ingen kan bli frälst som inte tydligt bekänner sin tro till Jesus Kristus. Inom den här gruppen finns det åtminstone 2 riktningar.
1. Dom som säger att det finns ingen kunskap om Gud att finna utanför Kristus ( tex Karl Barth) 2. Dom som säger att Guds självuppenbarelse kan ske utanför Kristendom, men kan bara tolkas korrekt i ljuset av Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. ( t ex Henrik Kraemer) Standard kritiken mot den här synen är att den är inkonsekvent med Guds uttryckliga önskan att frälsa alla människor. Vad händer med dom som levde före eller inte hört evangelium?

Den andra stora riktningen är inklusivism. Den kanske mest kände förespråkaren av det här perspektviet är Jesuitteologen Karl Rahner. Han menar att Kristendomen och Kristus har en unik och exklusiv status som andra religioner inte delar. Däremot så menar han att kunskap om Gud (Guds självuppenbarelse) och Guds frälsande nåd kan finnas även utanför Kristendomen i andra religioner. Man anser att det bara finns ett religiöst slutmål som man identifierar med den Kristna frälsningen, men man hävdar att det finns många “anonymous Christians” (K Rahner tex) som kan nå slutmålet genom andra religioner. Hans argument är bl a man kan se på Gamla Testamentet och Judendomen som en icke-kristen religion.
Han menar att vissa handlingar tillämpar vi inte (t ex dietlagarna) medans andra behåller vi (t ex morallagarna). Rahner menar att vi kan göra detsamma med andra religioner. Kritiken mot det här perspektivet har varit termen “anonymous Christian” som en del menar att ingen ärlig sökare i annan religion skulle uppskatta att bli kallad detta. Man ser det lite paternalistiskt i termen.

Slutligen Pluralismen hävdar också att det finns bara ett religiöst slutmål, men som inte får identifieras med en specifik doktrin eller lära från en viss religiös tradition. Den mest kände förespråkaren för pluralismen är Religionsfilosofen och teologen John Hick, tidigare präst i Anglikanska kyrkan. Pluralisten tror att slutmålet (frälsningen) är möjlig för alla seriösa troende av alla religiösa traditioner. Pluralisten menar att varje religious tradition uttrycker sanning. Det universella slutmålet med alla religioner är liksom bortom alla försök till beskrivningar och koncept (John Hick). Hick bygger på Kants resonemang och distinktion mellan “tinget själv” och vår s a s kunskap om tingen som är färgat av våra erfarenheter. Hick menar att vi har ingen direkt kunskap om “ultimate reality” eller Gud som jag skulle säga. Alla religioner är bara mänskliga responser.
Man skulle kunna säga att Mahatma Gandhi var en religionspluralist. Gandhi hävdade att alla religioner leder till samma mål och att dom är grundläggande identiska trots deras uppenbara olikheter. En gemensam nämnare för pluralister är att dom för att kunna synkronisera de olika religionerna förpassar Gud till det transcendenta. Han blir “ultimate reality”. Alla religioner har en “ultimate reality”. Kritiken mot pluralismen är ju givetvis att man inte kan synkronisera de alla stora skillnader som finns mellan alla religioner. Det är inte övertygande att mena att det kan överbryggas. Vidare, man förnekar att Jesus Kristus är en unik uppenbarelse från Gud. Alltså är det inget Kristet perspektiv.

Bland dom som stått för en mer “exklusiv” tolkning, i synnerhet evangelikaler, så har religionsdialog aldrig riktigt varit på tapeten. Man har distanserat sig från det, många gånger av rädsla för just religionssynkretism. På senare tid har intresse för dialog uppstått. Gruppen som stått för den “inklusiva” tolkning har försökt vara en medelväg. Här finner vi en hel del katolska teologer som Karl Rahner, Hans Kung osv.
Generellt kan man säga att det “exklusiva” perspektivet har varit det rådande paradigmet i den Kristna kyrkan under lång tid, och är det nog fortfarande, men senaste 50åren har ett shifte börjat ta fart mot det sk “inklusiva” perspektivet i alla dess variationer. Än så länge är det mest dominerande inom Romersk Katolska kyrkan. På senare år har även religionspluralism vunnit mark inom vissa kretsar i synnerhet mer liberala.

Disputation på Uppsala Universitet

Var igår på en trevlig tillställning på Uppsala Universitet. En vän, Johannes Pulkkanen, lade fram sin avhandling “The Dark Night – St John of the Cross and Eastern Ortodox Theology”. Avhandlingen är en slags jämförelse mellan Johannes av Korsets teologi och Simeon den nye teologen och St Maximus Confessor med utgångspunkt från den ryske teologen Vladimir Losskys diskussion och anspråk. Lossky hävdade bl a att Västerländsk teologi tenderar att hamna i opersonlig filosofi, exemplifierat i Nyplatonism, vilket hindrar västerländska kristna från att uppleva liknande andliga välsignelser som Österländska kristna. Mycket intressant ämne. Ämnet är inom fackområdet Systematisk teologi. Hans opponent var professor Andrew Louth från Durham University, som gav mycket intressanta kommentarer. Examinationsrådet bestod bl a av Samuel Rubensson, professorn från Lund och Ezra Gebremedin, Docent i Uppsala (författare till “Arvet från Kyrkofäderna”). Givetvis fanns det ämnen där respondenten, Pulkkanen och opponenten, Louth, inte var överens, men det hör väl liksom till en offentlig disputation och även vetenskapen i stort.

Att Louth även är ortodox präst syntes genom hans svarta kåpa till klädnad och ett stort fint kors som prydde hans hals och mage. Närvarande på disputationen som jag såg kom in (förutom alla professor,docenter och andra knytna till Uppsala Universitet) var även Peter Halldorf som matchade Louth i samma typ av klädnad.

Efter den offentliga diskussionen, så var det en trevlig tillställning nere på Newman-Institutet, där alla var samlade och till en smaklig smörgåstårta med efterföljande kaffe och kaka, så fick vi höra både fin klassisk musik och lite varvade tal från människor som varit med Johannes från forskningens början till slutet.
Under middagen så kom såsmåningom examinationsrådet, såsom sed är i Uppsala tydligen, ut med det efterlängtade beskedet att avhandlingen hade blivit godkänd! Det blev folkets jubel förstås.

Grattis Johannes till doktorshatten!

Interreligiöst råd bildat i Linköping

Kyrkans tidning rapporterar, läs här att man har skapat ett interreligiöst råd i Linköping bestående av kristna och muslimska ledare. Ledare för gruppen är bl a biskop Martin Lind. Ett föredömligt steg enligt mitt sätt att se det.

Storbritannien har ju som bekant en väldigt stor befolkning av utländsk härkomst. Bara i Birmingham så är det en väldigt hög procent av Asiatisk härkomst. Väldigt många moskeer i staden bl a och även affärer för muslimer. Under min tid på universitetet så fanns det hinduiska, muslimska, buddistiska föreningar bl a. På Teologiska och Religionsfakulteten, så var just fakulteten för Interreligious studies väldigt stor. Väldigt många studenter och då i synnerhet väldigt många muslimer och även en del kristna studerade just religionsdialog och relationen mellan olika religioner. Som evangelikal så står jag säkert på den kristna trons bekännelse-grund, men samtidigt anser jag det viktigt att närma mig människor med annan tro och övertygelse i respekt. Ett bra sätt att göra det på är just den här typen av råd. Jag tror att detta är något som vi behöver göra mer. Vi behöver lära oss hur människor tänker och resonerar. När samtalade du på djupet med en hindu, eller en muslim, eller en buddist senast. Eller varför inte en ateist!