Några kommentarer om Deminger-debatten

Den debatt som drogs igång för ett tag sen av frikyrkoprofilen och teologi-doktorn Sigfrid Deminger som man kan läsa här Deminger-artikeln var ett friskt tillskott i en viktig diskussion om framtidens frikyrka i Sverige. Till att börja med ska jag säga att jag inte känner till Sigfrid Deminger mer än genom debattartiklar och lite andra offentliga uppdrag. När jag läste artikeln så tycker jag att författaren har rätt i sin analys av frikyrkans situation men drar fel slutsatser. Först vill jag börja med hans analyser.

Han skriver att det har skett en “förtunning” vilket märks kanske framförallt i den “frikyrkliga Gudstjänsten” där vördnaden har försvunnit. Han observerar denna brist när det gäller “framtoning, språk och klädsel…” och även när det gäller betoningen på “performance/föreställning” från plattform/sccen som tagit över det centrala i Gudstjänstlivet. I egen kommentar så vill jag hävda, att det är en balans när det gäller hur relevant och modern man som kyrka ska vara. Man brukar ju tala om att vara kulturellt relevant i sin tid, och det är viktigt och handlar ju ytterst om att förmå kommunicera med samtidens generation. Är man helt irrelevant med tiden så upplevs man föråldrad och ointressant. Samtidigt kan det uppfattas som om det är det viktigaste, så kan det som verkligen är det centrala komma i skuggan. Jag tycker att Deminger träffar rätt när det gäller förskjutningen av vad som är centralt i den kristna Gudstjänsten.

I dagens individ-centrerade postmoderna populärkultur så är fokus på konsumism. Man man se att vad som konsumeras av den generelle massmedia-konsumenten är program som handlar om självförverkligande och “performance”. Program som Idol, “laga den bästa maten” “bli den bästa dansaren” “bli den sämsta bilföraren” så handlar det om att bli bekräftad och erkänd. Helst i televisonen eller annan offentlig media-kanal. Denna förskjutning i syn på vad som är viktigast i tillvaron skvätter även över i kyrkans värld och bland kristna. I kyrkan konsumerar man också “andliga kickar” av skilda slag. Ofta handlar det om upplevelser som komiskt nog förr var reserverat endast för mystiker. Idag handlar det om en så rolig predikan som möjligt, med träffande kommentarer, eller att lyckas nå den högsta tonen som solist och få hela lokalen att “vibrera”, eller att få till en bländande ljusshow, eller att i förbön ta emot något från Gud. Det är inget förakt mot förbönen i sig eller andliga upplevelser. Folk i Gudstjänsten är mer som “publik” än aktiva Gudstjänstdeltagare. Det handlar också om att bli erkänd/bekräftad. Allt ska vara så hippt och coolt så att folk utifrån ska bli imponerade och vilja komma på besök (verkar tanken vara). Detta är något som de allra flesta kan känna igen i Demingers kritik av den ytlighet som kommit att känneteckna frikyrkans liv i vissa avseenden.

Jag anser även att Deminger har rätt när det gäller Bibeltexternas plats i Gudstjänsten. Textläsningen har inte haft central betydelse alls och har på sin höjd lästs lite i samband med kollekt. I samband med predikan så har det mer handlat om trevliga anekdoter, roliga berättelser, berättelser om makalösa mirakler som predikanten varit med om (erkännande/bekräftelse?). Ofta när man predikat så har det varit tematiska predikningar, där predikanten utgår från ett tema (favorit?) och lägger till bibelord som bekräftar temat. Det har minimalt handlat om sk Expository teaching, dvs utläggande bibelundervisning där man låter bibeltexten bestämma vad predikan ska handla om. Man är förmodligen rädd att det blir för djupt och långtråkigt för Gudstjänstbesökaren. Sanningen är nog den att det är just detta som troende människor vill ha. Man vill inte ha ytlighet för den severar på löpande band i tv, radio, tidningar och andra medier. Man söker djup, mening och att försöka förstå samband och livet. Bibelutläggning ger just detta.

Sen tycker jag att vissa aspekter av Demingers kritik är irrelevant. Det här med att kyrkorummet inte är precis som ett kyrkorum i en gammal Svensk kyrka är väl inte konstigt. Frikyrkornas uppkomst hade oftast inte med hur kyrkorna var utformade. Hur kyrkorummet ska se ut är inget som nödvändigtvis pekar på en slags “förtunning” eller liknande beskrivningar. Visst är det så att symboler och ikoner är vackert, teologiskt och estetiskt tilltalande (även för mig) men inte en nödvändighet för att kunna fira Gudstjänst. Likaså, närvaron eller frånvaron av en orgel känns som ett subjektivt missnöje från Demingers sida. Kanske han själv är trött på den miljö han varit i och känt sig mer attraherad av möblemanget i Svenska kyrkan.

Kan tycka att det finns en hel generaliseringar i Demingers kritik som nästan kan uppfattas som en slags missnöje eller besvikelse från hans sida. Hur representativt är det som han kritiserar för att kunna ge tyngd. Frikyrkan som helhet är ganska vid och har många uttryck och därför är det missvisande med generaliseringar.

När det gäller samhällsengagemang, så tycker jag det finns fina och bra exempel på samhällsengagemang från frikyrkoledare idag precis som det varit förut. Visst är det så att frikyrkorna ofta haft ett ambivalent förhållande till samhällskulturen och ofta haft en konfrontationspolicy (åtminstone initialt) vilket gjort att man inte haft en naturlig röst i samhället som folk lyssnat på. I takt med att samhälle och kyrka förändras så förändras även debattklimatet och fler röster måste få tillträde till det offentliga samtalet. Däremot kan jag hålla med om att det behövs mer närvaro i det offentliga samtalet och att frikyrkoledare bör vara med. Problemet kan nog ofta vara att man som ledare fastnar i samfundsfrågor och interna upppgifter och missar samhällsdebatten.

Rent teologiskt är det väl så att frikyrkan står närmare den bekännelse som varit den Kristna kyrkans signum under alla år än den Svenska kyrkan med de olika (i min åsikt) teologiska avsteg man gjort. Jag anser det vara mer allvarligt och förmodligen svårare att komma överens med, än de problem som frikyrkan har. Jag tycker att den allvarliga problematiken är något som Deminger inte alls överhuvudtaget nämner eller försöker problematisera. Man får istället intrycket att det liknar mer “gräset är grönare på andra sidan ån”.

Slutligen, jag anser inte alls att frikyrkan har gjort sitt. Däremot är det nu viktigt att börja fundera över framtidens frikyrka. Precis som Henric Jaktlund skriver i dagens artikel på Dagen Dagens artikel så “Antingen förblir den vad den varit – och tynar bort – eller så hittar den en livfull väg framåt”. Hur ser vägen framåt för den Svenska frikyrkan? Hur ser en konstruktiv väg ut? Det som Deminger gör är ju att faktiskt sätta igång debatten och få frikyrkans folk att börja reflektera över denna viktiga fråga. Därför tycker jag istället att man kan vara glad över de frågor som Deminger har väckt.