Fick en fribiljett till pjäsen Knutby av min syster (som var själv medverkande) som ägde rum på Uppsala Stadsteater igår. Det var den sista gången som pjäsen skulle ges. Jag är mycket glad att jag fick både tid och tillfälle att se det. Det var ingen tvekan om att intresset var stort. T o m på sista uppträdandet så var det knökafullt på teatern. Knutby som fenomen är ju fortfarande laddat trots den långa tid som gått. Det är något som har berört väldigt många på djupet, därav antagligen det stora intresset såväl från Kristna som ej Kristna.
Pjäsen var välspelad och professionellt utförd. Det var lite av en musikaldokumentär eftersom sånginslagen var tydligt närvarande och höll en mycket hög klass. Alla personer framställs väldigt trovärdigt så att det känns som att man är i församlingens mitt. Pingstpastorn Kim Wincent (som spelas av Christer Olsson) är verkligen urtypen på en pingstpastor. Överhuvudtaget så spelas huvudpersonerna i dramat mycket professionellt. Beskrivningen är ärlig och inte elak eller nedsättande.
En stor orsak till att man blir imponerad av uppsättningen är att materialet till största delen bygger på autentiska uppgifter från polisprotokoll, intervjuer och mötesinspelningar. Allting är skickligt invävt om varandra med klassiska frikyrkotoner, frikyrkotal, frikyrkomiljöer och frikyrkostil.
Pjäsen är ansvarsfull mot alla inblandade och kvarvarande människor och är inte ett elakt sätt att hänga ut människor på. Jag tycker att pjäsen på ett skickligt sätt visar på de olika mekanismer som styr i alla mänskliga grupper och interaktioner i allmänhet och i religiösa mijlöer i synnerhet. Problematiken med viss typ av ledarskap, viss typ av karimatiska yttringar, gruppdynamik, synen på kritik osv kommer fram på ett träffande sätt. Man frågar sig: Hur kan ledare manipulera medlemmarna och hota med Guds straff o dyl för att få genom sin egna vilja. Hur kan man förvrida omdömet så radikalt att man lyckas få människor att begå t o m mord. Det är förmodligen många aspekter som samverkar.
Så här efteråt kan man fundera över hur det kommer sig att Åsa Waldau, Kristi Brud, lyckats komma undan så billigt och att hon fortfarande behåller samma starka position i församlingen. Hur tänker kvinnan när hon fortsätter som pastor trots allt som hänt under hennes styre? Vad var hennes ansvar i det hela. Hon som ville framstå som ledaren i församlingen och som hävdade att Gud sagt både det ena och det andra. Fossmo var uppenbarligen skyldig till mycket och förmodligen duperade även Waldau, men Waldaus predikningar och budskap var ju otrevligt i många stycken. Guds nåd får man bara om man lyder hans tjänare, Åsa Waldau. “Gå inte emot Herrens smorde” är ju ett ord i skriften som Waldau använder ofta. Därför avtar den kritik som finns med tiden. Hon lyckas utmanövrera pastorerna och de äldre medlemmar som fortfarande tänker nyktert och är kritiska.
Nu är allt lugnt i Knutby. Församlinge fortsätter sin verksamhet, om än tynande gissar jag. Waldau borde lämna sitt arbete och göra något annat. Att hon är lämpad att leda andra människor inom Kyrkans väggar ska ifrågasättas. Hon skulle vinna respekt genom att avgå och göra något annat. Men det är en annan diskussion. Pjäsen var en upplevelse!
Pjäsen får ett väl godkänt i betyg!
0 Responses to “Knutby på stadsteatern”