Har följt lite sporadiskt diskussionen som pågått på EFK:s ordförande Stefan Swärds blogg senaste tiden. Det har varit en diskussion om postmodernismen och “emerging church” rörelsen som uppstått framförallt i USA och England. Det är en intressant diskussion med bra vinklar och perspektiv. Dock så delar jag Swärds analys att den här rörelsen är inte en väckelserörelse, som kommer med ny andlig kraft och vidrörelse från himlen. Även jag anser nog att den här rörelsen kan ibland verka vara ett slags “trötthetssyndrom” och en önskan om “nytänk” både när det gäller lära och praxis. Däremot finns det mycket intressanta aspekter av rörelsen som det är helt värt att anamma och ta till sig. Jag tänker t ex på längtan efter att hitta tillbaka till gamla rötter. Dessutom tänker jag på att kunna omformulera sig med ett språk för vår tids människor. Även jag tycker dock att det är problematiskt när folk använder sig av olika termer såsom modernism, post-modernism osv som slagord utan att definiera dom. Alla använder dom utifrån lite olika utgångspunkter och perspektiv. Frågan är hur gångbara dom här termerna egentligen är men det är en annan diskussion.
Diskussionen om Tro och dess relation till kulturen är en stor och komplicerad fråga. Var hittar man balansen där man inte förvandlar kyrkan vare sig till sk kulturkristendom eller till en sekteristisk Kristendom. För att vara en accepterad komponent i en sekulariserad miljö så måste kyrkan i viktiga avseenden acceptera samhället och dess kulturella uttryckssätt och inte bara fördöma eller ha en konfrontationspolicy. Kyrkan måste inkultureras för att få den här tydliga rollen. Väckelserörelser har ju alltid haft en sekteristisk relation till omkringliggande miljön. Ord såsom “vi är inte av denna värld” och liknande bibliska ord har tolkats såsom att kristna ska helt ta avstånd från allt i kulturen. Faktum kvarstår dock att Jesu liv och tjänst inkluderar ju både en acceptans av en speciell kultur såväl som konfrontation med vissa element i den kulturen. I kontrast till väckelserörelserna, så har ju den mer liberala och många gånger mer sofistikerade kristendomen historiskt sett uppslukat kulturen, så att kyrkans vitala funktion som salt och ljus har bleknat. Kyrkan har här ansett det mesta i kulturen som andliga uttryck och har kulturellt anammat det mesta, även när andra Kristna rörelser (bred majoritet) har tagit avstånd från vissa kulturella uttrycksätt.
Richard Niebuhr har ju tematiskt disskuterat detta gamla spörsmål mellan kyrka och kulturen i sin förnäma bok, Christ and Culture. Den rekommenderas för den som är intresserad i ämnet. Katolska kyrkan har ju historiskt sett tagit en slags mellanväg mellan den liberala Kristendomen och väckelserörelserna. KK har ju alltid stått tydligt i vissa etiska och morala frågeställningar, tex syn på det mänskliga livets okränkbarhet. Samtidigt har inte KK tagit avstånd från kulturen som väckelserörelserna ofta gjort. Istället har man tagit den intellektuella och filosofiska debatt som uppstått. Se tex 1900-talets början när ateismen och bibelkritikens vind blåste, så tog ofta Katolska teologer och filosofer debatten med stor skärpa. Enligt Niebuhr (som förövrigt själv stod i reformert tradition) så menade han att Katolska kyrkans relation till kulturen var att man ansåg sig vara en del av kulturen men att Kristus står över kulturen och att allt pekar mot skapelsens krona.
Detta är ett ämne som intresserar mig mycket och tåls att komma tillbaks till.