I kölvattnet av MRO:s demonstrationer för det mänskliga livet och emot utsläckandet, så har en viktig fråga uppstått som tåls att fundera på. Frågan är hur legitimt det är att att använda sig av känslor (tex att visa starka bilder för att må dåligt/avskräckas för någonting) eller t ex att visa starka bilder och sedan hålla ett brännande tal för att samla in pengar till olika ändamål. I stundens allvar kanske människor övertygas att fatta ett beslut som man inte skulle göra om man inte utsatts för denna känslomässiga situation.
Känslor har ju inte betraktats med positiva ögon i västerlandets idéhistoria. Filosofer som Platon, Descartes, Kant osv kopplade ju känslor till kroppens begär och menade ju att känslorna snarare band och förvirrade förnuftet i sökandet efter sanning. Denna syn har väl varit mer eller mindre en truism, dvs självklart.
Kan man bygga ställningstagande på känslor? Vart går gränsen mellan tanke och känsla?
Oavsett om ändamålet är etiskt gott/rätt, är det fortfarande legitimt att använda sig av känslomässiga argument? Hur argumenterar man mot en stark känsla? Om det är legitimt, hur långt kan man gå….finns det någon gräns etiskt? När man läst många initierade kommentarer gällande MRO:s metoder, så ser man att man är överens i sakfrågan, men tar avstånd från metoden. Jag gissar att hela den här diskussionen om känslans plats är moralfilosofins område.
Har du tänkt på egentligen hur ofta vi människor använder oss av känslomässiga argument för att få önskat resultat, få en person att göra en viss sak eller inte göra en viss sak….