Fortsättning.Religiös konst

Paul Tillich utvecklade alltså en teologi när det gäller konst. Unik på många sätt och vis. Tillich frågade sig var man kan hitta religiös konst….eller snarare: “Var kan man finna religionen idag?” Om vi ställer frågan, så kanske vi ändrar och frågar oss: Varför har viss konst en religiös kvalité (jag skulle använda andlig kvalité) medans andra inte har det?

Tillich gör skillnad på Inhalt och Gehalt. Inhalt t ex i ett musikstycke skulle kunna vara själva berättelsen som kommer ur texten på låten. Texten kanske handlar om en pojke som är ledsen och som besöker en plats. Gehalt handlar om något mycket djupare, tex främlingsskap, utanförskap, lojalitet, döden, himlen osv.

Tillich menar att all konst har en djupare dimension (Gehalt) mer eller mindre. Hur som helst, Tillich menar att vad som skiljer religiös konst från icke-religiös är att i religiös konst så är Gehalt i fokus. För Tillich så är ytan eller det synliga (Inhalt) ganska oväsentligt. Det viktiga för honom är relationen mellan Gehalt och formen på konst-stycket./musikverket. När formen och Gehalt är i harmoni, då är det religiös konst för Tillich. Han menar även att om formen kommer i centrum, så försvinner Gehalt.

Nu betyder inte detta att Tillich menar att den religiösa aspekten är den enda kvalitén som konst kan ha. Tvärtom, det är en aspekt av många.Tillich klassificerade konst på ett annat sätt också, viket kan tyckas lite enklare att förstå. Han menade att det finns subjektiv och objektiv konst. Ett subjektivt stycke handlade mer om konstnären/musikern själv och hans perspektiv, medans i objektiv konst, så är konstnären mindre viktig än verkligheten som konststycket eller musikstycket beskriver. Det skulle kunna beskrivas i en bild:

Utifrån den här skissen, så beskriver Tillich konst på följande sätt:

I det övre vänstra hörnet placerar han Impressionismen, som han menar är form dominerad och subjektiv eftersom den är mer intresserad av författarens egna intryck än verkligheten som beskrivs.

I det övre högra hörnet placerar Tillich Realism. Här är inte författaren/konstnären i centrum, utan det som beskrivs. Hur som helst, så är det formen som är viktig och inte det djupare budskapet (Gehalten).

I det nedre vänstra hörnet placerar Tillich Romanticism. Här försöker konstnären att gå under ytan på det som beskrivs. Dock inte för att finna det som angår alla, utan snarare konstnärens känslor.

Slutligen, i det nedre högra hörnet placerar han Expressionism. Detta anser Tillich vara den mest religiösa konsten (vad tycker du?) Argumentet är att denna riktning beskriver djupare mening i livet. Dessutom menar han att Gehalt (dvs den djuparen dimensionen) är viktigare än formen.

Ganska intressant sätt att se på! Givetvis kan det kritiseras för att vara för schematiskt eller för bestämda beskrivningar av resp. riktning. Hur som helst, kan jag tycka det finns en poäng i resonemanget. Ett lite annorlunda sätt att se på olika kultur-uttryck!

Religiös konst?

Still Life with Fruit Basket by Paul Cézanne

Komm, Herr Jesus, sei unser Gast by Fritz von Uhde

Vilken av de här målningarna är mer religiös än den andra? Vad definierar religiös/icke religiös konst eller musik. Vad definierar kristen konst/musik  resp okristen? Det är inte en kuggfråga, utan belyser snarare än frågeställning som alltid funnits i Kristna kretsar och i synnerhet frikyrkliga kretsar. Frågan kan egentligen tillämpas på många kulturella områden såsom konst, musik, literatur, drama o dyl.

Under mina studier i Birmingham, så kom jag i kontakt med Paul Tillich i den literatur som jag studerade. Tillich som var en tysk teolog (Lutheran) sysslade mycket med relationen/växelförhållandet mellan kultur och tron. Han använde sig av filosofi, psykologi, konst o liknande vetenskaper för att adressera relevanta frågor i tiden. Tillich menade att teologin söker svar på de här frågorna baserat på uppenbarelsen (skriften, tradition mm). Han anses vara en av de främsta teologerna som funderat på det här med konsten (Hans Urs von Balthasar är en annan framstående).

Tillich disskuterade detta ämne en hel del och jag tänkte försöka titta lite på hur han såg på det vilket jag tycker är ganska intressant. Men tillbaka till bilderna. Det nämnda exemplet kommer från Tillich själv. Tillich menade att Uhde’s målning av Jesus saknade vad han kallade ”quality of sacredness”.

Tillich gjorde en intressant distinktion mellan ett kultur-styckes innehåll (Inhalt) och dess sanna betydelse/mening(Gehalt). Han menade att den senare bilden  har ett religiöst innehåll men var inte religiös för att dess form inte korresponderade med dess sanna betydelse (Gehalt). Med andra ord, det kan finnas en religiös bild/symbol på ytan, men den är inte religiös i dess yttersta bemärkelse pga att den inte är målad på ett sätt som kommunicerar något om Gud.

Den andra målningen å andra sidan, Still Life with Fruit Basket by Paul Cézanne, har inte en religiös symbol/bild på ytan (inhalt). Det är bara frukt som man ser. Hur som helst, Tillich menar att det är något med sättet som frukten är målad på, som öppnar upp något för betraktaren. Detta menar Tillich är en genuint andlig erfarenhet. Det är en djupare dimension än bara det omedelbart synliga. Det tränger in bakom ytan så att säga.

Tycker att detta är ett intressant synsätt. Vi kristna (åtminstone frikyrkliga) har ju alltid haft en tendens att kräva ett synligt kors på en bild, eller namnet Jesus i en låt, eller andligt språk i literaturen för att mena den är religiös/kristen. Har det inte funnits, så har det omedelbart klassificerats som sekulär/okristen.  Är det så enkelt?  I nästa bloggpost ska jag fortsätta det här ämnet.

FRA och makten

Det har ju varit mycket diskussion om FRA och dess vara och inte vara. Diskussionen har ju inte lagt sig ännu och det verkar som att en del har hämtat sig och fått lite perspektiv och i en hel del fall ändrat sig.

Tycker det var väldigt intressant att se hur de olika partierna handskades med frågan internt och med enskilda ledamöter som hade samvetsbetänkligheter. Både det moderata partiet och Folkpartiet tog verkligen i med hårdnyporna mot dom som tänkte annorlunda. Det var förtäckta hot, maktspråk, utfrysning och faktiskt mobbning tills dess att personen ifråga valde att votera ut sig själv. Här kommer partipiskans funktion i öppen dager verkligen. Här skiljer sig den svenska modellen från Amerika, där partiets makt inte är likadan och att personvalet är mer individualistiskt.

Att sedan se och höra hur partisekreterarna för både M och Fp stå och i princip blåneka hur vissa blev mobbade var helt patetiskt. Ställer man sig ivägen i en sådan här fråga, så kan man glömma att stiga i graderna. Det känner nog en duktig politiker som Birgitta Olsson till, som förmodligen skulle varit statsråd om det inte vore för hennes tydliga ställningstagande i en del frågor.

Det här fenomenet att med makt och hot tvinga folk att tycka lika är ett vanligt och lite obehagligt fenomen man stöter på här och där, inte bara i politiska sammanhang. Man kör sålunda över folk för att behålla makten. För det är ju makt som det handlar om i sammanhanget!

Rynka på näsan!

Finns inget mer avslappnande och skönt än att sitta hemma på kvällen och
lyssna på Johann Sebastian Bach, Barockens kompositör. Jag har alltid gillat hans preludier, och nu låter jag Jonathan lyssna lite också, för att det ska tydligen vara väldigt bra för hjärnan (enligt hjärnforskningen).

Läste i en bok en rolig liten anekdot: Under barocken så bar man ju peruker. Det var ett ordentligt pudrande. Det märkliga var att man tvättade sig inte lika ofta. Det var tiden innan man upptäckte lavendel.
Hur som helst, eftersom det var lite si och så med tvättandet, så luktade det ofta illa i de finare salongerna, där man spelade fin musik till fint folk. Det luktade illa och lukten spreds givetvis runt i lokalen. Man rynkade med näsan för att visa att vederbörande inte orsakade lukten, utan att det var någon annan. (I själva verket luktade alla illa!) Därifrån kommer tron att finfolket ska rynka sina näsor (med en speciell min) när man lyssnar på fin (klassisk) musik.

Förföljelsevåg i Indien

En stark förföljelsevåg har blåst över Indien på senare tid. Jo, det har ju mer eller mindre alltid pågått förföljelse mot Kristna, muslimer och andra religiösa minorieter från Hindu nationalistiska grupper. Men då och då så uppmärksammas det i media. Jag har fått många mail från ledare och pastorer som beskriver situationen. Man talar om mord och våldtäkter på Kristna, nedbränningar kyrkor, kapell och även av Kristnas hem. Det är alltid de Kristna som får skulden för olyckor och andra tråkigheter. Som vanligt anklagas Kristna för att med mutor få hinduer att byta religion. Det är en väldigt svår situation eftersom polisen är oftast likgiltiga eller ibland t.om. uppmuntrande. Många gånger så har kristna falskt anklagats och tagits in till förhör utan några bevis, och lite senare släpps dom.

Det är snart val i Indien, och kongresspartiet (motsv. Socialdemokratin) vill inte stöta sig för mycket med nationalisterna, BJP, eftersom BJP har haft en stigande popularitet i landet. Men Medias makt kommer återigen i fokus. Läste nyligen att den kloke premiärministern, Manmohan Singh, har gått ut officiellt och fördömt våldet mot Kristna speciellt i delstaten Orissa.
Denna stat har det alltid varit oroligt i och har en mörk historia i det avseendet. Det var i denna delstat som den Australiska missionären Graham Staines och hans två pojkar innebrändes till döds i en bil av den Hindu-extremistiska gruppen Bajrang Dal. Låt oss inte glömma våra Kristna syskon i Indien i den här svåra tiden.