Att beskriva Katolska kyrkan som evangelikal låter som en paradox. Ordet evangelikal har ju blivit synonymt med protestanter eller med en viss gren inom Protestantiska kyrkan. I Tyskland så är termen evangelisch att föredra framför Protestantisch. I den engelsk språkiga världen förknippas ordet evangelikal med de stora väckelserna som drog fram under 1700 och 1800-talet.
Evangelikalt troende har beskrivits som en person med intensiv tro på Jesus Kristus som frälsare och en speciell tillförsikt om att blivit frälst av nåd genom tro. Det har ju ofta stått för en individualistisk och bibelcentrerad tro som ofta är funnen i sammanhang som bland Metodister, Baptister och Pingstvänner. Ett gemensamt drag som man kan finna hos alla är att det har funnits en stark missionerande ådra.
Katolska kyrkan har ju rent historiskt, placerat sin betoning annorlunda. Kk har ju betonat organisation, dogm och sakrament som de viktiga beståndsdelarna. Man har historiskt sponsrat missionsarbeten, men kyrkan har primärt förtröstat på religiösa ordnar som utfört det (tex Jesuiterna, Fransiscaner och Dominicaner). Dessutom var det nog mer betoning på att plantera kyrkan på nya platser än att predika evangelium för de förlorade fast detta också ägde rum.
Med 2 Vaticanconciliet så har ju saker ändrats inom den Katolska kyrkan. En del hävdar att Katolska kyrkan blev evangelical. Conciliet talade om evangelium/evangelisation väldigt frekvent. Man deklarerade att varje Kristen hade ett ansvar att evangelisera. Påven hade tagit namnet Paul VI för att ära den store aposteln till hedningarna som man kan läsa om i apostlagärningarna. Dessutom vet vi att denne påve gjorde många sk apostoliska resor till länder långt bort. Det som blev ett slags klimax för denne påves styre var när han kallade samman biskoparna i en Synod för att ta i tu med frågan om världens evangelisation. Utifrån det mötet med material som producerades, så kom påven ut med sin stora deklaration, Evangelii nuntiandi (Evangelisation in the modern world)
I detta apostoliska brev, så menar påven att kyrkans djupaste identitet är evangelisation. Kyrkan existerar för att evangelisera.
Utifrån ett historiskt perspektiv, så är denna utveckling anmärkningsvärd och väl värd att begrunda. Den efterföljande påven, Johannes Paulus II fortsatte mycket i samma riktning. När han skulle summera sin tid som påve så sa han i Mexico City on May 6, 1990 såhär:
“The Lord and master of history and of our destinies has wished my pontificate to be that of a pilgrim pope of evangelization, walking down the roads of the world, bringing to all peoples the message of salvation.”
Han framhöll hela tiden vikten av kyrkan satsade all energi på evangelisation till alla länder och alla folk. Jag menar att detta är väldigt intressant. Precis som den evangelikala världen upplevde ett enormt uppsving av mission genom pietiesm under 1700-talet som spred sig till Lutheraner, anglikaner, baptister, presbyterianer och kom att påverka stora delar av världen, så upplever Katolska kyrkan en ny våg av evangelisation lite senare genom den officiella uppmuntran från påvestolen och biskoparna. Är det rent ut sagt så att när evangelikalerna har börjat sätta sig i sina bekväma fåtöljer, så ljuder missionstrumpeten bland våra katolska syskon istället?
Katolska kyrkan evangelikal? Ja, varför inte!
Mycket mer finns att säga, men detta var några tankar en sen kväll!
