Det är mycket disskussion om Pingströrelsens närmande till Katolska Kyrkan. När den heta och intressanta Jesus-debatten pågick på Svenskan, kom det första riktigt offentliga tecknet på den nya vänskapen och ekumeniken i Biskop Arborelius och Pastor Hedins Jesus manifest.
I samband med denna nya ekumenik i Sverige, så är det nämnvärt att studera en person, som blev viktig för relationen mellan Pingströrelsen och Katolska kyrkan internationellt. Jag tänker givetvis på David Du Plessis.
Du Plessis var ju pingstvännen som fick epitetet “Mr Pentecost”. Han var ju den som förkroppsligade ekumeniken och som vågade sträcka ut en hand och möta sina trossyskon i andra sammanhang.
Från att tidigare varit fokuserad bara på sitt eget sammanhang, så väcktes ett intresse för ekumenik och en kärlek till andra Kristna syskon. Han blev Pingst representanten i allt från Världskyrkorådet till 2 Vatican-konciliet vilket ju är anmärkningsvärt.
Han förnekade inte sin egen historia och samhörighet. Dock så upplevde han Guds kallelse att dela pingstbudskapet till troende i andra sammanhang vilket inte alltid var så uppskattat i de egna leden.
I en av sina böcker, The Spirit bade me to go, så skriver han väldigt rannsakande om sitt liv, bl a något som är så bra att jag vill citera det här:
“could remember days when I had wished I could have set my eyes upon such men to denounce their theology and pray the judgment of God upon them for what I considered their heresies and false doctrines. … After a few introductory words I suddenly felt a warm glow come over me. I knew this was the Holy Spirit taking over, but what was He doing to me? Instead of the old harsh spirit of criticism and condemnation in my heart, I now felt such love and compassion for these ecclesiastical leaders that I would rather have died for them than pass sentence upon them”
Detta föranleder en ödmjukhet för oss idag!
0 Responses to “David Du Plessis”