Christ and Culture del 4

Den fjärde gruppen som Niebuhr identifierar kallar han för
Christ and Culture in paradox

Enligt denna syn så går det inte att göra en syntes mellan Kristus och kulturen för att lösa den spänning som finns. Den kanske tydligaste gestalningen av denna syn är Luthers lära om de 2 rikena.
Det är en stor kontrast mellan de båda verkligheterna. Luther menade ju att synden är universell och finns i den kristne genom hela hans liv och därmed hindrar uppväxten av ett heligt samhälle. Det ena är styrt av lagen – Den andra är styrd av nåden. Dessa existerar sida vid sida i en motsättande relation genom livet vilka inte går att förena.

Å ena sidan säger Luther att Kristna, som tillhör Guds verklighet behöver ingen lag eller svärd för att skipa rätt. “Ett gott träd behöver inte lag eller instruktion för att bära frukt”. Å andra sidan är Luther en uttalad anhängare av strikt lag och uttövande av svärdet. I sin skrift “Against the Robbing and Murdering Hordes of Peasants” så är Luther oerhört tydlig:
“let everyone who can, smite, slay, and stab, secretly or openly, remembering that nothing can be more poisonous, hurtful, or devilish than a rebel”.

Givetvis så är ju inte Luther en grym person, utan snarare inser behovet av lag och ordning i en värld för att begränsa ondskan och syndens konsekvenser. Kristna, menar luther, behöver inte lagen eller auktoriteten för att handla rätt. Under normala omständigheter vill dom lyda och handla rätt.

Nu ska ju sägas att vi som Kristna är inte fria från världen att vi bara gör rätt. Vi har ju en inre människa, som är styrd av tron men samtidigt en yttre människa som är underställd lagen och som kan snubbla. Med finare ord “simul justus et peccator” (Samtidigt helgon och syndare).
Även fast vi är frälsta av nåd och inte gärningar, så brottas vi med syndanaturen och därför behöver vi lagen. Därav är Kristna underställda två verkligheter men bara en kung: Jesus.

Den här uppdelningen i två verkligheter får konsekvenser för livet i samhället/kulturen. Finns ingen skala på vad som är heligt och inte. Man behöver inte separera sig från kulturen. I alla yrken kan man uppnå Guds härlighet och som kristna kan vi ta del i det bästa av kulturen.

I summering: Den här synen är realistisk på människan och syndens närvaro och därmed lagens funktion att stävja synden. Dessutom så separerar inte Luther sig som i första gruppen. Vidare så uppmuntras till ärorik tjänst i samhället/kulturen.

Faror: Synen kan tendera till anti-nomianism (anti-lagen) eftersom man betonar nåden i frälsningen samtidigt som synden finns kvar i våra lemmar. Dessutom tenderar synen att leda till en slags kulturell konservatism. Eftersom man ska acceptera temporär auktoritet i institutioner och ledarskap, så negligerar man reformering. Dessutom kan det leda till en negativ syn på lagen (som ska begränsa synden eller som spegel) och missa den positiva sidan av lagen (som guide) för att förbättra samhället!

Christ and Culture – del 3

Den tredje gruppen som Niebuhr talar om i sin bok, Christ and Culture, benämns som:

Christ above Culture

Enligt den här synen så behöver man vare sig förkasta eller bekräfta kulturen, utan snarare göra en syntes av Kristus och kulturen. Ordet syntes kommer från grekiskan och betyder att sätta ihop. Man ska m a o sätta ihop olika element till en sammanhängande enhet.

Man brukar påpeka att kulturen kan inte helt genom vara ond eftersom den är grundad på naturen som Gud skapade god. Även fast naturen och kulturen är fallen, så är den underställd Gud.

Inom den här gruppen säger man inte “Kristus eller Kulturen” som i den första gruppen eftersom vi har med Gud att göra i båda. Å andra sidan kan man inte säga “Kristus och Kulturen”, dvs att det inte är någon skillnad mellan dom två. Genom sina löften så leder Kristus oss bortom kulturen till Fadern i himlen, men i sina befallningar så leder Gud oss att handla och vara aktiva i kulturen.

Den kanske störste representanten för denna grupp torde vara Thomas Aquinas, Katolska kyrkans mest framträdande teolog. Han ansåg att kyrkan måste beskådas både i och bortom den här världen samtidigt! Samtidigt som människor leds till frälsning för himlen, så uppmuntras det bästa i kulturen. Aquinas lärde bl a att kyrkan måste stödja folks temporära mål såväl som deras eviga mål.

I sin kristna aristelianism, så skilde han på naturlagarna och den Gudomliga lagen. Naturlagarna och Kardinaldygderna såsom: omtänksamhet, måttlighet, rättvisa, mod  är tillängligt för hela mänskligheten. Den Gudomliga lagen däremot som visserligen innehåller naturlagarna, men som dessutom lägger till den högre motivationen genom de teologiska dygderna (Tro, hopp och kärlek) är tillgängliga bara för Kristna genom nåd.

Aquinas ville uppnå en stabil relationship mellan kyrkan och staten som skulle leda till bevarandet av värden och normer och auktoritet.

Jag menar att det finns mycket bra att hämta från det här perspektivet. Aquinas kommer med praktiska lösningar på hur det kristna livet kan levas i kulturen. Hans perspektiv har inte bara teoretiskt, men som ett historiskt faktum berikat kulturella institutioner i samhället såsom utbildning och politik. Aquinas är ju t ex en stor orsak till att det Akademiska yrket finns!

Å andra sidan, finns det svagheter och risker med den här synen! Niebuhr bl a anser att viljan att stödja temporär auktoritet gör kyrkan till ett redskap för social stagnation. Niebuhr dessutom menar att önskan att blanda kyrkan och kulturen leder till en “fossilation of culture” dvs man absolutiserar något som egentligen är relativt. En typ av kulturell avgudadyrkan.

Vidare kan man ju se risker med att stödja temporär auktoritet och hävda att ledare är Gudomligt tillsatta. Gäller det även despoter och tyranner? Det finns tydliga risker att människo-skapade lagar kommer före Guds lagar och ordningar. Här är Jesu förmaning till fariseerna som omintetgjorde Guds lag att “hedra sin fader och moder” för sina traditioners skull. (Matt 15:3-7)

Det finns alltid faror om kyrkan och staten integreras. Det kan vi ju se i Sverige där folkyrkan, Svenska kyrkan, i stor grad politiserats och där politiskt korrekthet mer styrt kyrkans utveckling än dess bekännelse. Dessutom så har ju kyrkans historia visat faran med för stor makt hos kyrkans folk som använt svärdet istället för Guds ord för att få folk att leva “kristligt”. Det var ju detta bl a som Luther såg och kritiserade hos sin kyrka. Han såg att detta försök att få folk med våld att leva rätt ledde till hyckleri.

Jag tenderar att hålla med Niebuhr, att svagheten i denna syn ligger i misslyckandet att inse att synden finns överallt i alla institutioner i både kyrka och stat och därför är försök till reformer underställt korruption.

Christ and Culture del 2

Idag tänkte jag tala om den andra typen, gruppen som Richard Niebuhr tar upp i sin klassiker, Christ and Culture:

2. Christ and Culture
Synen inom denna grupp av människor är att Kristus ses som högsta fullbordan av kulturen. Anhängarna skulle kunna benämnas kultur-kristna. Dom bekräftar både Kristus och kulturen och hävdar att det inte finns någon opposition eller spänning mellan dom.

Man väljer ut olika saker i den kristna läran och doktrinen om Kristus som man tycker passar och är i överensstämmelse med det bästa i civilisationen eller kulturen.

Niebuhr nämner några exempel på denna approach: Bl a grupperna i den tidiga kyrkan som stred för judaiseringen resp helleniseringen. Vidare gnostikerna som försökte förena kristendomen med sin mystiska filosofi. Peter Abelard,den medeltida moralfilosofen som försökte reducera Kristendomen till praktisk moral och Kristus till en moral lärare. Under upplysningen, så försökte en del personer (Locke, Kant bl a) att utverka en filosofisk och vetenskapligt förnuftig Kristendom. Niebuhr nämmner termen “accomodationism” som skulle kunna översättas till anpassad Kristendom i sammanhanget.

Protestantisk Kristendom (liberala traditionen) har ju utvecklats under de senaste 200 åren i den riktningen, där man vill ha en avmytologiserad och anpassad kristendom.

Fördelen med denna tillämpning och relation till kulturen är att det blir en fokus på praktisk Kristendom. Man talar mer om hur man kan älska sin nästa (bry sig om fattiga, utslagna och svaga i samhället) än om abstrakt dogmatisk teologi.

Nackdelen här är att man betonar mer relationen mellan människor (den horisontella) än relationen mellan Gud och människan (den vertikala). Utan betoning på nåd och evigt liv tex så tenderar denna syn att utvecklas till en själv-tillräcklig humanism utan behov av Gud. Man upphöjer människan på Guds bekostnad. En teologi till människans avbild.

Det blir alltså en högst selektiv Kristendom som blir sann bara vid tillfällig slump. Den i teologin använda termen “Zeitgeist” misstas för den Helige Anden!

Vi ska givetvis inte kompromissa med det Kristna budskapet och läran, men det är viktigt att när vi kommunicerar budskapet till olika kulturer, så måste vi översätta kultur-bundna ideér till deras likvärdiga i andra kulturer.

Jesus använde sig av kulturella exempel från jordbrukssamhället i Palestina i sina liknelser. Paulus översatte sitt budskap alltid beroende på vem som lyssnade: om det var Judar, Greker eller Romare.
C.S.Lewis sa att hans uppgift var att översätta den Kristna doktrinen till lokalt, vardagligt språk för vanliga människor.
Effektiv översättning av budskapet är inkarnerad = dvs man tar evangeliet och hittar kulturell relevant klädsel för att uttrycka det!

Christ and Culture – del 1

Hur ska vi som kristna ställa oss till kulturen och samhället? Detta är en gammal frågeställning som kristna har brottats med sedan början av kyrkans historia.

Richard Niebuhr har ju skrivit en ypperlig bok i ämnet, Christ and Culture (Kristus och Kultur) där han belyser denna komplexa och viktiga frågeställning.

Hur ska kultur definieras? Det är ju viktigt att det får en universell förståelse som kan tillämpas i alla tider, av alla folk och på alla platser.

Niebuhr definierar kultur som ” artificial secondary environment” en konstgjord, andra miljö, som människan tvingar över det naturliga. Det består av språk, vanor, ideer, trossatser, seder, sociala organisationer, konstgjorda produkter, tekniska processer och värden.Niebuhr menar att kultur definierat som ovan är vad Nya Testamentets författare talar om när de talar om “världen”. (T ex “älska inte världen…”)

Niebuhr skissar upp fem olika reaktioner/sätt att ställa sig till den omgivande kulturen. Idag kommer den första approachen:

1. Christ against Culture (Kristus mot Kulturen). Det är den mest radikala reaktionen. Man menar här att Kristus är inte en av många auktoriteter, utan han är den enda auktoriteten för en kristen. Det är en svart-vit, dualistisk, antingen eller respons. Om man väljer att följa Kristus så måste man avsäga sig all lojalitet till samhället/kulturen.

Som bibelstöd brukar anges t ex: 1 John 2:15, “Do not love the world or anything in the world. If anyone loves the world, the love of the father is not in him.” Historiska representanter av denna syn är: Tertullian, Tolstoj eller Mennoniter. Även många frikyrkliga grupper har anammat detta perspektiv. Livstillvaron är väldigt svart och vit. Tolstoj t ex var ju väldigt radikal så han tom hävdade att alla statliga krav var mot det kristna samvetet såsom trohetsed, skatter, militärtjänst osv. Precis som Tolstoj har många kristna varit så radikala att man tagit avstånd från mycket: tex musik, politik, literatur, underhållning och tv osv. Detta perspektiv uppmuntrar till seperation av kristna från kulturen.

Till fördel för denna respons finns i min mening en hängivenhet, rakrygghet och överlåtelse och integritet som är värd att respekteras! Dock, så har detta perspektiv en del svaga punkter som inte får undvikas:

1. Det är en naiv inställning. Det är omöjligt att fly från kulturen eftersom den tränger igenom såväl tänkande som språk. Om en del hävdar att de kan leva utanför kulturen, så skapar de i verkligheten bara motkulturer. De klarar inte att leva utan en kultur. Om man tror sig lyckas fly från synder i samhället, så finns ju den syndiga naturen i honom ändå. Det faktum att klosterrörelsen hade så många regler och former pekar på ett tydligt sätt den fortsatta närvaron av ondska och synd inom människan.

2. Detta perspektiv betonar egentligen bara en dimension, dvs den vertikala, att Kristus leder oss bort från kulturen, men inte hur Kristus styr våra relationer med kulturen, dvs den horisontella dimensionen. Om Tolstoj var rätt i sina argument, så skulle vi inte betala skatt. Men Jesus sa att vi skulle betala skatt. Hur ska vi kunna älska vår nästa om vi drar oss från kulturen? Det var väl inte bara de kristna i kyrkorna eller klostren som vi skulle visa kärlek till. Faktum är att Jesus ville att vi skulle korsa kulturella barriärer och uttrycka Guds kärlek. (se liknelsen om den barmhärtige samariten).

Slutligen, för att vi ska förkasta kulturen så måste ju logiken leda till att Kristus inte var en del av kulturen. Detta leder dock till en andlig förståelse av Kristus och förnekar hans roll i skapelsen och inkarnation i historien. Jesus bekräftade ju världen genom att skapa den och dessutom återbekräftade den fallna världen och kulturen genom att bli en av oss. Han blev en kulturell varelse (Hebr 2:14-18).

Kristus har sannerligen en kulturell dimension och eftersom vi ska efterfölja honom, så behöver vi ha det också. Därför kan vi inte fly kulturen eller förkasta den!

Kyrkofädernas betydelse

Idag så skriver Peter Halldorf på Dagen
om Kyrkofäderna och deras betydelse. Peter Halldorf är väl den ledare inom frikyrkliga Kristenheten som mer än någon annan har just lyft upp och belyst kyrkofädernas betydelse för kyrkans tidiga år såväl som senare år. Han var ju ensam att börja gräva medans hans bröder och kolleger mer eller mindre fnyste åt det.
Idag är intresset stort att gå tillbaka till tidiga källor och ösa ur den mångfald av källor som den tidiga kyrkans historia innehåller. Hur skulle man ställa sig som kristen till den omgivande kulturen på ett relevant sätt.
Ja, uppgiften att uveckla en kristen approach till kulturen kom att vila på kyrkofäderna och dom tog det på största allvar. Uttrycksätten var mångfaldiga, strategierna var olika och personligheterna variationsrika. Dom var inte fullkomliga vare sig i liv eller lära, men dom var hängivna i sin efterföljelse av Jesus.

Peter Halldorfs bok, 21 Kyrkofäder är en lättfattlig introduktion som är välskriven med rikt språk och betoning på efterföljelsens väg som varmt rekommenderas!

Hedersmord = svartsjukemord?

Muhammed Omar skriver om hedersmord och vill likställa det med svartsjukemord.Han hävdar att hedersmord inte beror på Islam. Han stödjer sig på att 1. Att Islams förbud mot mord är absolut. Men då kommer frågan vem som har rätt tolkning av Islam. Det finns ju vitt spridda tankar och att finna den “sanna läran” är en utopi.

2. Han räknar upp några exempel för att visa att hedersmord minsann begås i andra religioners namn också. Att nämna enskilda udda exempel försvagar dock Omars resonerande. För att kunna ta det på allvar krävs gedigen statistik som visar på omfånget.

Han menar att det (hedersrelaterat brott) inte är relaterat till muslimer, utan är något som sker i många sammanhang och har mer att göra med en uråldrig idé om att män äger kvinnan som sin egendom och kan således göra vad han vill med henne.

Att Heder och svartsjuka är två olika ord för samma sak är att missa målet. Att heder och svartsjuka kan leda till samma konsekvenser däremot är inget märkligt.
Anser nog ändå att Muhammed Omar försöker på alla sätt att tvätta rent den ädla muslimska religionen från ett allt genom muslimskt fenomen. Man får intrycket att författaren tycker att Islam har ett dåligt rykte som behöver förbättras. Mer kan sägas om artikeln men sammanfattningsvis tycker jag den är dåligt underbyggd och är mer skriven utifrån ett patos att försvara Islam.

En sann ledare

En sann ledare

Om jag vill lyckas föra en människa till ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra. För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad hon gör, men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera. Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom. All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den som jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta, så kan jag inte heller hjälpa någon

Sören Kirkegaard

Karisma

Har följt reportage-serien om församlingen Karismas uppgång och fall på dagen online. Läs: Del 1 För att bygga Guds verk krävs en stark ekonomi
Del 2 Priset för lokalerna

Det är inte första gången som den här typen av församlingsstil och församlingsstruktur råkar ut för liknande problem. Vad ska man säga:

Kyrie Eleison = Herre förbarma dig!