Lite sommar-reflektion:
Michael Jackson är död – En dans och musikartist som är beskriven som ett geni.
Trots sin enorma framgång, så kanske han representerar en av de mest tragiska människöden senaste åren i den offentliga scenen. En människa som aldrig fann sin identitet på något sätt! Svart och vit, man och kvinna, rik och fattig, geni och barnslig , privat och offentlig, oskyldig och bedragare – Allt verkade vara blandat på något sätt.
Michael Jackson var verkligen ett musikaliskt underbarn som verkligen bröt ny mark inom musik och dans. Hans tuffa musikvideos var verkligen annorlunda och tuffa. Vem kan glömma Albumet “Thriller”, låten Bad, eller hans berömda “Moonwalk”. Han var en rockikon och många menar han var lika stor för en yngre generation som Elvis var för sin generation. Det är säkert sant.
Samtidigt så var han en komplicerad och trasig människa utsatt för övergrepp som barn.
Han utnyttjades verkligen brutalt för pengar och var liksom tyranniskt styrd av sin far som barn. Han började sin karriär som 5-åring. Har sett ett antal intervjuer där Jackson verkligen uttrycker sin sorg över sin far och relationen med honom.
Han verkade inte haft någon barndom och liksom sökte efter den som vuxen. Han älskade filmen “Mitt liv som hund” som handlar just om barndomen. Han umgicks tydligen med den svenske skådespelare som spelade huvudroll i den filmen. Han verkade leta efter det som många tar för givet: en normal barndom och ett normalt liv.
Visst har han ansvar för sitt till synes bizarra liv i vissa avseende, men man måste ta hänsyn till den skada som hans egen familj och far i synnerhet, men även människor runt omkring åsamkade honom pga falska motiv till både pengar, makt och berömmelse snarare än tro och kärlek. Denna skada och de sår gick inte att reparera till slut. Han var som ett skal med en tom insida fick man intryck av.
Han var en av de största som vår kulturs musikliv har haft, han var hyllad av så många, sålde överlägset mest skivor av alla, gjorde de mest imponerande musikvideos för sin tid – och ändå så olycklig, sorgsen, rädd och ensam.
Hans liv är visar hur tragisk vår tids kultur är. Berömmelse och kändisskap är värderingar som kulturen styrs av och pengar är dess huvudsakliga motiv. Den här kulturen, precis som man tuggar ett tuggummi, så tuggade man Jackson för att få ut det mesta ur honom, för att sedan spotta ut när det inte smakade något längre. Hur väl stämmer inte skriftens ord “Du kan vinna hela världen men förlora din egen själ” i detta sammanhang. Michael Jackson vann påtagligt hela världen, men verkade ha förlorat sin egen själ genom det trauma som han gick genom.
Har precis läst ett korkat påhopp på Alf Svensson av den alltid så skrikige och aggressive Pehr Gahrton på Dagen se här . Tycker att det är väldigt fult påhopp som den gamle avdankade miljöpartisten gör. Man undrar stilla i sitt sinne vad orsaken må vara till detta till synes elaka misstänkliggörande och insinuering. “välorganiserat mygel” hävdar Gahrton. Det är ju skitsnack, Alf Svensson har vunnit på att folk har röstat på honom. “Hans agerande har skadat förtroendet för politik”. Om det är någon i Svensk politik som har hållit fanan högt så är det Alf Svensson. Det tror jag många skriver under på utan att behöva rösta på KD. Sen kan man ju tycka att det är lite märkligt att KD lanserar en ganska okänd ung person till en sån inflytelserik post. Nog anser jag att man först ska möta stormvindar, kritik och heta debatter osv i den svenska politiken innan man lanseras till något uppdrag utomlands. Kanske en del tycker att Bohlin gjort det, men det tycker inte jag.
Det luktar avund och missunsamhet från den Gahrtonska pennan. Kanske Gahrton hade viljat fortsätta stå i rampljuset för sitt parti, inte vet jag. Gahrton har väl aldrig haft något direkt till övers för KD och den konservativa politik (nåja, åtminstone tidigare) som Alf Svensson stod för. Helt plötsligt blir Gahrton ovanligt intresserad. Det lustiga är att jag tror många unga har röstat på Alf Svensson och inte bara på Ella Bohlin för att hon är ung och kvinna. Att utgå ifrån att KD inte skulle fått så många röster om inte Ella Bohlin stått överst på KD:s lista är taget från luften utan några som helst bevis. Jag tycker att det visar hur korkat man kan argumentera ibland för att skapa lite rubriker.
Gahrton – istället för att sura över Alf Svenssons framgångar, gläds åtminstone över ditt eget partis framgångar!
Det var väl inte så många som blev förvånade över att Alf Svensson, den pålitlige f.d. partiledaren för KD vann ganska överlägset personvalet till EU inom KD över både Ella Bohlin och övriga. Vad jag förstått är det helt klart nu. Ålder och erfarenhet spelar stor roll i sådana här sammanhang. Ja, även det faktum att Alf inte ens från början var intresserad av initiativet, utan att det var vänner som fick honom att säga ja säger en hel del. Man vill ju inte ha folk som egentligen är karriärister, lyckosökare eller som bara gillar att stå i uppmärksamhetens starka sken på sådana här viktiga poster. Det är viktigt att det kommer människor som för det första är väl förankrade i den judisk-Kristna värdegrunden, som förstår sig på det politiskta spelet och vet vad som krävs för att nå resultat och inflytande. Med så många år i politiken som Alf Svensson haft, så känns han som ett väldigt bra val. Att dessutom kända profiler som Gert Fylking, Leif G W Persson bl a stödde hans kandidatur försvårade ju inte direkt hans möjlighet. Många politiska bedömare menar att Alf fick även många röster från Moderater som ansett honom vara det bästa Sverige kunde sända ner. Alf är en mycket förtroendegivande person som har varit en viktig röst i den svenska politiken med en tydlig profilering i viktiga frågor. Att han dessutom inte har någon sk skandal hängande i en ryggsäck stärker hans förtroendekapital!
Man får önska Alf lycka till i Bryssel!
” Det finns en konsekvent och rak linje mellan Karl Marx’ krav “Familjens upphävande!”, i kapitel 2 av Det Kommunistiska partiets manifest 1848, till Gudrun Schymans krav “Död åt familjen!”, på Centralstationen i stockholm 1 Oktober 2001
(Tuve Skånbergs sammanfattning på Claphaminstitutets hemsida 16/9 i respons till Schymans häftiga utfall)
Igår så var jag och besökte min tidigare lärare i Kyrkohistoria, Folke T Olofsson. Folke har ju varit dels kyrkoherde i Rasbo under många år, samt även Docent i Dogmatik och knuten till Uppsala Universitet.
Folke har en enorm berättarförmåga och kan verkligen trollbinda. Samtidigt som han är en herde, så är han en skarp tänkare. Han briljerade i kunskap om fornkyrkan bl a.
Det blev en trevlig gemenskapskväll där vi samtalade bl a om hans yrkesverksamma år som präst och akademiker, Svenska kyrkan och övriga Kristenhetens utveckling i Sverige och mycket mer. Han har skrivit en tänkvärd självbiografisk uppsats som man kan läsa här .Han har verkligen en källa av kunskap, erfarenhet och en stor portion av humor. Det som jag uppskattar med honom är han verkligen inte varit en mainstream präst, utan en person som verkligen varit radikal och bekännelsetrogen. Han har tagit dom konflikter som har behövts och inte lagt sig som en pannkaka i trycket från kyrkopolitiker och liberalt prästerskap i Svenska kyrkan.
Vi avslutade kvällen med en härlig bönestund.
Charisma News se här rapporterar om att Ralph Winter har dött vilket är mycket tråkigt. Winter blev ju känd under sitt liv som Missiologen som bröt ny mark i missionstänkandet. Han var ju med och påverkade mycket under Lausanne mötena när det gäller den globala missionsrörelsen och formulerade tankarna bl a om att nå “de onådda” på ett nytt och fräscht sätt. Time utsåg honom till en av de 25 mest inflytelserika evangelikaler bl a. Har själv läst mycket av Winters publikationer och uppskattade hans skrivande väldigt mycket. Han var med och startade en uppskattad tidning “International Society for Frontier Missiology” som behandlade missionsteologi och många andra missionsrelaterade ämnen. Han startade också många missionsinstitut och utbildningar i USA, bl a William Carey International University och the U.S. Center for World Mission and Frontier Mission Fellowship.
Må han vila i frid och vi får tacka Gud för den livsgärning som Winter utfört!
Var igår på en trevlig tillställning på Uppsala Universitet. En vän, Johannes Pulkkanen, lade fram sin avhandling “The Dark Night – St John of the Cross and Eastern Ortodox Theology”. Avhandlingen är en slags jämförelse mellan Johannes av Korsets teologi och Simeon den nye teologen och St Maximus Confessor med utgångspunkt från den ryske teologen Vladimir Losskys diskussion och anspråk. Lossky hävdade bl a att Västerländsk teologi tenderar att hamna i opersonlig filosofi, exemplifierat i Nyplatonism, vilket hindrar västerländska kristna från att uppleva liknande andliga välsignelser som Österländska kristna. Mycket intressant ämne. Ämnet är inom fackområdet Systematisk teologi. Hans opponent var professor Andrew Louth från Durham University, som gav mycket intressanta kommentarer. Examinationsrådet bestod bl a av Samuel Rubensson, professorn från Lund och Ezra Gebremedin, Docent i Uppsala (författare till “Arvet från Kyrkofäderna”). Givetvis fanns det ämnen där respondenten, Pulkkanen och opponenten, Louth, inte var överens, men det hör väl liksom till en offentlig disputation och även vetenskapen i stort.
Att Louth även är ortodox präst syntes genom hans svarta kåpa till klädnad och ett stort fint kors som prydde hans hals och mage. Närvarande på disputationen som jag såg kom in (förutom alla professor,docenter och andra knytna till Uppsala Universitet) var även Peter Halldorf som matchade Louth i samma typ av klädnad.
Efter den offentliga diskussionen, så var det en trevlig tillställning nere på Newman-Institutet, där alla var samlade och till en smaklig smörgåstårta med efterföljande kaffe och kaka, så fick vi höra både fin klassisk musik och lite varvade tal från människor som varit med Johannes från forskningens början till slutet.
Under middagen så kom såsmåningom examinationsrådet, såsom sed är i Uppsala tydligen, ut med det efterlängtade beskedet att avhandlingen hade blivit godkänd! Det blev folkets jubel förstås.
Grattis Johannes till doktorshatten!
Eftersom jag har bott ett antal år i Asien, så brukar jag följa med hyfsat i vad som sker i den delen av världen. Senaste tiden har det skett många viktiga saker som kommer att påverka framtiden. Den ena saken är att den Indiska befolkningen har valt sin regering! Kongresspartiet har fått fortsatt förtroende att styra den tidigare juvelen i det Brittiska ostindiska kompaniets styre. Det är betydelsefullt och glädjande för alla minoriteter och de kristna i synnerhet, som får uppleva större frihet under Kongresspartiet än under det hindunationalistiska BJP.
Den andra saken är att de Tamilska Tigrarna i Sri Lanka, eller Liberation Tigers of Tamil Eelam (LTTE) som är deras officiella namn, har temporärt besegrats som det verkar! Times of India rapporterar att deras ledare ska ha dött vilket betyder ett enormt bakslag för Tigrarna. Denna konflikt har ju varit långlivad och är också komplicerad. Det går inte bara att säga att en part har rätt eller fel. Verkligheten är mer komplicerad än så. Mitt intryck är att Tamilerna har under lång tid behandlats som andra klassens medborgare i landet. Den här typen av indelning av folkgrupper är ju som sagt bekant i ett grannland till Sri Lanka. Det märkliga i det sammanhanget var att Indien stödde Tigrarna en lång tid ända tills Rajiv Gandhi blev mördad av en kvinnlig självmordsbombare med koppling till LTTE.
Konflikten är dock som sagt komplicerad och har ju pågått under väldigt lång tid. Singaleserna har hävdat att man blev diskriminerade när Britterna styrde i landet och att Tamilerna då favoriserades. Därför vill singaleserna vända på steken. Som en konsekvens av ombytta roller kan man säga, så uppstod redan i början av 70-talet Tamilska organisationer för att ena Tamilerna mot Singaleserna och för att få en egen stat. LTTE kom att framstå såsmåningom som den starka enande kraften. Man lyckades med det genom taktik och strategi såväl som genom mord och hot!
Om man ska säga något till Tigrarnas försvar så är det ju att det har pågått och pågår fortfarande ett tydligt förtryck mot Tamiler i Sri Lanka. Singaleserna som är i majoritet har dominerat och styrt politik och makten helt. Personliga kontakter intygar det. Givetvis har man bevarat sina egna intressen mot andra grupper i samhället, däribland tamilerna. Tigrarna började föra en väpnad kamp när det blev förbjudet att argumentera för en delning av staten. Man har inte räds att utföra de mest bestialiska och vansinniga självmordsdåd och andra grymheter som är emot all sans och balans. Dom har haft och antagligen har fortfarande många frivilliga självmordssoldater. Dessa får alltid en ärorik middag med ledaren för LTT innan de utför sina uppdrag.
Regeringen i Colombo har ju i olika perioder utfört våldsam krigföring mot Tigrarna utan att ha lyckats besegra dom. Under senaste slutoffensiven mot Tigrarna, så visade Regeringen och militären ingen hänsyn till civilbefolkningen. Fruktansvärt många umbäranden och hemskheter drabbade civila människor som inte haft något skydd i detta regelrätta krig där Regeringens krigsmakt haft stora resurser. Det tragiska är att regeringen också tittat bort från denna civilrättsliga sida i sitt hat mot Tigrarna.
Samtidigt som man skulle önska mer inblandning av FN, Eu osv så är det helt klart svårt. De flesta stater ser en inblandning utifrån med stor skepticism och misstänksamhet. Man vill inte ha någon utländsk inblandning utan ser det som interna angelägenheter. Det om något visar konflikten i Sri Lanka. Man undrar hur länge den här sk fredssituationen kommer att vara!
Fick en fribiljett till pjäsen Knutby av min syster (som var själv medverkande) som ägde rum på Uppsala Stadsteater igår. Det var den sista gången som pjäsen skulle ges. Jag är mycket glad att jag fick både tid och tillfälle att se det. Det var ingen tvekan om att intresset var stort. T o m på sista uppträdandet så var det knökafullt på teatern. Knutby som fenomen är ju fortfarande laddat trots den långa tid som gått. Det är något som har berört väldigt många på djupet, därav antagligen det stora intresset såväl från Kristna som ej Kristna.
Pjäsen var välspelad och professionellt utförd. Det var lite av en musikaldokumentär eftersom sånginslagen var tydligt närvarande och höll en mycket hög klass. Alla personer framställs väldigt trovärdigt så att det känns som att man är i församlingens mitt. Pingstpastorn Kim Wincent (som spelas av Christer Olsson) är verkligen urtypen på en pingstpastor. Överhuvudtaget så spelas huvudpersonerna i dramat mycket professionellt. Beskrivningen är ärlig och inte elak eller nedsättande.
En stor orsak till att man blir imponerad av uppsättningen är att materialet till största delen bygger på autentiska uppgifter från polisprotokoll, intervjuer och mötesinspelningar. Allting är skickligt invävt om varandra med klassiska frikyrkotoner, frikyrkotal, frikyrkomiljöer och frikyrkostil.
Pjäsen är ansvarsfull mot alla inblandade och kvarvarande människor och är inte ett elakt sätt att hänga ut människor på. Jag tycker att pjäsen på ett skickligt sätt visar på de olika mekanismer som styr i alla mänskliga grupper och interaktioner i allmänhet och i religiösa mijlöer i synnerhet. Problematiken med viss typ av ledarskap, viss typ av karimatiska yttringar, gruppdynamik, synen på kritik osv kommer fram på ett träffande sätt. Man frågar sig: Hur kan ledare manipulera medlemmarna och hota med Guds straff o dyl för att få genom sin egna vilja. Hur kan man förvrida omdömet så radikalt att man lyckas få människor att begå t o m mord. Det är förmodligen många aspekter som samverkar.
Så här efteråt kan man fundera över hur det kommer sig att Åsa Waldau, Kristi Brud, lyckats komma undan så billigt och att hon fortfarande behåller samma starka position i församlingen. Hur tänker kvinnan när hon fortsätter som pastor trots allt som hänt under hennes styre? Vad var hennes ansvar i det hela. Hon som ville framstå som ledaren i församlingen och som hävdade att Gud sagt både det ena och det andra. Fossmo var uppenbarligen skyldig till mycket och förmodligen duperade även Waldau, men Waldaus predikningar och budskap var ju otrevligt i många stycken. Guds nåd får man bara om man lyder hans tjänare, Åsa Waldau. “Gå inte emot Herrens smorde” är ju ett ord i skriften som Waldau använder ofta. Därför avtar den kritik som finns med tiden. Hon lyckas utmanövrera pastorerna och de äldre medlemmar som fortfarande tänker nyktert och är kritiska.
Nu är allt lugnt i Knutby. Församlinge fortsätter sin verksamhet, om än tynande gissar jag. Waldau borde lämna sitt arbete och göra något annat. Att hon är lämpad att leda andra människor inom Kyrkans väggar ska ifrågasättas. Hon skulle vinna respekt genom att avgå och göra något annat. Men det är en annan diskussion. Pjäsen var en upplevelse!
Pjäsen får ett väl godkänt i betyg!
Alistair McGrath, tidigare professorn i Historisk teologi vid Wycliffe Hall, (Oxford Universitet) och som numera arbetar vid Kings College i London, är ju en gammal bekantskap för de flesta som är intresserade av teologi.
Hans bok, Christian Theology – Introduction har ju tex blivit en klassiker som många har läst.
I samband med att man (vissa i alla fall) firar 200års jubileum av Charles Darwin födelse och 150år sedan hans berömda verk “On the origin of species” publicerades, så har McGrath skrivit en intressant artikel med titeln “Augustine’s origin of species”. Läs här Den handlar om Kyrkofadern Augustinus och hans åsikter om samtida vetenskapsmäns försök att tolka och förstå skapelseberättelsen i 1Mos 1-2. McGrath försöker förstå hur Augustinus skulle ha ställt sig till den så heta och aktuella debatten om evolution contra skapelsetro.
McGrath menar att Augstinus som var verksam 1000år före den Vetenskapliga revolutionen och ännu längre före upplysningen eller Darwins forskningsrön, kompromissade aldrig med sin bibeltolkning för att passa in i samtida vetenskapsteorier. Han brottades också med 1Mos1-2 under sitt liv och arbetade på att utveckla en systematisk approach i ämnet. Den blev utvecklad i hans skrift “The Literal meaning of Genesis”.
McGrath menar att i Augustinus tänkande existerar inte slump eller nyckfullhet. Utveckling i Guds skapelse är underställt Guds suveränitet. Den Gud som planterar säden är samma Gud som styr och övervakar dess växt. Vidare så menar Augustinus att bibeltexten kan inte tolkas i isolering, utan måste tolkas i samklang med andra skapelseberättelsen såväl som andra texter i Bibeln som dryftar skapelsen. Tex Ps 33 som talar om ett omedelbart skapelseögonblick såväl som John 5:17 som talar om en Gud som fortfarande är aktiv i skapelsen.
Augustinus ska ha menat att det är viktigt att bibeltolkare inte låser sig in i att läsa och tolka bibeln i enlighet med vetenskapliga antaganden som styr nuet. Här kan man ju säga att Kontroversen med Copernikus och Gallileo Gallilei visar på vad som kan annars hända. Kyrkan tolkade astronomin på ett visst sätt. Alternativa tolkningar kom att utmana bibelns auktoritet. Nu vet vi ju att det inte var så. Det var snarare en utmaning till en viss tolkning av bibeln. En tolkning som uppenbarligen behövde förnyas.
Augustinus var klok nog att inse att vissa bibeltexter är svåra att tolka och kan leda till olika tolkningsalternativ. Därför menade han att man inte ska rusa in i en viss “In matters that are so obscure and far beyond our vision, we find in Holy Scripture passages which can be interpreted in very different ways without prejudice to the faith we have received. In such cases, we should not rush in headlong and so firmly take our stand on one side that, if further progress in the search for truth justly undermines our position, we too fall with it.” Mycket klokt sagt!
När det gäller tid, så menar Augustinus att det går inte att tolka på annat sätt än att Gud skapade tiden. Han stod fast vid den synen trots att dåtidens filosofer o lärda män fnyste och förlöjligade det sättet att se på saken.
En intressant sak är att Augustinus menade att Gud skapade inte universum osv vid en bestämd tid eftersom tid existerade före skapelsen. För honom är evigheten en verklighet bortom tid och rum.
McGrath ser i Augustinus en möjlig väg att kombinera Darwin med ett bibliskt perspektiv på skapelseberättelsen. I det här perspektivet så är Gud fortfarande aktiv i skapelsen. Det var inte bara en sak som ägde rum vid ett bestämt tillfälle. McGrath ser det som en väg att erkänna en evolution, eller utveckling som fortfarande sker under Guds övervakande. Gud har placerat en enorm potential i skapelsens delar som sätts i rörelse vid rätt tid genom Guds försyn.
Augustinus argumenterar att 1 Mos 1:12 underförstått betyder att jorden har fått inneboende kraft att producera arter av sig själv. “Scripture has stated that the earth brought forth the crops and the trees causally, in the sense that it received the power of bringing them forth.” Intressant sätt att se det på.
Här kan man säga att Austinus motsäger dom som hävdar att skapelsen var fullbordad och att allt var färdigt vid skapelseögonblicket. Augustinus menar att det synsättet strider mot skriftens hela vittnesbörd. Snarare ska man se det som att Gud lade ner potentialen vid det ögonblicket.
Alltså, Augustinus löser problemet med två skapelseberättelser i 1 Moseboken genom att se första berättelsen där Gud omedelbart skapar förstadiet samt resurser för fortsatt utveckling. Andra berättelsen blir fortsättning där utvecklingen av förstadiet av olika levande ting tar fart gradvis efter Guds vilja. Detta skriver han närmare 1500år före Charles Darwin.
Augustinus avviker alltså från Darwin i det att han förnekar slumpvis variation i utvecklingen. Augustinus ser Guds hand i utvecklingen. Han verkar se en viss oförutsägbarhet, men dock inte slump.
Tycker att det är intressant att ta del av en av kyrkans stora kyrkofäder och se hur han brottades med detta komplicerade ämne. Han kritiserar inte bibelns auktoritet, men dock så ger han en alternativ tolkning av bibeltexten. Tolkar vi skriften genom världen och världens vetenskaper eller tolkar vi världen och världens vetenskaper genom skriften. Det handlar mycket om vilken approach vi väljer. Intressant att läsa om hur andra kyrkofäder försökte lösa denna stora fråga!
