Om jag hade givit den här bloggposten titeln: “Varför jag läser historia” kanske ingen skulle
vara intresserad av att läsa den. En sådan titel låter likt “Varför jag samlar på frimärken” association och det är ju inte så spännande. Om man istället skulle benämna posten “Democracy of the Dead” så skulle folk bli nyfikna.
Det är ju lite mer mystiskt och unikt.
Termen “Tradition is the Democracy of the Dead” kanske är bekant för en del av Er som läser den här bloggen. Den skrevs av en stor man i många avseenden, G.K.Chesterton. Jag läser hans böcker ofta med stort nöje och med behållning. Han är mycket tänkvärd och reflekterad. I hans utmärkta bok, Orthodoxi, som jag brukar läsa i, så skrev han följande:
“Tradition means giving votes to the most obscure of all classes, our ancestors. It is the democracy of the dead. Tradition refuses to submit to the small and arrogant oligarchy of those who merely happen to be walking about. All democrats object to men being disqualified by the accident of their birth; tradition objects to their being disqualified by the accident of death. Democracy tells us not to neglect a good man’s opinion, even if he is our groom; tradition tells us not to neglect a good man’s opinion, even if he is our father.”
Nu kan du kanske lite tydligare se hur de båda titlarna till den här bloggposten är relaterade. Om traditionen säger oss att våra förfäders röster är viktiga, då är det historia som återberättar för oss vad dom rösterna sa. Det är historia som gör de döda levande. De döda skulle inte ha någon demokrati annars.
Varför är det då viktigt med vad de döda har att säga? Därför att dom var inte dumma i huvudet (inte alla i alla fall). Om det är något som man kan bli irriterad över så är det historiska teorier som antar att människor genom historiens förlopp har varit ignoranta och dumma tills nu. Den här typen av progressions teori blev väl avfärdad i och med 1900-talet och de fruktansvärda krig och grymheter som skett. Om man utgår från att ingen tidsålder har monopol på sanningen (hur mycket man än tror det) så inser man att också att mycket visdom finns lagrad i historiens lagerförråd.
Ibland får man intrycket att vår tid är den mest isolerade av alla. Studiet av historia har blivit som en slags hobby som att “samla på frimärken”. Det betyder att människor idag litar nästan helt på sina egna ideéer och tankar och moraliska resurser för vägledning och kunskap. Detta är ju inte bara “arrogant” som Chesterton skriver i sin bok, utan direkt farligt också. Människor förr tittade alltid bakåt för att söka och hämta visdom och ledning. Historien vägleder oss ju. Kristna har alltid gått till historien för att söka vägledning.
Tradition och historia är kanske inte så populärt idag. Jag menar att vi Kristna behöver sannerligen historia idag. Vi behöver gå tillbaka och se vad våra andliga fäder alltid har trott och inte bli lurade. Våra fäder har visdom att förmedla. Kyrkofäderna gick före oss i Jesu efterföljd. Dom var inte perfekta eller fullkomliga, dock s var dom bärare av kyrkans tradition.
Aposteln Paulus förstod detta också och förde vidare vad han hade lärt. Han säger till Tessalonikerna (NIV) följande:
In the name of the Lord Jesus Christ, we command you, brothers, to keep away from every brother who is idle and does not live according to the
teaching you received from us. For you yourselves know how you ought to follow our example.
Historia och tradition är viktiga begrepp och är nära relaterade. Självklart ska vi inte romantisera begreppen. Man skulle kanske kunna invända att “traditionen” eller historien skrivs av vinnaren, i en tävling om makt och inte en demokrati av ideér. Ja, makt splittrar. Men jag tror att “traditionen” är mer organiskt än historieskrivande. Det är intressant att Chesterton menar att “traditionen” är skriven från en bred bas, medans historien är det inte. Det är mycket svårare att kontrollera mytologiska aspekter av en tradition. Detta menar Chesterton gör “traditionen” mer sann än historieskrivningen.
Nu tänker jag inte störtdyka i argumenten mellan tradition och historien. Jag tror man kan vara överens om att traditionen ska inte tas för lätt på. Det är viktigt att urskilja sann Kristen tradition och att även urskilja dess ramverk. Det är också viktigt att urskilja historieskrivning. Tradition och historia är nära relaterat och kan lära oss väldigt mycket om nuet och framtiden.