“Democracy of the Dead”

Om jag hade givit den här bloggposten titeln: “Varför jag läser historia” kanske ingen skulle
vara intresserad av att läsa den. En sådan titel låter likt “Varför jag samlar på frimärken” association och det är ju inte så spännande. Om man istället skulle benämna posten “Democracy of the Dead” så skulle folk bli nyfikna.
Det är ju lite mer mystiskt och unikt.

Termen “Tradition is the Democracy of the Dead” kanske är bekant för en del av Er som läser den här bloggen. Den skrevs av en stor man i många avseenden, G.K.Chesterton. Jag läser hans böcker ofta med stort nöje och med behållning. Han är mycket tänkvärd och reflekterad. I hans utmärkta bok, Orthodoxi, som jag brukar läsa i, så skrev han följande:

“Tradition means giving votes to the most obscure of all classes, our ancestors. It is the democracy of the dead. Tradition refuses to submit to the small and arrogant oligarchy of those who merely happen to be walking about. All democrats object to men being disqualified by the accident of their birth; tradition objects to their being disqualified by the accident of death. Democracy tells us not to neglect a good man’s opinion, even if he is our groom; tradition tells us not to neglect a good man’s opinion, even if he is our father.”

Nu kan du kanske lite tydligare se hur de båda titlarna till den här bloggposten är relaterade. Om traditionen säger oss att våra förfäders röster är viktiga, då är det historia som återberättar för oss vad dom rösterna sa. Det är historia som gör de döda levande. De döda skulle inte ha någon demokrati annars.

Varför är det då viktigt med vad de döda har att säga? Därför att dom var inte dumma i huvudet (inte alla i alla fall). Om det är något som man kan bli irriterad över så är det historiska teorier som antar att människor genom historiens förlopp har varit ignoranta och dumma tills nu. Den här typen av progressions teori blev väl avfärdad i och med 1900-talet och de fruktansvärda krig och grymheter som skett. Om man utgår från att ingen tidsålder har monopol på sanningen (hur mycket man än tror det) så inser man att också att mycket visdom finns lagrad i historiens lagerförråd.
Ibland får man intrycket att vår tid är den mest isolerade av alla. Studiet av historia har blivit som en slags hobby som att “samla på frimärken”. Det betyder att människor idag litar nästan helt på sina egna ideéer och tankar och moraliska resurser för vägledning och kunskap. Detta är ju inte bara “arrogant” som Chesterton skriver i sin bok, utan direkt farligt också. Människor förr tittade alltid bakåt för att söka och hämta visdom och ledning. Historien vägleder oss ju. Kristna har alltid gått till historien för att söka vägledning.

Tradition och historia är kanske inte så populärt idag. Jag menar att vi Kristna behöver sannerligen historia idag. Vi behöver gå tillbaka och se vad våra andliga fäder alltid har trott och inte bli lurade. Våra fäder har visdom att förmedla. Kyrkofäderna gick före oss i Jesu efterföljd. Dom var inte perfekta eller fullkomliga, dock s var dom bärare av kyrkans tradition.
Aposteln Paulus förstod detta också och förde vidare vad han hade lärt. Han säger till Tessalonikerna (NIV) följande:

In the name of the Lord Jesus Christ, we command you, brothers, to keep away from every brother who is idle and does not live according to the
teaching you received from us. For you yourselves know how you ought to follow our example.

Historia och tradition är viktiga begrepp och är nära relaterade. Självklart ska vi inte romantisera begreppen. Man skulle kanske kunna invända att “traditionen” eller historien skrivs av vinnaren, i en tävling om makt och inte en demokrati av ideér. Ja, makt splittrar. Men jag tror att “traditionen” är mer organiskt än historieskrivande. Det är intressant att Chesterton menar att “traditionen” är skriven från en bred bas, medans historien är det inte. Det är mycket svårare att kontrollera mytologiska aspekter av en tradition. Detta menar Chesterton gör “traditionen” mer sann än historieskrivningen.

Nu tänker jag inte störtdyka i argumenten mellan tradition och historien. Jag tror man kan vara överens om att traditionen ska inte tas för lätt på. Det är viktigt att urskilja sann Kristen tradition och att även urskilja dess ramverk. Det är också viktigt att urskilja historieskrivning. Tradition och historia är nära relaterat och kan lära oss väldigt mycket om nuet och framtiden.

Ge till de fattiga

En liten personlig reflektion över givande. Läste en gång ett tänkvärt citat: “The only gift is giving to the poor; All else is exchange!” (Thiruvalluvar – Poet (30 BCE)

Ordspråksboken (Eng): “He who is kind to the poor lends to the Lord, and he will reward him for what he has done.” (19:17)

Det Kristna budskapet står ofta nära till värderingar, traditioner och synsätt i Fjärran Östern. En främling skulle alltid bli behandlad med gästvänlighet. Änkorna och föräldralösa barn skulle alltid bli väl respekterade och hjälpta. Gamla Testamentet innehåller ju många lagar som skyddar de svaga och de fattiga.
Tänkte på hur viktigt detta betonas i bibeln. I ovan nämnda kapitel i Ordspråksboken så talas det i början av kapitlet om den vanliga mänskliga tendensen att behandla och bemöta “viktiga människor” eller VIP som det så fint kallas ibland med respekt och vördnad, medans man struntar i eller ignorerar människor som inte har pengar eller position (19:7). Folk i allmänhet gillar att bli associerade med viktiga människor.

Här tycker jag att Moder Teresa är ett stort föredöme. Hon gav inte bara lite pengar till en insamlingsgala eller i ett offertal i en kyrka. Hon gav sitt liv för de fattiga i Indien. Hon levandegjorde Austinus ord från 400-talet “Älska och säg det med ditt liv.” Att tro på Gud blir trovärdigt och gudomligt när tron levs ut.
Det är intressant att författaren använder denna bild av att ge till fattiga som att ge ett lån till Herren. Är inte allt vi har ett lån från Gud ändå? Varför ska vi då ge ett lån till Gud? Gissar att poängen bl a är att barmhärtigheten vi visar mot de fattiga kommer aldrig att ignoreras av Gud. Gud kommer ihåg och tar hand om våra behov.
Paulus beskriver så bra vår motivation för att hjälpa människor: “For you know the grace of our Lord Jesus Christ, that though he was rich, yet for your sakes he became poor, so that you through his poverty might become rich (2Cor 8:9)
Finns det någon orsak varför vi inte kan hjälpa?

Skandaler inom Svenska kyrkan!

Lars Flemström som är en frekvent skribent på nätet och på bloggar har på sin blogg se här nystat lite i
senaste tidens händelser och uppmärksammat något märkligt som är värt att fundera på.

En folkpartist som är ledamot av kyrkomötet, har dömts av rätten för försök till köp av sexuella tjänster av en 17årig flicka. Samma person har även varit ledamot av ledningen för Stockholms stift som ju nyligen har fått världens förste (som jag vet) kvinnliga biskop som lever i en öppet lesbisk relation. Samme person har även haft ledande kommunalpolitiska uppdrag som han nu har lämnat när allt har uppdagats.

Det intressanta är inte att häckla nämnda person för det vidriga som han har hittat på (han nekar medans flickan hävdar att sex ägt rum) utan snarare det faktum precis som Flemström nämner, att Sveriges ledande medier skriver om detta “EFTER att beslutet i kyrkomötet om samkönade äktenskap ägt rum.” Det verkar vara en mörkning av ledande politiker, journalister och präster inom Svenska Kyrkan. Den här personen blev dömd innan allt detta ägde rum. Det allvarliga är ju att personen ifråga var inflytelserik i kyrkomötet och hans röst hade tyngd. Det är ju märkligt att människor som dolt den här allvarliga typen av brott ska avgöra Svenska kyrkans inriktning och syn på Äktenskapet!

Höll man på nyhetsredaktionerna tyst om det här för att skydda personen? Nja, jag tycker precis som Flemström att en mer rimlig tolkning är att man på redaktionerna höll tyst om en så här pass allvarlig sak pga att mannen ifråga var en väldigt viktig person i kyrkomötet och vars röst stödde etablissemangets uppfattning. Det handlar om att driva genom beslutet oavsett vad som finns dolt i garderoben.Visst måste det vara så som Flemström hävdar, Att Helle Kleine, Aftonbladets politiske chefredaktör, och en av dom som kanske starkast drivit på beslutet om samkönade äktenskap på ledarplats, måste känt till saken men valt att hålla tyst för att inte störa beslutsprocessen. Ett tungt argument för detta är det faktum att man nämnt personens namn och adress och kommuntillhörighet efteråt. Det ligger döda lik begravna här! Är detta en kyrkopolitisk härdsmälta eller?

Helle Kleine är ju lite intressant så till vida att hon valde att utbilda sig till präst och gjorde stor sak av det, men hon arbetar inte som det idag. Det finns som Flemström påpekar många lediga prästtjänster. Men då står man ju inte i centrum och får vara en del av gräddan i samhällsskiktet. Man undrar vad motivet till att bli präst var hos Helle Kleine. Jag trodde att prästyrket var ett kall….inte en fluga som man gör för att “förverkliga sig själv” eller för att vara lite kulturellt och intellektuellt belevad.

Stämmer den analys som Flemström har gjort och som jag tenderar att hålla med om, så är det stor skandal
och något som skadar Svenska Kyrkan enormt! Kan det vara så att politruckerna och maktkramarna styr Svenska Kyrkan på ett så omoraliskt sett?

Evangelikaler och kyrkofäderna

Läste en intressant artikel om varför evangelikaler har börjat vända sig till kyrkofäderna och den
tidiga kyrkohistorien. Artikelförfattaren, Robert Louis Wilken, (katolik) se här professor emeritus at the University of Virginia, listar ett antal orsaker:
1. Evangelikal teologi och spiritualitet kretsar kring skriften vilket också kyrkofäderna hade fokus på. Bibeln
har en väldigt stor betydelse.
2. Evangelikal teologi och spiritualitet har alltid haft som betoning att gå djupare i skriften. Författaren menar att detta är vad kyrkofäderna lär oss. Att tränga in under ytan och att läsa skriften långsamt och eftertänksamt. Att se Bibeln som en helhet där enskilda svåra texter förstås genom att läsa andra texter.
3. Kyrkofäderna var bland de mest skarptänkta under deras tid. Genom deras sätt att behandla skriften, så skapades och utmejslades det språk och uttryckssätt som vi andvänder när vi uttrycker den Kristna tron. Att ignorera kyrkofäderna är att undergräva grunden varigenom de klassiska trosbekännelserna (tex Athanasius eller den Apostoliska trosbekännelsen) var byggda på.

Det är intressanta tankar som Professor Wilken kommer med. Visst är det så att arvet från Kyrkofäderna är något som tillhör oss alla oavsett kyrkotillhörighet. Augustinus, Tertullian och Origenes: För många människor är dessa namn abstrakta röster och legender från antiken som inte har någon relevans för moderna behov eller frågeställningar. Som Protestant upplever jag att vår tradition tidigare inte tagit kyrkofäderna på så stort allvar. Det har funnits en negligering. Hur som helst, en närmare titt på dessa kyrkofäder uppenbarar människor vars reflektion över den Apostoliska undervisningen uppbygger Kristna från alla generationer.

Ett uppvaknande har skett som innebär att även evangelikaler och andra Protestantiska grupperingar har upptäckt rikedomar i den bredare Kristna traditionen. Evangelikaler har börjat inse att att den tidiga kyrkohistorien är också vår historia och inte bara katolikers eller ortodoxa´s för den delen. Medans katoliker alltid hållit kyrkofäderna högt, så har Protestanterna tidigare knappast nämnt dem vid namn. Nu verkar detta ha förändrats vilket är roligt.
Det är inte heller bara tänkt att inspirera och uppmuntra akademiker som behärskar grekiska och latin utan är ju tänkt att berika alla även den sk “medelkristne” om det nu finns sådana! Därför är det roligt att se den flora av litteratur som behandlar ämnet. I USA finns det ju många exempel, tex ovan nämnde författare som skrivit boken Getting to Know the Church Fathers: An Evangelical Introduction . Här i Sverige har vi ju författare som Peter Halldorf, (21 kyrkofäder : historien om hur kristendomen formades) Per Beskow, (De apostoliska fäderna) eller t ex Esra Gebremedhin som skrivit “Arvet från Kyrkofäderna” som rekommenderas.

Det råder inga som helst tvivel om att traditionen som gavs till kyrkan av Apostlarna och har uppehållits och bibehållits av de tidiga kyrkofäderna är mycket relevant till evangelikaler såväl som till Ortodoxa, katoliker, Anglikaner, Lutheraner, Calvinister, Baptister, Pingstvänner och alla andra på den Kristna trädstammen.

Omar och hans antisemitiske vän Rami

Läser med förundran på Dagen se här att den sk poeten, Muhammed Omar, vill bilda ett antisionistiskt parti. Han vill bjuda in alla extrema grupperingar på den politiska skalan som hyser antisemitism. Denne sk poet fick ju en sån enorm uppmärksamhet och plattform i Svensk media och kulturliv. Den Svenska kultureliten var riktigt stolta över att kunna se en ung invandrar-svensk med lite talanger i att uttrycka sig i tal och skrift komma fram på scenen. Han verkade ha njutit av all uppmärksamhet och tog för sig.
Sen gick något snett för den unge poeten. Eller så bestämde han sig helt enkelt för att uttrycka var han egentligen alltid stått, vilket känns nästan mer rimligt. Helt plötsligt så kom den unge poeten ut som radikal muslim. Han började uttrycka grova antisemitiska uttalanden, anordnade abf-kurser i Gottsunda (invandrartätt område i Uppsala) finansierat av svenska skattemedel där han bjöd in antisemiter (Radio Islams dömde ledare, Ahmed Rami) att tala. Han har spridit traktat i området för att samla alla muslimer, Han sprider grov antisemtisk smörja via sin hemsida bl a.
Det är ett intressant fenomen att han samlar högerextremister, radikala muslimer och extrema vänsterextremister i det förenade hatet mot judar och staten Israel. Propagandan ser lika dan ut från Omar som från Nazisterna under 2:a världskriget eller Palestinsk tv eller från Irans President. Det som är det märkligaste är att det är bara tidningen Dagen som skriver om det. Alla andra tidningar verkar vara tysta! Kan det vara så att man skäms med tanke på hur man favoriserade den unge poeten och skröt lovord tidigare.
Här är det viktigt att den Svenska demokratin inte accepterar antisemitism som sprids genom olika propagandakanaler. Jag kommer att tänka på den mycket kontroversiella och synnerligen obehagliga atmosfär som rådde runt omkring rättegången mot Radio Islam och dess ansvarige utgivare, Ahmed Rami, känd som Antisemit och judehatare. Han fick hålla på ganska länge med sin pytonpropaganda innan rättssamhället reagerade. Han var ansvarig för den grövsta antisemitiska radiopropagandan i Europa sedan kriget. När väl rättegången ägde rum så fick Antisemiten tyvärr mycket stöd av den intellektuella eliten. Jan Hjärpe (Professor i Lund, Islamolog och Svt:s ständige bisittare i islamiska frågor) och Jan Bergman (avliden sen några år, mycket framstående Religionshistoriker och Egyptolog) gjorde minst sagt häpnadsväckande uttalanden till stöd för Antisemiten. Vittnesmålet väckte stor uppståndelse inte bara i Sverige utan utomlands vilket skakade Uppsala Universitet och i synnerhet Teologen. Överhuvudtaget var Teologen i Uppsala inblandad vilket protokoll och skriverier visade. Det som var än mer märkligt var att Bergmans kollegor inom kyrkan (!) och den akademiska världen lyckades avleda diskussionen från själva sakfrågan till att gälla frågan om Bergmans akademiska fri och rättigheter. Kritiken mot Bergman vändes i en kritik mot hans “Judiska” kritiker. Hela den här affären, som kom att kallas “affären Rami-Bergman” finns i bokform vilket jag skaffade mig. Den är skriven av Håkan Arvidsson, Universitetslektor i historia vid Roskilde Universitet och heter: Affären Rami-Bergman – Dokument om judefientlighet och akademisk röta i Sverige Boken rekommenderas verkligen för den intresserade! Den rättegången visade för mig att Antisemitismen och djupt grova fördomar om Judar, Judendomen och staten Israel finns mitt i det Svenska samhället. Inte bara bland extrema politiska avarter utan även inom den sk kultur och intellektuella eliten pyr ett hat och förakt.

Därför rekommenderar jag alla läsare att närhelst ni läser eller ser att denne Omar uttrycker hets mot folkgrupp vilket antisemitism innebär, så ska ni anmäla det till Polis och rättsväsende!

Svenska kyrkan trossamfund eller förrättningsinstitut?

Det var ju som sagt väntat att kyrkomötet skulle rösta genom beslutet att homosexuella ska få vigas
i kyrkan. Därmed är Svenska Kyrkan först ut med detta vad jag vet i den världsvida kyrkan. Det är tragiskt att en del av Kristi Kyrka så allvarligt avviker från Bibeln och bekännelseskrifter. Jag uppfattar det såsom attt den sekulariseringsprocess som började i SvK på tidigt 1900-tal skördar mer och mer offer. Det har funnits ett politiskt intresse att styra kyrkan åt ett annat håll än i linje med den Kristna traditionen och den heliga skriften.
Socialdemokratin har varit det statsbärande partiet i Sverige under 1900-talet och har även varit det parti som har haft överlägset störst inflytandet på Svenska kyrkan. Under 1900-talet så har en tydlig och medveten förändringsprocess drivits där man har buntat ihop alla konservativa och givit dom etiketten “reaktionär” eller “intolerant”. Människor med en annan syn på ämbete har trummats ut på ett politiskt laddat sett som kvinnoprästmotståndare. Istället för att velat ta den seriösa teologiska diskussionen, så har man drivit en slags socialpolitisk linje i kyrkans hägn där alla grupper ska få sin rätt genom, där alla grupper minsann har rätt till samma saker. Människor i kyrkan med en historisk syn på äktenskapet såsom varande en sakral förening mellan man och kvinna enligt skapelseordning har betecknats såsom homofoba och intoleranta. Kristna som har uttryckt sin tro på Jesus som världens frälsare och herre, född av jungfru Maria och avlad av Helig Ande har dumförklarats. Tro på under och mirakler har förnekats av kyrkans ledande män. Man har uteslutit allt som har ansetts vara “kontroversiellt” och politiskt opassande för att skapa snarare ett förrättningsinstitut än en Kyrka, vars viktigaste uppgift har varit att förätta vigsel, dop ocb begravning. Man har blivit mer av en social samhällsinstitution snarare än en Kristen kyrka med uppgift som Svk kyrkans kyrkoordning själv beskriver ”Att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission.”
Den Svenska kyrkan har blivit en avfällig kyrka. Saltet har mist sin sälta. En viktig fråga infinner sig: När upphör en kyrka att vara kyrka?

Intressant utveckling i relationen mellan Anglikanska kyrkan och Katolska kyrkan!

Följt med intresse den utveckling som har skett och nu på ett påtagligt sett har skett i relationen mellan Anglikanska och Katolska kyrkan. Det gäller den nya “kanoniska struktur” som Vatikanen och Påven Benedictus har skapat för att hjälpa Anglokatolikerna att ingå i full gemenskap med Rom men samtidigt behålla sin Anglikanska identitet och liturgiska tradition.
Det är ju ingen nyhet att många troende inom den Anglikanska gemenskapen har blivit uppgivna över den teologiska utveckling som skett på senare år. Värderingar och teologiska ståndpunkter som Kyrkan har haft genom historien har övergivits till förmån för mer moderna och mer politiskt accepterade och korrekta ståndpunkter. Det är ju samma utveckling inom den Svenska kyrkan. Skillnaden är väl att gemenskapen mellan Katolska och Anglikanska är närmare av historiska skäl. Steget har inte varit lika stort mellan de båda kyrkorna som mellan SvK och Katolska K. Det vore intressant om ett liknande steg kommer att tas av Påven när det gäller de Lutherska kyrkorna i Europa och dom grupperingar som inte ser någon annan utväg än att ställa sig under Påven och den Katolska kyrkans översyn. Nu är inte jag så naiv att jag inte ser hinder och problem. Det finns fortfarande stötestenar, men jag vill ändå se en möjlig väg framåt för kyrkorna.
För mig är detta (som är nämnt ovan) ett synligt tecken på ytterligare ett steg i förverkligandet av strävandet mot full, synlig enhet i Jesu Kristi Kyrka.

Dagens bevingade ord

“Optimisten ser en möjlighet i varje problem. Pessimisten ser ett problem i varje möjlighet.”

Vem är du?

Slagsmål på 10 000 meters höjd!!!!!

I Indien så är allt möjligt . Dagens Nyheter rapporterar se här om ett slagsmål som bröt ut på 10 000meters höjd mellan kabinpersonalen och Piloterna på ett Air-India plan på lördagen.

Planet befann sig på ca 10 000meters höjd över Pakistan på ett Air-India plan som flög från Förenade Arabemiratet till Delhi. Planet hade 106 passagerare och 7 besättningsmän ombord. Tumultet lär ha börjat i Cockpiten runt 04.30 lokal tid på lördagsmorgonen efter påståenden om sexuella trakasserier.
Fejden fortsatte i kabingången, där passagerarna blev vittnen till hur förolämpningar och knytnävsslag utdelades. Vid ett tillfälle, så var Airbus-planet helt förarlöst!!!!!!!!!!!!! och en av piloterna hotade senare att styra om planet till Pakistan istället för destinationen Delhi enligt tidningen Times of India.

Enligt uppgift ska en pilot och en flygvärdinna ha fått blåmärken efter slagsmålet och passagerna som hörde bråket ska ha blivit oroliga, uppger tidningen. Meningarna går isär om vad som orsakat höghöjdsbråket. Kabinpersonalen hävdar att piloterna trakasserat och försökt antasta en 24-årig flygvärdinna och att de sedan knuffat henne när hon gjorde motstånd. Piloterna i sin tur hävdar att trakasserianklagelserna var ett försök att avleda uppmärksamheten från klander om tjänstefel för en annan i kabinpersonalen.

Tjaaa….vad ska man säga

Olika typer av tutande i den indiska trafiken :)

Eftersom jag har bott i Indien i ett antal år, så finns en del av mitt hjärta där. För den som är intresserad av landet Indien och allt vad det kan innefatta, så vill jag rekommendera ett bra forum, http://www.indien.nu/forum. Här diskuteras allt mellan himmel och jord.

Om du har rest en del i Indien, så är det lätt att irritera sig över allt tutande i trafiken. Det är ett förfärligt liv som nästan gör dig lomhörd till en början. Efter ett tag så vänjer man sig (dvs man har blivit lomhörd). Det är viktigt om man ska bo i Indien en längre tid att man lär känna den Indiska trafikkulturen Den är mycket annorlunda än den Svenska. För en Svensk på första gångs besök, kan det nog upplevas som en “nära döden upplevelse”.

I Sverige använder man ett system av olika regler när man kör. Om någon bryter mot någon av alla dessa oändliga regler brukar det ske olyckor. I Indien är det viktigare med sunt förnuft, ögonkontakt, kraftig tuta och starka bländande lampor, än otaliga regler.
Det är livsfarligt att köra i Sverige ur ett indiskt perspektiv då omkring-liggande fordon inte söker ögonkontakt och berättar sina avsikter.
I Sverige ändrar man från hellyse till halvlyse vid möte på natten för att inte blända.
I Indien ändrar man från halvlyse till hellyse vid möte på natten för att den mötande skall lägga märke till att man kommer. I Indien använder man tuta för att berätta att man finns. I Sverige får man inte tuta men högerregeln är viktig.

Har du funderat över vad de olika typer av tutande i den Indiska trafiken betyder. Här har du svaret: http://rusty.in/archives/pom-pom-the-au … -in-india/

Autentisk guide för tutande i Indien:

1. Närvaro-tutande -
2. Vad i hela friden håller du på med – tutande
3. Trafikljus-tutande
4. Förfrågan-tutande
5. Poänglöst tutande

Nu är du redo att inta Indiens vägar med bil eller motorcykel. Lycka till!